tisdag 30 juni 2009

Självdistans 2


Omlottkjolar var modernt för åtta år sen.
Väldigt inne.
Och smått opraktiskt.
Speciellt i brådska och blåst.

En het sommardag när jag skyndade till jobbet tyckte jag att det ändå fläktade ganska skönt.
Tills en kollega uppmärksammade mig på att min kjol satt "lite konstigt".
Jag hade alltså gått 2,5 km med rumpan bar, sånär som på trosor då.

Skrattade så att jag nästan kissade ner mig.
Till annan kollegas stora förtret.

-Fattar du inte hur PINSAMT det här är?, sa han, företagets snygging och Killingwannabe, och 12 år äldre än jag.

Hur dåligt med självdistans får ett hjärnkontor ha?

6 kommentarer:

Anonym sa...

Härligt bubbligt kolsyreskratt med kjolen på vid gavel. Kan det bli bättre?

MonasUniversum sa...

Herregud, jag hade dött. På riktigt!

Singelmamman sa...

ha, ha, ha! Underbart. Vet precis hur det är... det bästa är efteråt, att veta att man inte dog av det :-D

Kerstin sa...

Äsch då, en bekant till mig åkte till jobbet helt utan kjol en gång. Något hon insåg först på bussen till jobbet när en medresenär inte kunde hålla sig för skratt.

Anonym sa...

Va det snyggMåns tro? Låter likt ;)

esset

Jos sa...

@tandgnisslur
nej, det kan det inte! kollegans upprörda reaktion roade om möjligt ännu mer.
@Monas universum
Varför det?
@Singelmamman
men man måste ju kunna bjuda på sig själv, hur kul blir livet annars?
@Kerstin
Helt fan-tas-tiskt! Återvände hon hem för att komplettera? Eller körde hon halvklätt hela dagen?