The look

Idag sörjer jag min fina Mon Chi Chi-frisyr.
Och välkomnar skalligheten.
Ett bekymmer mindre.
No more bad hair day.

Dessutom passar Skalle-Per-looken min spott&spypåse som ideligen fylls på med blod, slem och snor. Allt sitter fast i halsen, där det kväver mig och måste upp, ut och iväg. Och DÄR gjorde bloggen ett bottennapp.

Lovar bot och bättring imorrn.
Den som lever får se.
Moahahaha.

Ishotellets Mon Chi Chi

Speedad av cortison och kaxig som få för ett par timmar sedan på power walk tjattrandes i gammeltelefonen har jag nu fått vad jag förtjänar. Besparar er som vanligt onödiga detaljer ang biverkningar. Känns ointressant nu när jag kan andas igen. Ni fattar kalibern.

Men jag knaprar is som en besatt, som levererats till sviten i snygg ishink av omtänksam syster, eftersom man i en forskningsstudie här funnit bevis för att nedkylning av munnen medan cytostatika ges minskar problem med slemhinnelossning. Dock måste sjukdomen vara förintad, annars finns risk för försämring. Tidigare provades isblåsa på huvudet på Onkologen för att patienterna skulle få behålla håret, men det gav förödande resultat. Cancercellerna kyldes ned och stannade kvar. Vad är väl ett tappat hår mot en botad cancer?

Min leukemi är borta - oj, det är STORT att kunna konstatera - och de här dagarnas cellgifter syftar till att bryta ned min märg för att ge plats för den nya. Is är alltså tillåtet. Men lägger inget på huvudet. Även om mitt hår har vuxit ut några millimeter. Liknar en Mon Chi Chi, om nån' minns dem?

Leukemi & lycka

Leukemi
Blodförgiftning
Svamp i lungorna
Leverpåverkan
Gastrit
Och en massa annat allmänt kroppsfunktionsstrul jag inte delger er.

Ändå mår jag som en prinsessa. En ganska tilltufsad, skallig och spinkig prinsessa, men ändå.
(Borde väl skriva drottning snarare än prinsessa, maka och mor som jag är. Men jag har aldrig varit särskilt drottninglik.)

För ikväll kommer maken på sleep over.

Och imorgon kommer mina egna solskensprinsar hit med älskade mormor & Nösta som gör allt och lite till för dem, mig och mannen.

Solen når in i mitt rum, och den gör underverk. Ja, medicinerna verkar börja göra sitt jobb också men det som får mig att må bra är alltid samtalen med barnen:

- Vi är i Grund, näe Öregrund med mormor. Vet du mamma, att det här är INTE en stad. Men det ligger vid vattnet så det är lite som landet, men någons annans land. Jag tror det bor människor här ibland, för det finns ett cafe´. Pusspuss. *klick*

Det var dagens geografilektion och jag sitter kvar med luren i handen medan ögon åter fylls av tårar. Min stora prins! Jag ska alltid finnas för dig.

Feberyrar jag?

Oj.
Jag har kört drogfritt idag, för att kolla om de fem dagarna jag spenderat här får räknas av frånde tio jag måste stanna pga streptokockerna. För att se om antibiotikan gjort sitt jobb, innan de öste på med en ny sort idag. Således ingen febernedsättande för att kunna analysera. Hänger ni med? Midsommar eller inte, kan man sammanfatta det.

Så plingade datorn vänligt och välbekant, och jag läste det här.
- Jag tror jag svimmar!, brukar storebror utbrista melodramatiskt när han blir överväldigad. Precis så känns det nu.

Sen kom syster Yster och tog prover. Jag har 106 i vilopuls, 100/60 i blodtryck och 39 graders feber (and counting). Farligt nära avsvimning. Jag känner mig.

- Inte ett dugg konstigt, ser du hur jag rodnar över hela den skalliga skallen?, sa jag.

Men lugn bara lugn. Jag ska inte svimma. Jag feberyrar redan, eller hur? För inte finns du väl på riktigt, Peter Barlach?

Det spelar ingen roll, härmed uppmanar jag alla läsare att genast klicka er hit utan att passera gå. Basta!