Den här regniga dagen har varit gråtvåt. Men det har varit en bra gråt. För att jag funnit en blogg som berör. Och det är det inte många som gör.
Jag har läst och lyssnat. Förundrats och förändrats.
Men framför allt stärkts av att jag tror vi gör rätt.
Som tar med oss barnen på den här resan.
De får växa upp lite snabbare än sina jämnåriga.
Men jag är säker på att det stärker dem.
Hjälper mer än det stjälper.
Så länge vi finns där och kan svara på frågorna, hantera deras frustration, reagera på deras aggression. Och låta dem "krama bort sjukdomen så det goda i blodet kommer igång och kämparhjärtat pumpar runt alltihop"., som storebror säger.
Nu ska tårarna torkas.
För Esset (i JES! Kommunikation) är på intågande till lärdomsstaden.
Pyjmaspartyt väntar.
Kuddkrig och glass, någon?
P.S. Jag hade ett välbehövligt gråt- och blogguppehåll vid lunch när barndomsvännen från seglarskolan aka svärmorsdrömmen & barndoktorn kom på besök. Så det är som vanligt inte synd om mig. Aldrig, never, ne jamais. D.S.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Hörde jag pyjamas party??
Jag är på!
Jag har jobbat som en tok hela veckan och imorgon, eller idag egentligen eftersom klockan är efter tolv så är jag ledig. Det betyder att jag kommer på besök.
Jo förresten, dom ringde från kvinnokliniken och jag ska tydligen till U-a på tisdag också. Jag har visst en tid där klockan 15. Haha vad jag skrattde när jag hörde ditt meddelande. Såg ut som ett pucko där jag gick för mig själv på tunnelbanan och skrattade, du är för rolig! Jag visste att jag kunde lita på dig!
Ska till frissan klockan 11 och försöka få kissfärgen borttvättad ur håret på något vis. Jag ringer när jag är klar och berättar hur det har gått. 1600 kr är inte ok för något jag hade kunnat åstakomma helt själv med ett slingpaket från ICA.
KRAM
Borta ur loopen ett par dagar. Heldagsmöten och ingen tillgång till internet... känns alltid som man loggat ur från verkligheten på något sätt - eller är det tvärtom?!
Mamma är på besök så jag får hjälp med hämt å lämn - skönt! Sofia är faschinerad av alla studenter på flak i vår regniga stad. "Jag älskar studenter... får inte hoppa, skrika" var det första hon sa när hon vaknade imorse! Hon är rätt sugen på att stå där och hoppa själv - endast 17 år kvar... ha inte så bråttom att bli stor tänker jag. R lovade att de kunde åka i pappas bil, med hög musik och skrika ur fönstret - JAAAA fniss, fniss var svaret. Vad lär han henne?!?
Att bli lite nere i dessa dagar är inte alls konstigt. Det blir jag med (och större delen av Sveriges befolkning) av detta höstväder. Lägg till en elak och envis sjukdom så är du fullt berättigad att ha någon svacka då och då. Det viktiga är grundinställningen man har, och den är positiv utan tvekan i ditt fall.
Nu är det dags att jobba.
STOR KRAM Louise
Jag är också väldigt förtjust i Peter Barlach. Fastnade för honom en ledig dag när jag var hemma och morgonen-tv stod på. Hörde bara ett par meningar ute i köket när jag sedan satt fast i soffan under hela intervjun. Så befriande.... så sällan vi pratar om det heliga i livet... det som verkligen är essensens... de saker som handlar om grundfundamentet för våra livsvillkor. Att höra honom prata om sorgen och hur han kunnat handskas med den på olika sätt genom livet utan att det blir pretentiöst är just väldigt befriande.
Att Vera får ha en så klok pappa som orkar vara just pappa på det bästa av de alla sätt är bara att Gratulera henne.
Jag undrar hur många som vågar göra den resan som han gjorde och sedan förmedla ut det.... fram för fler sådana kvinnor och män!!!!
Kram på dig. /K
Å jag har ju t o m träffat mannen ifråga... :-)
Ja, han är bra. Jättebra.
Och det är du med!
Kram!
Tack vad fint det känns! Tänker på dig. Du har läst den här va?
http://peterbarlach.blogspot.com/2008/06/birgitta-och-vera.html
/Peter
jag och min syster förstod aldrig att pappa skulle dö, vi förstod nog inte ens vad det var för sjuk han var (vi var 9 och 12 år) och efteråt så blev det inte så mycket prat om pappa för mamma blev alltid ledsen och sen träffade hon sin nye (och jättesnälle man) och då ville vi inte göra honom obekväm och ledsen genom att prata om pappa. så då blev det än mindre prat. NU 25 år senare kan vi prata men då har vi glömt det mesta. så JA! prata med barnen. det är alltid bättre än att inte prata. Barn förstår så mycket mer än man tror, det gäller inte bara saker som döden och sjukdom, utan även skilsmässor och och tunga känslor.
pusskram
Lisa
Skicka en kommentar