För att göra en lång historia kort:
Ännu en dag har ägnats åt att leta slangrensare.
Gata upp och gata ner.
I vår kungliga hufvudstad.
Med ständig telefonsupport från änglarna på Ackis.
Som inte förstår broderlandstingets inkompetens.
CVKn är fortfarande inte flushad.
Är någon förvånad?
Själv funderar jag för första gången seriöst på att flytta till hemstaden för gott.
Dock utan att förtvina på stadens eminenta sjukhus, som jag blev rekommenderad igår.
Men imorgon fortsätter Davids kamp mot Goliat.
Stoppa mig innan jag blir en rättshaverist, snälla?
torsdag 4 juni 2009
Hål i huvudet
"Du har inget hår på huvudet.
Du har hål i huvudet.
Mer hål än hår.
Vill du låna min Barbapappamössa idag?"
(Lillebror spekulerar.
Barn leverar verkligen sanningar.
Jag HAR hål, i och på huvudet.
Inget nytt.)
Du har hål i huvudet.
Mer hål än hår.
Vill du låna min Barbapappamössa idag?"
(Lillebror spekulerar.
Barn leverar verkligen sanningar.
Jag HAR hål, i och på huvudet.
Inget nytt.)
onsdag 3 juni 2009
Lönsamt labb?
Jag har alltså bytt sjukhuset mot hemmet i väntan på nedgång och feber efter VABA-kuren, ni vet. (Fortfarande lika kul.)
För att få vara hemma (för första gången sen cytostarten den 28 april) måste jag lämna blodprover varannan dag. Detta görs på närbelägna Sophiahemmet. Ett privat sjukhus, en vinstdrivande verksamhet. Trodde jag.
Trots remiss och länsöverskridande landstingsöverenskommelser är det plötsligt omöjligt att få någon att ta i mina slangar. Blodet kan de analysera, men då måste jag stickas. Och det går inte. Eftersom behandlingen skulle göra mig till en trasig nåldyna.
Så det är stopp. På fyra labb, tre vårdcentraler och Det Stora Sjukhuset. Jag har fått så många undaflykter presenterade idag att jag borde vara ilsk, men lägger hellre energi på att bli frisk. Den roligaste kommentaren från en högröd labass var dock:
"Är man dödssjuk borde man väl ligga på sjukhus? Det finns inte utrymme för cancerpatienter i vår verksamhet."
Jag är inte döende, men jag avled nästan av skratt när jag gick därifrån.
Tanken var att jag som infektionskänslig inte skulle behöva åka till en akutmottagning pga mitt nollvärde i immunförsvar. Men när jag travat stan runt i jakten på en behörig klinik måste jag ge upp och åka till den läskigaste av smitthärdar. Och inte ens där törs de spola venkateter, utan tar blodprov genom stick.
Nu ger jag som bekant aldrig upp. Så imorgon har jag bokat utredningsmöte med en distriktssköterska. Hur har det blivit så här? Vad krävs för att lösa problemet?
Jag har en ny affärsidé:
Ett labb som klarar allt. Behovet är skriande.
Efter en hel dags jakt händer det otroliga. En jourhavande läkare ringer för att uppmärksamma mig på att jag har låga värden. "Ditt blodprov larmar och då är vi skyldiga att söka upp dig.", förklarar akutläkaren. "Mår du bra? Behöver du hjälp med något?"
Eh, är en CVK-kontroll för mycket begärt?
För att få vara hemma (för första gången sen cytostarten den 28 april) måste jag lämna blodprover varannan dag. Detta görs på närbelägna Sophiahemmet. Ett privat sjukhus, en vinstdrivande verksamhet. Trodde jag.
Trots remiss och länsöverskridande landstingsöverenskommelser är det plötsligt omöjligt att få någon att ta i mina slangar. Blodet kan de analysera, men då måste jag stickas. Och det går inte. Eftersom behandlingen skulle göra mig till en trasig nåldyna.
Så det är stopp. På fyra labb, tre vårdcentraler och Det Stora Sjukhuset. Jag har fått så många undaflykter presenterade idag att jag borde vara ilsk, men lägger hellre energi på att bli frisk. Den roligaste kommentaren från en högröd labass var dock:
"Är man dödssjuk borde man väl ligga på sjukhus? Det finns inte utrymme för cancerpatienter i vår verksamhet."
Jag är inte döende, men jag avled nästan av skratt när jag gick därifrån.
Tanken var att jag som infektionskänslig inte skulle behöva åka till en akutmottagning pga mitt nollvärde i immunförsvar. Men när jag travat stan runt i jakten på en behörig klinik måste jag ge upp och åka till den läskigaste av smitthärdar. Och inte ens där törs de spola venkateter, utan tar blodprov genom stick.
Nu ger jag som bekant aldrig upp. Så imorgon har jag bokat utredningsmöte med en distriktssköterska. Hur har det blivit så här? Vad krävs för att lösa problemet?
Jag har en ny affärsidé:
Ett labb som klarar allt. Behovet är skriande.
Efter en hel dags jakt händer det otroliga. En jourhavande läkare ringer för att uppmärksamma mig på att jag har låga värden. "Ditt blodprov larmar och då är vi skyldiga att söka upp dig.", förklarar akutläkaren. "Mår du bra? Behöver du hjälp med något?"
Eh, är en CVK-kontroll för mycket begärt?
Hemma bäst
"Förlåt mig!",
var ett uruselt program i TV4s barndom.
Nu är det min tur att göra en pudel.
Jag mår bra.
Oförskämt bra.
Är hemma.
Hos familjen.
Njuter av vardagen.
Lider inte i tysthet, som många oroliga tycks tro.
Tog bara lite ledigt.
Bondpermis från informationskanalen.
Som det gläder mig att ni följer.
Nu är kommunikationsstrategen tillbaka på jobbet.
Lyckliga jag som har alla er.
Välkomna åter!
var ett uruselt program i TV4s barndom.
Nu är det min tur att göra en pudel.
Jag mår bra.
Oförskämt bra.
Är hemma.
Hos familjen.
Njuter av vardagen.
Lider inte i tysthet, som många oroliga tycks tro.
Tog bara lite ledigt.
Bondpermis från informationskanalen.
Som det gläder mig att ni följer.
Nu är kommunikationsstrategen tillbaka på jobbet.
Lyckliga jag som har alla er.
Välkomna åter!
fredag 29 maj 2009
Är det fest, eller?
Bild lånad av en favorit:Madeleine Pyk, "Djurgården V"
Jodå, mina fina vänner, kloksystrar, gladläkare och min husgurudoktor sedan jag kom hit back in the day, de avlöser varandra. Fortfarande. Jag fattar inte hur ni orkar. Men stunderna med er stärker så mycket att hjärtat ibland värker. På rätt sätt.
Så fest ska det bli! För alla som vill vara med. (Törs jag säga så?)
Datum icke fastställt pga icke-planerandets kaos familjen fortfarande befinner sig i. Men då resan nått vägs ände, när än det blir, så är det dags för försenad inflyttnings- och 35 + 35 + 5-årskalas (3/4 av fam E fyller år sista veckan i augusti, varför sprida gracerna?). Å så skulle vi ju fira 5-årig bröllopsdag i juli i Grisslehamn där bröllopet stod, med er som har lust och minns, men exakt då går flyttlasset uppåt Gärdesgatan. Ni hör ju att det är fullspäckat schema även utan ALL ...
Men fira, det ska vi. Eller hur?
Så fest ska det bli! För alla som vill vara med. (Törs jag säga så?)
Datum icke fastställt pga icke-planerandets kaos familjen fortfarande befinner sig i. Men då resan nått vägs ände, när än det blir, så är det dags för försenad inflyttnings- och 35 + 35 + 5-årskalas (3/4 av fam E fyller år sista veckan i augusti, varför sprida gracerna?). Å så skulle vi ju fira 5-årig bröllopsdag i juli i Grisslehamn där bröllopet stod, med er som har lust och minns, men exakt då går flyttlasset uppåt Gärdesgatan. Ni hör ju att det är fullspäckat schema även utan ALL ...
Men fira, det ska vi. Eller hur?
Permis beviljad
Solen skiner!
Efter att ha sovit som prinsessan på ärten, blivit väckt av bästisen Ks finfina J, "en jämställd manlig dok?!" (undrar dalahästen som känner alla, tom fd Gärdesvännerna) har jag blivit lovad att få åka hem. Till landet. Efter fem. Idag!
Livet leker, och nu ska det fasenimig tillbaka. Utan tumörer. Jag känner mig pigg, frisk och kry. Så det så. Kan den här envetna leukemin fatta det? Va?
Nu skrämmer vi den på flykten, en gång för alla. Tror ni det funkar med ett marathonlopp?
Kanske borde byta Grizzly mot Gärdet imorrn? (Lycka til O.) Så stark är jag idag. Det känner ni väl?
Trevlig helg, som man säger. :-)
Efter att ha sovit som prinsessan på ärten, blivit väckt av bästisen Ks finfina J, "en jämställd manlig dok?!" (undrar dalahästen som känner alla, tom fd Gärdesvännerna) har jag blivit lovad att få åka hem. Till landet. Efter fem. Idag!
Livet leker, och nu ska det fasenimig tillbaka. Utan tumörer. Jag känner mig pigg, frisk och kry. Så det så. Kan den här envetna leukemin fatta det? Va?
Nu skrämmer vi den på flykten, en gång för alla. Tror ni det funkar med ett marathonlopp?
Kanske borde byta Grizzly mot Gärdet imorrn? (Lycka til O.) Så stark är jag idag. Det känner ni väl?
Trevlig helg, som man säger. :-)
torsdag 28 maj 2009
Nära & kära
Först kom ett glatt & gott pysselpaket paket från L, sen kom A & Js Bollywoodfavoriter per post.
Därefter kom Nin på lunchbesök med kloka ord. Och sen kom Isa, C, G och A i strid ström med "hembakta" tranbärskakor, Renée Voltaires hampachoklad (kan man röka den?) & chokladdoppade pumpakärnor samt torkade blåbär och tre påsar sura och salta bilar. Späckning pågår.
Sedan var det dags för M&Gs kvällsbesök med badrumsstök. De projektleder renoveringen av nya hemmet mitt i kaoset, vilket de gör med den äran.
Ja, dagens uppsluting av positiva, finfina sötnosar innebär att en tredjedel av alfabetet var här, tillresta från när och fjärran.
Pussar överallt mina nära och kära! Ni betyder allt.
Speciellt C som sa: "Varför vara besviken på en nedgång från 95% blaster (sjuka celler) till 18%? Det hade väl varit värre med 88%, eller hur?"
Helt rätt inställning! Nu hittade jag fokus och envishet igen. På dom bara. Cancercellerna muckar med fel tjej.
Därefter kom Nin på lunchbesök med kloka ord. Och sen kom Isa, C, G och A i strid ström med "hembakta" tranbärskakor, Renée Voltaires hampachoklad (kan man röka den?) & chokladdoppade pumpakärnor samt torkade blåbär och tre påsar sura och salta bilar. Späckning pågår.
Sedan var det dags för M&Gs kvällsbesök med badrumsstök. De projektleder renoveringen av nya hemmet mitt i kaoset, vilket de gör med den äran.
Ja, dagens uppsluting av positiva, finfina sötnosar innebär att en tredjedel av alfabetet var här, tillresta från när och fjärran.
Pussar överallt mina nära och kära! Ni betyder allt.
Speciellt C som sa: "Varför vara besviken på en nedgång från 95% blaster (sjuka celler) till 18%? Det hade väl varit värre med 88%, eller hur?"
Helt rätt inställning! Nu hittade jag fokus och envishet igen. På dom bara. Cancercellerna muckar med fel tjej.
onsdag 27 maj 2009
En ovanlig dag
En promenad med pappa i parken, innan han åkte vidare till mina fina i Stockholm för att stötta och hjälpa ett par dagar.
Ett BMT-infomöte med syster klok. Kände att jag måste se framåt, mot målet, trots dagens nedslående BM-besked.
En hemlagad, krämig vaniljglass (500 kCal) av min egen matmor Rocka Rola.
Sådant gör att allt känns ganska okej. Men visst är jag besviken på kroppen.
Återkomst för rumskompisen Elin. Cytopumparna går varma här. Och jag är för rävig och tankspridd (eller -fylld) för att babbla.
Besök av barndomsvännen C som jag inte träffat sen det sorgligaste sorgliga i hennes liv. Men vi plockar som vanligt upp bollen där den sist landade. Det är fördelen med vänner från bebistiden.
Samtal med bästisen K. Och med Mannen, Myten, Mumriken. Glad i hågen efter att ha varit på jobbet för första gången på en månad, när han skött allt hemifrån så länge. Då kom jag med nedslående besked, så svåra att ge.
Å så kom mamma och vågade säga "fan". Det var befriande.
Sen fick de gå för jag var sussakuddentrött redan före åtta. Inget gråtigt Greys den här veckan heller. Hur går det för Izzie, någon?
Nu har jag vaknat, bäddat med massor av täcken och ska försöka sova igen, full av tankar.
Vad gör ni?
Ett BMT-infomöte med syster klok. Kände att jag måste se framåt, mot målet, trots dagens nedslående BM-besked.
En hemlagad, krämig vaniljglass (500 kCal) av min egen matmor Rocka Rola.
Sådant gör att allt känns ganska okej. Men visst är jag besviken på kroppen.
Återkomst för rumskompisen Elin. Cytopumparna går varma här. Och jag är för rävig och tankspridd (eller -fylld) för att babbla.
Besök av barndomsvännen C som jag inte träffat sen det sorgligaste sorgliga i hennes liv. Men vi plockar som vanligt upp bollen där den sist landade. Det är fördelen med vänner från bebistiden.
Samtal med bästisen K. Och med Mannen, Myten, Mumriken. Glad i hågen efter att ha varit på jobbet för första gången på en månad, när han skött allt hemifrån så länge. Då kom jag med nedslående besked, så svåra att ge.
Å så kom mamma och vågade säga "fan". Det var befriande.
Sen fick de gå för jag var sussakuddentrött redan före åtta. Inget gråtigt Greys den här veckan heller. Hur går det för Izzie, någon?
Nu har jag vaknat, bäddat med massor av täcken och ska försöka sova igen, full av tankar.
Vad gör ni?
Smolk i bägaren
Först:
Tack för alla glada tillrop per kommentarer, mail, SMS, telefon och inte minst besök. Vilka blodgivarvänner jag har! Och benmärgsdonatorer. Ni är finast i världen. Det vet ni väl?
Nu:
Jag känner mig frisk, glad, pigg, kry och euforisk. Beror mest på min obotliga optimism, en gnutta sarkasm men också på att jag är speedad av cortison som gör att jag äter som en fölunge på grönbete efter alla supereffektiva illamåendetabletter. Redo för VABA-cyton, oh yeah.
Men, tyvärr är jag inte så frisk som jag hopphopphoppades. Gladaste daladoktorn och kloksnällaste sköterskan rondade just och berättade att benmärgsprovet inte var så bra som det borde. Vid första anblicken. Det analyseras vidare, men den kompletta remission jag satsat på tycks inte besannas. Ännu.
Jag ger mig aldrig!, som ni vet. Så vi kör på med fler cellgiftskurer så att den efterlängtade benmärgstransplantationen kan bli av. För det måste den. Men då behöver jag också vara helt fri från den här helvetesjävlaskitsjukdomen en gång för alla.
Så, nu skrev jag det. Igen. Befriande terapi det är. Ni hänger väl med på resan mot det okända? Spoooky ...
Tack för alla glada tillrop per kommentarer, mail, SMS, telefon och inte minst besök. Vilka blodgivarvänner jag har! Och benmärgsdonatorer. Ni är finast i världen. Det vet ni väl?
Nu:
Jag känner mig frisk, glad, pigg, kry och euforisk. Beror mest på min obotliga optimism, en gnutta sarkasm men också på att jag är speedad av cortison som gör att jag äter som en fölunge på grönbete efter alla supereffektiva illamåendetabletter. Redo för VABA-cyton, oh yeah.
Men, tyvärr är jag inte så frisk som jag hopphopphoppades. Gladaste daladoktorn och kloksnällaste sköterskan rondade just och berättade att benmärgsprovet inte var så bra som det borde. Vid första anblicken. Det analyseras vidare, men den kompletta remission jag satsat på tycks inte besannas. Ännu.
Jag ger mig aldrig!, som ni vet. Så vi kör på med fler cellgiftskurer så att den efterlängtade benmärgstransplantationen kan bli av. För det måste den. Men då behöver jag också vara helt fri från den här helvetesjävlaskitsjukdomen en gång för alla.
Så, nu skrev jag det. Igen. Befriande terapi det är. Ni hänger väl med på resan mot det okända? Spoooky ...
Akut blodbrist
Det är pay back time, och jag har inga reserver att ta av.
Så alla fina sötnosar som ideligen erbjuder er att ställa upp i stort och smått:
Lämna blod, om ni kan!
Sjukhuspersonalen var kvar efter arbetstid ikväll för att fylla depåerna på Blodcentralen. Men det räcker inte. Operationer ställs in i väntan på låneblod. Som inte kommer, eftersom alla sjukhus har sinande reserver.
Så alla fina sötnosar som ideligen erbjuder er att ställa upp i stort och smått:
Lämna blod, om ni kan!
Sjukhuspersonalen var kvar efter arbetstid ikväll för att fylla depåerna på Blodcentralen. Men det räcker inte. Operationer ställs in i väntan på låneblod. Som inte kommer, eftersom alla sjukhus har sinande reserver.
En utarbetad syrra vädjar till mig att starta ett bloggupprop i arla morgonstund så jag lånar Bc:s slogan: Ge blod, ge liv!
tisdag 26 maj 2009
Vodka på rummet
Det är fullt på Hematologen.
27 patienter på 22 platser.
Vilket innebär att här finns folk i varenda rum, sal, skrubb och sköljrum.
Jag har tur och delar rum med avdelningens enda ungdom.
(Hon är bara här varannan dag och jag vaktar hennes säng så att inte Agda, 82, flyttar in medan min nyfunna rumskompis har permis.)
"Ni är så unga att ni får kampera ihop.", sa syrran.
Hon är en 21-årig balettdansös.
Jag solar mig i glansen.
Och ångrar att jag avslutade balettkarriären vid 12, efter att ha hoppetossat sen 3-års ålder.
Hästtävlande, sång och musik tog över. Och en eller annan spännande kille eventuellt.
Vi babblar och skrattar så högt och rått åt att vara offer (yeah right) för "caaaancer" att personalen hänger hos oss för att höra rövarhistorier och fiiika.
Och igår togs nya benmärgsprover. De gamla var för skrala. Det krävdes några benborrningar för att hitta rätt. Men det gick bra. Gör ju som bekant inte alls ont. Man ska bara hålla sig från att klia på näsan eller röra sig på annat sätt en stund.
Idag var jag busig och drog en repa på stan. City of Uppis är folktomt (till skillnad från 50C) en tisdagsförmiddag. Så jag trotsade alla regler och sneddade över STBS (Stora Torget Balla Sidan) för första gången på åratal och var crazy enough att gå in på HM! Shoppade loss på cool sommarklänning med matchande kepa, en gladröd top och en designerbaddräkt, på uppdrag av kidsen:
"Du kan ju inte ha bikiiiini i sommar. Då rymmer ju slangarna. Köp en snygg baddräkt, som dom på teven!", sa storebror.
"I så fall vill jag också ha baddräkt. En rosa.", sa lillebror.
Väl tillbaka på Ackis fick jag ha modevisning av fynden à la Matthew Williamson. För ett gäng syrror på rad. Showtime! Och clownen luktar bensin.
27 patienter på 22 platser.
Vilket innebär att här finns folk i varenda rum, sal, skrubb och sköljrum.
Jag har tur och delar rum med avdelningens enda ungdom.
(Hon är bara här varannan dag och jag vaktar hennes säng så att inte Agda, 82, flyttar in medan min nyfunna rumskompis har permis.)
"Ni är så unga att ni får kampera ihop.", sa syrran.
Hon är en 21-årig balettdansös.
Jag solar mig i glansen.
Och ångrar att jag avslutade balettkarriären vid 12, efter att ha hoppetossat sen 3-års ålder.
Hästtävlande, sång och musik tog över. Och en eller annan spännande kille eventuellt.
Vi babblar och skrattar så högt och rått åt att vara offer (yeah right) för "caaaancer" att personalen hänger hos oss för att höra rövarhistorier och fiiika.
Och igår togs nya benmärgsprover. De gamla var för skrala. Det krävdes några benborrningar för att hitta rätt. Men det gick bra. Gör ju som bekant inte alls ont. Man ska bara hålla sig från att klia på näsan eller röra sig på annat sätt en stund.
Idag var jag busig och drog en repa på stan. City of Uppis är folktomt (till skillnad från 50C) en tisdagsförmiddag. Så jag trotsade alla regler och sneddade över STBS (Stora Torget Balla Sidan) för första gången på åratal och var crazy enough att gå in på HM! Shoppade loss på cool sommarklänning med matchande kepa, en gladröd top och en designerbaddräkt, på uppdrag av kidsen:
"Du kan ju inte ha bikiiiini i sommar. Då rymmer ju slangarna. Köp en snygg baddräkt, som dom på teven!", sa storebror.
"I så fall vill jag också ha baddräkt. En rosa.", sa lillebror.
Väl tillbaka på Ackis fick jag ha modevisning av fynden à la Matthew Williamson. För ett gäng syrror på rad. Showtime! Och clownen luktar bensin.
Sen åt jag snabblunch. Vilket är ett skämt för mig som aldrig äter en måltid på kortare tid än en timme. Men en lumbal punktion väntade. Så i met' bara.
LP:n var mödosam för överläkaren, men lyckades till slut. Så här va: jag kutar rygg och sitter blick stilla medan doktorn sticker nål mellan ryggkotorna och suger ut spinalvätska för att sedan spruta in cytostatika.
"Säg till om det gör ont i något ben.", sa dalmasen från förr.
"Ingen fara, aj jävlar!", skrek jag eftersom det plötsligt smärtade i ischiasnerven. Mycket.
Scenariot upprepades några gånger, doktorn stack om igen och igen men stötte bara på ben och nerver. Koteländen, tänkte jag och påmindes gång på gång om att jag inte har någon större lust att bli förlamad. Så man sitter alltså stilla som en filbunke och hämtar kraft i att tänka på gladaste barnen.
"Säg till om det gör ont i något ben.", sa dalmasen från förr.
"Ingen fara, aj jävlar!", skrek jag eftersom det plötsligt smärtade i ischiasnerven. Mycket.
Scenariot upprepades några gånger, doktorn stack om igen och igen men stötte bara på ben och nerver. Koteländen, tänkte jag och påmindes gång på gång om att jag inte har någon större lust att bli förlamad. Så man sitter alltså stilla som en filbunke och hämtar kraft i att tänka på gladaste barnen.
Och så plötsligt är allt klart och man får ligga raklång i två timmar utan att röra en fena
och då tar batteriet i MP3n slut och inte vet jag var laddaren är och datorn står där, nära men så långt bort till Spotify när man inte får lyfta huvudet men så kommer pappsen på besök och timmarna går fort. Och i med cytodropp och in kommer Peruk-Pia, pappas gamla elev, och sen blir jag en hollywoodblondin i äkta lockar för en halv förmögenhet och det känns bara så FEL. Jag är skallig och stolt, känner mig ascool. Och ser superbarnslig ut. Inte en dag över 21, uppenbarligen. Jag kommer inte använda den fina peruken, så jag tror att jag tackar nej. Vad tror ni?
Well, sen kom min galne och ende favoritfarbror på oväntat besök. Han bor i Spanien och ogillar sjukdomar. Så det var ett tag sen. Vindruvor är för veklingar. Och inget jag får ta emot, så han hade med sig en flaska Royal Flush Vodka, hans nya affärsidé. Som hans storebror lite generat gömde. Otroligt rolig släktträff. Skål ta mig fan.
Som ni märker så är sal 3 da place to be. And you're very much welcome to join me!
och då tar batteriet i MP3n slut och inte vet jag var laddaren är och datorn står där, nära men så långt bort till Spotify när man inte får lyfta huvudet men så kommer pappsen på besök och timmarna går fort. Och i med cytodropp och in kommer Peruk-Pia, pappas gamla elev, och sen blir jag en hollywoodblondin i äkta lockar för en halv förmögenhet och det känns bara så FEL. Jag är skallig och stolt, känner mig ascool. Och ser superbarnslig ut. Inte en dag över 21, uppenbarligen. Jag kommer inte använda den fina peruken, så jag tror att jag tackar nej. Vad tror ni?
Well, sen kom min galne och ende favoritfarbror på oväntat besök. Han bor i Spanien och ogillar sjukdomar. Så det var ett tag sen. Vindruvor är för veklingar. Och inget jag får ta emot, så han hade med sig en flaska Royal Flush Vodka, hans nya affärsidé. Som hans storebror lite generat gömde. Otroligt rolig släktträff. Skål ta mig fan.
Som ni märker så är sal 3 da place to be. And you're very much welcome to join me!
Putslustigheter
Det är ju lite putslustigt att läsa DNs krigsrubriker om livsfaran med resistenta bakterier när man pumpas full med fem sorters antibiotika i ena slangen för att klara konsekvenserna av cytostatikan som pumpas in i de andra två slangarna. Samtidigt som spritångorna ligger täta både här och hemma av all yt- och handdesinfektion. We love alcogel, yes we do.
Döden, döden, döden. Som Astrid Lindgren sa till sin syster varje dag i telefon. "Så var det avklarat." En sån' tant ska jag också vara vid 90. Ingen mördarbakterie i världen ska få sätta stopp för det.
Putslustigt sa Bill. Lustig puts sa Bull.
Och nu ska Pelle Svans(hårs)lös snart sova.
Döden, döden, döden. Som Astrid Lindgren sa till sin syster varje dag i telefon. "Så var det avklarat." En sån' tant ska jag också vara vid 90. Ingen mördarbakterie i världen ska få sätta stopp för det.
Putslustigt sa Bill. Lustig puts sa Bull.
Och nu ska Pelle Svans(hårs)lös snart sova.
måndag 25 maj 2009
Självdistans?
Måste erkänna att jag skäms en smula.
Eller ganska mycket.
Är blossade röd om kinderna.
Efter att ha skummat alla fina kommentarer till den senaste tidens inlägg.
Kan man vara mer dramatisk och egotrippad än jag?
Det jag minns att jag avskydde mest med den här lömska sjukdomen var just att jag samtidigt som jag vann mitt livs fight också förlorade en annan tävling.
"Och på sista plats i VM i självdistans har vi Jos...."
Jippie, liksom.
Så jag tar tillvara konfirmationskunskaperna från Svenska kyrkan och säger TACK, HJÄLP och FÖRLÅT. För det kommer säkerligen flera terapitexter framöver. Som i skrivande stund är mina sanningar. Men som i efterhand ofta kommer göra mig en kräftröd. Och det är ju passande när man har cancer. Moahahaha.
Eller ganska mycket.
Är blossade röd om kinderna.
Efter att ha skummat alla fina kommentarer till den senaste tidens inlägg.
Kan man vara mer dramatisk och egotrippad än jag?
Det jag minns att jag avskydde mest med den här lömska sjukdomen var just att jag samtidigt som jag vann mitt livs fight också förlorade en annan tävling.
"Och på sista plats i VM i självdistans har vi Jos...."
Jippie, liksom.
Så jag tar tillvara konfirmationskunskaperna från Svenska kyrkan och säger TACK, HJÄLP och FÖRLÅT. För det kommer säkerligen flera terapitexter framöver. Som i skrivande stund är mina sanningar. Men som i efterhand ofta kommer göra mig en kräftröd. Och det är ju passande när man har cancer. Moahahaha.
På tillfälligt besök i mitt eget hem
Hej och hå.
Tillbaka på överfullt sjukhus.
Nu för kur två.
Efter en livgivande vecka i full frihet vid havet med familjen, vännerna, blommorna och fåglarna är jag tillbaka i verkligheten. Men veckan var vad vi behövde, allihop. Med vansinnigt roligt kosläpp i ösregn och hopp och lek på badbergen i strålande sol. Och mys med mina fina, promenadprat i kvadrat med barndomsvännerna, gästande mor, far och lillebror och alla trygga äkta hälfter.
Veckan rymde såväl glädje som sorg, sol som regn. Medan jag fightas för att få livet åter får en annan kämpe till slut ge upp kampen. En förebild som mot alla odds trotsat all vetenskap med sin enorma envishet. Han saknas mig, oss, och byn blir sig aldrig riktigt lik utan honom.
Igår fick jag följa med mina musketörer hem. Började genast plocka undan och flytta tillbaka saker tills glligaste gärdesligan kom på kvällste och jag insåg att vänta nu, jag är på besök i mitt hem, efter en månad härifrån. Släpp kontrollbehovet och låt kungariket blomstra i fred!
Idag skuttade vi till dagis alla fyra. Planeraren i mig pratade med personalen om barnens oro och frustration, deras åtgärder och otroliga stöd. Var på vippen att boka in utvecklingssamtal tills jag insåg att jag ju skulle infinna mig på Hematologen om ett par timmar. I Uppsala. Där jag stannar på obestämd tid. Men hann med en latte i solen på kvarterets stamfik med vännerna tre. Precis som förr. Men med många förlösande tårar i ögat (åh, så bra för torra hornhinnor) för fin styrkepresent.
Det är fascinerande att vardagen återkommer så snabbt. Men underbart att få utföra de annars rätt trista pigsysslorna. Har ni till exempel upptäckt hur befriande det är att tvätta gräsfläckiga barnbrallor?
Se så, njut av att steka blodpudding. Vem vet när du får göra det nästa gång?
(Högst troligt och förhoppningsvis redan nästa vecka, men vem vet ... mumlande hon ödesmättat.)
Tillbaka på överfullt sjukhus.
Nu för kur två.
Efter en livgivande vecka i full frihet vid havet med familjen, vännerna, blommorna och fåglarna är jag tillbaka i verkligheten. Men veckan var vad vi behövde, allihop. Med vansinnigt roligt kosläpp i ösregn och hopp och lek på badbergen i strålande sol. Och mys med mina fina, promenadprat i kvadrat med barndomsvännerna, gästande mor, far och lillebror och alla trygga äkta hälfter.
Veckan rymde såväl glädje som sorg, sol som regn. Medan jag fightas för att få livet åter får en annan kämpe till slut ge upp kampen. En förebild som mot alla odds trotsat all vetenskap med sin enorma envishet. Han saknas mig, oss, och byn blir sig aldrig riktigt lik utan honom.
Igår fick jag följa med mina musketörer hem. Började genast plocka undan och flytta tillbaka saker tills glligaste gärdesligan kom på kvällste och jag insåg att vänta nu, jag är på besök i mitt hem, efter en månad härifrån. Släpp kontrollbehovet och låt kungariket blomstra i fred!
Idag skuttade vi till dagis alla fyra. Planeraren i mig pratade med personalen om barnens oro och frustration, deras åtgärder och otroliga stöd. Var på vippen att boka in utvecklingssamtal tills jag insåg att jag ju skulle infinna mig på Hematologen om ett par timmar. I Uppsala. Där jag stannar på obestämd tid. Men hann med en latte i solen på kvarterets stamfik med vännerna tre. Precis som förr. Men med många förlösande tårar i ögat (åh, så bra för torra hornhinnor) för fin styrkepresent.
Det är fascinerande att vardagen återkommer så snabbt. Men underbart att få utföra de annars rätt trista pigsysslorna. Har ni till exempel upptäckt hur befriande det är att tvätta gräsfläckiga barnbrallor?
Se så, njut av att steka blodpudding. Vem vet när du får göra det nästa gång?
(Högst troligt och förhoppningsvis redan nästa vecka, men vem vet ... mumlande hon ödesmättat.)
fredag 22 maj 2009
Ytligheter
"Du ser ut som tändstickspojken!"
Det var snällt sagt. Jag har något slags bebisfjun på huvudet som jag bara vill bli av med. Väntade med att riva av det tills barnen kom. De måste få vara med i processen. Pedagogiskt tänk som jag hoppas funkar. De accepterar hittills att mamma blir en yngre version av Skalle-Pär.
"För det växer ju ut sen. Det måste det göra.", säger lillebror lite lätt oroad.
"Klart det gör, det blir kanske svart och krulligt. Vad häftigt!", lugnar storebror.
Vi började med nagelsax. Det var inte behagligt.
Fortsatte med mormors gamla frisörsaxar. Det gick bättre.
Även skärgårdsfåglarna har fått material till sina bon.
Två havsörnar cirklade över viken när fjunet klipptes. Majestätiskt.
Sen piffade jag. För första gången på en månad. Mannen blev förvånad. Jag ser det som ett friskhetstecken att jag bryr mig om ytligheter. Har aldrig varit mycket för smink. Men nu får man jobba med det man har. Så att säga.
Och ja, man tappar allt hår. Generande hårväxt är inte längre ett problem.
Det var snällt sagt. Jag har något slags bebisfjun på huvudet som jag bara vill bli av med. Väntade med att riva av det tills barnen kom. De måste få vara med i processen. Pedagogiskt tänk som jag hoppas funkar. De accepterar hittills att mamma blir en yngre version av Skalle-Pär.
"För det växer ju ut sen. Det måste det göra.", säger lillebror lite lätt oroad.
"Klart det gör, det blir kanske svart och krulligt. Vad häftigt!", lugnar storebror.
Vi började med nagelsax. Det var inte behagligt.
Fortsatte med mormors gamla frisörsaxar. Det gick bättre.
Även skärgårdsfåglarna har fått material till sina bon.
Två havsörnar cirklade över viken när fjunet klipptes. Majestätiskt.
Sen piffade jag. För första gången på en månad. Mannen blev förvånad. Jag ser det som ett friskhetstecken att jag bryr mig om ytligheter. Har aldrig varit mycket för smink. Men nu får man jobba med det man har. Så att säga.
Och ja, man tappar allt hår. Generande hårväxt är inte längre ett problem.
Familjeliv
Måste erkänna att jag var lite nervös inför familjens ankomst. Gick runt som en äggsjuk höna; pysslade, lagade mat och flyttade runt saker för att tränga bort oron.
Orkar jag ta hand om mina fina?
Så kom de till slut. Glada, gosiga och långa.
Kan barn växa en decimeter på några dagar?
"Nu ska vi kramas hela kvällen, lova det mamma!"
Vi somnade tidigt i en hög alla fyra. Vaknade av att lillebror trillade ner, men klarade sig bra. Barnen sov vidare i sina sängar medan jag mycket motvilligt gick en trappa upp och bäddade i ett gästrum.
Hade svårt att somna. Ville hellre höra på mina tre musketörers snusande där nere. Det kan inte finnas något mer rogivande. Total lycka.
Orkar jag ta hand om mina fina?
Så kom de till slut. Glada, gosiga och långa.
Kan barn växa en decimeter på några dagar?
"Nu ska vi kramas hela kvällen, lova det mamma!"
Vi somnade tidigt i en hög alla fyra. Vaknade av att lillebror trillade ner, men klarade sig bra. Barnen sov vidare i sina sängar medan jag mycket motvilligt gick en trappa upp och bäddade i ett gästrum.
Hade svårt att somna. Ville hellre höra på mina tre musketörers snusande där nere. Det kan inte finnas något mer rogivande. Total lycka.
Spolning
Efter ett dygn på landet fick jag snällt åka till sjukhuset igen.
Hade upptäckt i blod i en av de tre slangar som hänger från bröstet ner till midjan. Jag vill INTE operera in en ny CVK pga nåt' så fånigt som koagel, så jag följde med styvfar till Uppsala när han skulle hämta hästen.
Snabb slangspolning och massor av glada tillrop: "Hur länge har du varit härifrån? Du ser ju helt fantastisk ut!"
Jo, havsluften gör sitt jobb. Sjön suger och jag äter som en val. Späckar upp mig inför tvåan ...
Hade upptäckt i blod i en av de tre slangar som hänger från bröstet ner till midjan. Jag vill INTE operera in en ny CVK pga nåt' så fånigt som koagel, så jag följde med styvfar till Uppsala när han skulle hämta hästen.
Snabb slangspolning och massor av glada tillrop: "Hur länge har du varit härifrån? Du ser ju helt fantastisk ut!"
Jo, havsluften gör sitt jobb. Sjön suger och jag äter som en val. Späckar upp mig inför tvåan ...
tisdag 19 maj 2009
Livet på landet
"Va, är du på landet? Det är ju fantastiskt, men vad ska jag göra nu?"
Så reagerade en god vän när hon fick veta att jag checkat ut.
Gulle dig, jag klarar mig nu men kommer behöva ditt och allas stöd framöver. Resan blir lång denna gång.
Och lugn, bara lugn. Jag ska in i matchen igen.
På måndag måste jag vara tillbaka för kur 2.
Sex dagar med cellgifter och 64 cortisontabletter om dan.
Kuren heter VABA.
Är det inte höjden av humor!
(För er som är förskonade: Vård Av Barn gör att småbarnsföräldrar VABAr frekvent, dvs är frånvarande från sina arbetsplatser. Till många medarbetares förtret. En stor fördel är att ha kidsen på utedagis som ger massor av frisk luft i skogen och minimal smittspridning. Kan inte säga det nog många gånger.)
Det är ljuvligt att vara vid havet. Sist jag var här gick musketörerna och jag en långpromenad på isen. Fikade i solen på stängda "19:de hålet", en sommaröppen barbåt vid konstnärliga minigolfbanan i inre hamnen. Vi var då lyckligt ovetande om vad våren skulle innebära av dramatiska händelser. Jag kan f ö inte förstå de sökare som ödslar tid och energi på att ständigt leta svar och spådomar om framtiden. Lev här och nu! Imorgon kan det faktiskt vara för sent.
Sitter nu i mitt flickrum i mammas hus. Styvfadern storstädar "vårt" hus, det min familj har till låns en bit härifrån. Som hemisolerad måste jag leva så rent som möjligt, får inte ha krukväxter (farliga svampar) eller snittblommor (farliga insekter och starka dofter) där jag sover och äter.
Bör helst ha eget rum, så jag intar gästvåningen en trappa upp imorgon när mina fina kommer ut. Det är ju helt okej, men när vi äntligen får ses utanför sjukhuset och leva tillsammans igen efter nästan en månad så hade det ju varit mysigt att sova ihop. Höra barnen snusa sött, klappa snarkande mumrik på kinden så att huset åter blir tyst och stilla ...
Vad mer? Jo, massor av matrestriktioner, ungefär 100 som jag besparar er. Men så mycket lättare nu än förr då det var ungefär katten musen 10 000 fåniga regler att följa till punkt och pricka. Annars fick man skamset ila tillbaka till sjukhuset utan att passera gå.
En enkel regel är i alla fall att själv är bäste dräng, dvs laga maten själv så vet du att den är hygieniskt tillredd. Efter nästan en månad på sjukhus är det underbart att planera, förbereda och kocka efter eget huvud. Jag får tyvärr inte handla, eftersom affärer är farlig mark med alltför mycket folk. Jag får över huvud taget inte vistas i stora folksamlingar, så att ta en promenad på stan kan jag glömma. Shopping på nätet är ett underskattat nöje, ja en oanad möjlighet. Caféer och restauranger är självklart osäkra zoner, så även om uteserveringar är okej får jag inte ta del av utbudet. Alla produkter måste vara nyöppnade, ja helst ska jag endast äta engångsförpackade varor. Plastost är ju så gott, eller hur? Jag gillar därför folktomma uteställen med pinnglass. Jag menar, vad kan gå fel?
Är man noga så finns det väl ungefär en miljon föreskrifter till. Den mest maniska gäller spriten. Alla ytor ska ytspritas varje dag, alla hemlighusare måste desinficera toalettstolen före och efter besök (!) och allas händer rengörs så ofta som möjligt. Något lillebror tagit fasta på:
"Sprita först, flaxa sen! Igen å igen."
Nu ska jag svälja ner artilleriet av kvällsmediciner med ett halvt glas vin. Det är kul att vara rebell och bryta regler, hehe. Skål på er!
Så reagerade en god vän när hon fick veta att jag checkat ut.
Gulle dig, jag klarar mig nu men kommer behöva ditt och allas stöd framöver. Resan blir lång denna gång.
Och lugn, bara lugn. Jag ska in i matchen igen.
På måndag måste jag vara tillbaka för kur 2.
Sex dagar med cellgifter och 64 cortisontabletter om dan.
Kuren heter VABA.
Är det inte höjden av humor!
(För er som är förskonade: Vård Av Barn gör att småbarnsföräldrar VABAr frekvent, dvs är frånvarande från sina arbetsplatser. Till många medarbetares förtret. En stor fördel är att ha kidsen på utedagis som ger massor av frisk luft i skogen och minimal smittspridning. Kan inte säga det nog många gånger.)
Det är ljuvligt att vara vid havet. Sist jag var här gick musketörerna och jag en långpromenad på isen. Fikade i solen på stängda "19:de hålet", en sommaröppen barbåt vid konstnärliga minigolfbanan i inre hamnen. Vi var då lyckligt ovetande om vad våren skulle innebära av dramatiska händelser. Jag kan f ö inte förstå de sökare som ödslar tid och energi på att ständigt leta svar och spådomar om framtiden. Lev här och nu! Imorgon kan det faktiskt vara för sent.
Sitter nu i mitt flickrum i mammas hus. Styvfadern storstädar "vårt" hus, det min familj har till låns en bit härifrån. Som hemisolerad måste jag leva så rent som möjligt, får inte ha krukväxter (farliga svampar) eller snittblommor (farliga insekter och starka dofter) där jag sover och äter.
Bör helst ha eget rum, så jag intar gästvåningen en trappa upp imorgon när mina fina kommer ut. Det är ju helt okej, men när vi äntligen får ses utanför sjukhuset och leva tillsammans igen efter nästan en månad så hade det ju varit mysigt att sova ihop. Höra barnen snusa sött, klappa snarkande mumrik på kinden så att huset åter blir tyst och stilla ...
Vad mer? Jo, massor av matrestriktioner, ungefär 100 som jag besparar er. Men så mycket lättare nu än förr då det var ungefär katten musen 10 000 fåniga regler att följa till punkt och pricka. Annars fick man skamset ila tillbaka till sjukhuset utan att passera gå.
En enkel regel är i alla fall att själv är bäste dräng, dvs laga maten själv så vet du att den är hygieniskt tillredd. Efter nästan en månad på sjukhus är det underbart att planera, förbereda och kocka efter eget huvud. Jag får tyvärr inte handla, eftersom affärer är farlig mark med alltför mycket folk. Jag får över huvud taget inte vistas i stora folksamlingar, så att ta en promenad på stan kan jag glömma. Shopping på nätet är ett underskattat nöje, ja en oanad möjlighet. Caféer och restauranger är självklart osäkra zoner, så även om uteserveringar är okej får jag inte ta del av utbudet. Alla produkter måste vara nyöppnade, ja helst ska jag endast äta engångsförpackade varor. Plastost är ju så gott, eller hur? Jag gillar därför folktomma uteställen med pinnglass. Jag menar, vad kan gå fel?
Är man noga så finns det väl ungefär en miljon föreskrifter till. Den mest maniska gäller spriten. Alla ytor ska ytspritas varje dag, alla hemlighusare måste desinficera toalettstolen före och efter besök (!) och allas händer rengörs så ofta som möjligt. Något lillebror tagit fasta på:
"Sprita först, flaxa sen! Igen å igen."
Nu ska jag svälja ner artilleriet av kvällsmediciner med ett halvt glas vin. Det är kul att vara rebell och bryta regler, hehe. Skål på er!
måndag 18 maj 2009
Benmärgsborr
Superkompetente läkaren, aka gulliga farbrorn, kom in och berättade att min friska märg jobbar för högtryck. han tyckte därför att det var dags att ta ett benmärgsprov redan idag.
"Så slipper du komma in redan på fredag. En hel veckas frihet ska vi väl kunna ge dig?"
Tjolahopp i hjärtat. Bubblande glad för att få långledigt, men lite orolig att ett så tidigt prov ger sämre resultat. Slängde snabbt oron över axeln och gjorde mig redo för borren eftersom märgtanten från labbet, läkaren och sötaste sköterskan var på ingång.
Ska jag bespara er detaljerna?
Well, i korthet går det till så att man får tandläkarbedövning i skinnet och sedan börjar benborrandet. I ryggen. Av förklarliga skäl ligger man blick stilla. Hur ont det än gör. När läkaren borrat klart sugs benmärg ut. Det ger en surrealistisk känsla när några ml av ens innersta tas bort.
Men nu är det klart och jag hoppas, hoppas, hoppas att proverna är fina och rena. Komplett remission är vad jag hopas på. Håll tummarna!
Nu måste jag packa illa kvickt för "det är kris" som en syrra precis rusade in och sa. Stackars alla sjukisar som måste in på tortyr. Men jag ska UT.
Vi ses.
"Så slipper du komma in redan på fredag. En hel veckas frihet ska vi väl kunna ge dig?"
Tjolahopp i hjärtat. Bubblande glad för att få långledigt, men lite orolig att ett så tidigt prov ger sämre resultat. Slängde snabbt oron över axeln och gjorde mig redo för borren eftersom märgtanten från labbet, läkaren och sötaste sköterskan var på ingång.
Ska jag bespara er detaljerna?
Well, i korthet går det till så att man får tandläkarbedövning i skinnet och sedan börjar benborrandet. I ryggen. Av förklarliga skäl ligger man blick stilla. Hur ont det än gör. När läkaren borrat klart sugs benmärg ut. Det ger en surrealistisk känsla när några ml av ens innersta tas bort.
Men nu är det klart och jag hoppas, hoppas, hoppas att proverna är fina och rena. Komplett remission är vad jag hopas på. Håll tummarna!
Nu måste jag packa illa kvickt för "det är kris" som en syrra precis rusade in och sa. Stackars alla sjukisar som måste in på tortyr. Men jag ska UT.
Vi ses.
söndag 17 maj 2009
Det svåra samtalet
Jag var som bekant nere på botten denna veckan.
Behandlingens syfte nåddes - att trycka ned alla värden, främst de vita blodkropparna till noll. Först därefter kan frisk benmärg börja bilda nya blodkroppar. Och frisk märg är hett efterlängtad.
I onsdags hade värdena börjat krypa uppåt, vågade vi tro på en vändning?
Jag hade fortfarande 40,1 i feber, luftrörsproblem och bihåleinflammation. Bland mycket annat.
Men jag kände mig bättre, speciellt sedan sensuella Isabel(a) kom på sleep over. Pyjamasparty med prat, Greys-gråt och hetsätning. Mindre mysigt, men nödvändigt för att slippa matdropp.
Under natten sov jag dåligt. Kände som vanligt att jag måste hålla koll på sjuksköterskeeleverna som tog sig allt större friheter men som tyvärr begick många fel som jag måste uppmärksamma. Har tvingats släppa på kontrolllen över mina barn men måste här ha full fokus på flickorna för att inte bli felbehandlad. De gör sitt bästa men behöver handledning. Var den tagit vägen är en gåta.
Kände att jag under de tidiga morgontimmarna försvann bort i dystra tankar och började maniskt att skriva. Först var det kladdar till bloggen, sedan en mycket märklig livshistoria som jag blir skrämd av att läsa idag. Fortsatte så efter varje febertopp som innebär dusch och lakansbyte. Skrev som en besatt när det var dags för morgonkontroll, skrev medan jag inhalerade, lämnade blodprover och behandlades. Bad om frukost men klarade inte av att äta eller ta morgonmediciner. Kroppen lydde inte hjärnans signaler och jag blev riktigt rädd för mig själv. Jag var illa däran och behövde hjälp och fastän det fanns personal i rummet så märkte de inte hur apatisk jag var. Det är alarmerande.
Räddningen kom så småningom, men alltför sent, i form av blodpåsar. Mitt Hb var nere på 62, vilket tillsammans med mat- och sömnbrist gjort mig manisk, sedan apatisk och mycket förvirrad. Smärtan i mitt huvud var obeskrivlig, något jag inte ens brydde mig om. Det krävdes fyra blodpåsar för att få mig på benen igen. Blodgivare borde belönas rikligt.
Min hjälte ringde och försökte få mig att agera, reagera. Jag skrattade och grät på samma gång och erkände villigt att jag inte klarade situationen. Han ringde in min mamma som tvingades mata mig, allt medan jag var förvirrad och skrämd. Hon avlöstes av bästa K som uppmanade mig att säga ifrån. Jag hade upenbarligen blivit felbehandlad av eleverna och måste kräva att få rätt vård.
Jag gjorde några försök, men varje gång jag ringde på personal kom elever som uppenbarligen inte rapporterade vidare till sina frånvarande handledare. Droppen kom när jag till slut fick in tandborstar så att morgontandborstningen kunde ske kl 14. Då orkade jag inte mer, utan drog ner persiennerna och la mig för att vila.
Ni vet att jag aldrig ger upp normalt, men nu var jag helt förbi av trötthet och ville bara sova. Hela situationen kändes hopplös; smärta, feberfrossa, mathets och förvirring. Då kom dagens hjätinna, larmad av min man. Den driftiga kuratorn kallade till krismöte med de ansvariga och jag fick hjälp att ställa krav. Alla elever togs bort och jag lovades få gehör för mina näringsbehov utan hot om matdropp. Flera andra åtgärder vidtogs också och jag kände hoppet återvända.
Den kvällen var det lugnt i slussen. Inget spring, inga tvetydiga besked, inget mixtrande med droppåsar. I mitt rum var det större aktivitet. Vännerna E & C var här och fick höra en rappakalja utan dess like. Självcentreringen var total. Förvirringen hade uppenbarligen inte släppt än. Mamma sov över den natten. Det kändes tryggt.
Bästisläkarna K & O kom och kollade mig nästa morgon. Som vanligt före deras arbetspass. Finaste vännerna som jag inte skulle klara den är resan förutan.
Under fredagen kom min läkare sedan elva år och beklagade det inträffade. Det var smärtsamt att se honom lida för min skull. Jag har ju valt att behandlas här för att avdelningen är bäst i Norden på att bota leukemier. Jag vill ju att de ska fortsätta att vara bäst, såväl på omvårdnad som medicin så att de kan utgöra min och andras trygghet men den senaste veckan har allt gått över styr. Det ska inte vara mitt jobb att hålla koll. Jag har inte råd att använda min energi till något annat än att bli frisk. För hur bra de egentligen än är här så vill jag aldrig behöva komma tillbaka.
Min husguru och jag planerade de kommande kurerna och jag vågade fråga om benmärgssökandet. Vet ju att jag måste fortsätta med nya kurer tills en match finns, något som kan ta lång tid. Jag fick hoppingivande besked:
Det finns fem matchningar och blodprov är begärda för att analysera vilken märg som skulle passa mig bäst. Det är så stort att jag ryser.
Och med det i sinnet får jag ny kraft och blir mig själv igen. Jag vågar hoppas, kämpa och tro på min förmåga att faktiskt bli frisk.
Resan går vidare mot nya mål. Och jag är glad att du följer med på färden.
Behandlingens syfte nåddes - att trycka ned alla värden, främst de vita blodkropparna till noll. Först därefter kan frisk benmärg börja bilda nya blodkroppar. Och frisk märg är hett efterlängtad.
I onsdags hade värdena börjat krypa uppåt, vågade vi tro på en vändning?
Jag hade fortfarande 40,1 i feber, luftrörsproblem och bihåleinflammation. Bland mycket annat.
Men jag kände mig bättre, speciellt sedan sensuella Isabel(a) kom på sleep over. Pyjamasparty med prat, Greys-gråt och hetsätning. Mindre mysigt, men nödvändigt för att slippa matdropp.
Under natten sov jag dåligt. Kände som vanligt att jag måste hålla koll på sjuksköterskeeleverna som tog sig allt större friheter men som tyvärr begick många fel som jag måste uppmärksamma. Har tvingats släppa på kontrolllen över mina barn men måste här ha full fokus på flickorna för att inte bli felbehandlad. De gör sitt bästa men behöver handledning. Var den tagit vägen är en gåta.
Kände att jag under de tidiga morgontimmarna försvann bort i dystra tankar och började maniskt att skriva. Först var det kladdar till bloggen, sedan en mycket märklig livshistoria som jag blir skrämd av att läsa idag. Fortsatte så efter varje febertopp som innebär dusch och lakansbyte. Skrev som en besatt när det var dags för morgonkontroll, skrev medan jag inhalerade, lämnade blodprover och behandlades. Bad om frukost men klarade inte av att äta eller ta morgonmediciner. Kroppen lydde inte hjärnans signaler och jag blev riktigt rädd för mig själv. Jag var illa däran och behövde hjälp och fastän det fanns personal i rummet så märkte de inte hur apatisk jag var. Det är alarmerande.
Räddningen kom så småningom, men alltför sent, i form av blodpåsar. Mitt Hb var nere på 62, vilket tillsammans med mat- och sömnbrist gjort mig manisk, sedan apatisk och mycket förvirrad. Smärtan i mitt huvud var obeskrivlig, något jag inte ens brydde mig om. Det krävdes fyra blodpåsar för att få mig på benen igen. Blodgivare borde belönas rikligt.
Min hjälte ringde och försökte få mig att agera, reagera. Jag skrattade och grät på samma gång och erkände villigt att jag inte klarade situationen. Han ringde in min mamma som tvingades mata mig, allt medan jag var förvirrad och skrämd. Hon avlöstes av bästa K som uppmanade mig att säga ifrån. Jag hade upenbarligen blivit felbehandlad av eleverna och måste kräva att få rätt vård.
Jag gjorde några försök, men varje gång jag ringde på personal kom elever som uppenbarligen inte rapporterade vidare till sina frånvarande handledare. Droppen kom när jag till slut fick in tandborstar så att morgontandborstningen kunde ske kl 14. Då orkade jag inte mer, utan drog ner persiennerna och la mig för att vila.
Ni vet att jag aldrig ger upp normalt, men nu var jag helt förbi av trötthet och ville bara sova. Hela situationen kändes hopplös; smärta, feberfrossa, mathets och förvirring. Då kom dagens hjätinna, larmad av min man. Den driftiga kuratorn kallade till krismöte med de ansvariga och jag fick hjälp att ställa krav. Alla elever togs bort och jag lovades få gehör för mina näringsbehov utan hot om matdropp. Flera andra åtgärder vidtogs också och jag kände hoppet återvända.
Den kvällen var det lugnt i slussen. Inget spring, inga tvetydiga besked, inget mixtrande med droppåsar. I mitt rum var det större aktivitet. Vännerna E & C var här och fick höra en rappakalja utan dess like. Självcentreringen var total. Förvirringen hade uppenbarligen inte släppt än. Mamma sov över den natten. Det kändes tryggt.
Bästisläkarna K & O kom och kollade mig nästa morgon. Som vanligt före deras arbetspass. Finaste vännerna som jag inte skulle klara den är resan förutan.
Under fredagen kom min läkare sedan elva år och beklagade det inträffade. Det var smärtsamt att se honom lida för min skull. Jag har ju valt att behandlas här för att avdelningen är bäst i Norden på att bota leukemier. Jag vill ju att de ska fortsätta att vara bäst, såväl på omvårdnad som medicin så att de kan utgöra min och andras trygghet men den senaste veckan har allt gått över styr. Det ska inte vara mitt jobb att hålla koll. Jag har inte råd att använda min energi till något annat än att bli frisk. För hur bra de egentligen än är här så vill jag aldrig behöva komma tillbaka.
Min husguru och jag planerade de kommande kurerna och jag vågade fråga om benmärgssökandet. Vet ju att jag måste fortsätta med nya kurer tills en match finns, något som kan ta lång tid. Jag fick hoppingivande besked:
Det finns fem matchningar och blodprov är begärda för att analysera vilken märg som skulle passa mig bäst. Det är så stort att jag ryser.
Och med det i sinnet får jag ny kraft och blir mig själv igen. Jag vågar hoppas, kämpa och tro på min förmåga att faktiskt bli frisk.
Resan går vidare mot nya mål. Och jag är glad att du följer med på färden.
Isoleringen är hävd
Ja, vi elsker dette lannet ... speciellt den bedårande vitrysknorske gutten med fiol. Varför upplöstes unionen 1905?
I morse kom Hematologens ALL-expert och berättade att mina värden är bra. Riktigt bra.
"Jag vill inte lova för mycket men det ser lovande ut.", sa doktorn jag litar på.
Jag är dessutom tillräckligt stark för att få vara lite vanlig igen. Isoleringen är hävd och jag får röra mig fritt på avdelningen, äta en mer varierad kost och slippa byta tandborste varje dag. Det är dagens förändringar, men vänta bara ... för
i morgon åker jag HEM!
Uppfyllda av det glada beskedet firade vi mormors födelsedag med glass i stora lass i parken, långa uptäcktsfärder, fågelmatning, husbåtsinspekterande, hopp och lek. Jag orkar plötsligt följa med på allt mina prinsar hittar på. Vi avslutade förmiddagens lekstund med att kolla om småfåglarna hämtat mitt hår. Det hade de gjort. Nästan allt, men pågarna berättade för en stare att han fick nog ta alltihop om hans bo skulle bli klart nån' gång. "Det är bråttom nu, kan du förståååå det?", sa lillebror. Sen fick jag skaka av mig ännu mera hår, något som barnen också försäkte göra. "Dom där fåglarna kan aldrig få lagom, dom vill bara ha mer å mer hela tiden.", sa storebror. Sedan åkte de till stallet och red mormors 31-åring, still going strong.
Nu på eftermidagen har faster Liiis varit här och vi har fikat i dagrummet, bland folk för första gången. Superspännande tyckte barnen, speciellt eftersom det var fotbollsmatch på storbildsteven. "Pappa, vad heter han? Och han och han? Nu får du säga vad alla gubbarna heter. Det måste man faktiskt veta."
Sedan åkte mina tre musketörer hem till doktor K (min allra bästaste bästis) för att äta pannkakor med hoppisängen-S & lillebror I. Faster Liiis strosade precis ned till Akuten här intill. Bara sådär, en söndagkväll. "Ska passa på att kolla upp en grej bara." Jag gillar attityden. Ingen dramatik. Men så har hon också varit med förr. Cool lillasyster, helt klart.
Själv väntar jag på en skiktröntgen av bihålorna. Den kommer väl troligen bli av vid 03 eller någon annan lika okristlig tid. Men jag får ju åka:
Säng, säng, säng. Sova, sova, sova. Säng, säng, säng.
Jag är trött, jag är tvär, jag är trött, jag är trött, jag är trött, jag är jätte-trött. Aaaah.
Säng, säng, säng. Sova, sova, sova. Säng, säng, säng ... (om någon minns).
"Jag vill inte lova för mycket men det ser lovande ut.", sa doktorn jag litar på.
Jag är dessutom tillräckligt stark för att få vara lite vanlig igen. Isoleringen är hävd och jag får röra mig fritt på avdelningen, äta en mer varierad kost och slippa byta tandborste varje dag. Det är dagens förändringar, men vänta bara ... för
i morgon åker jag HEM!
Uppfyllda av det glada beskedet firade vi mormors födelsedag med glass i stora lass i parken, långa uptäcktsfärder, fågelmatning, husbåtsinspekterande, hopp och lek. Jag orkar plötsligt följa med på allt mina prinsar hittar på. Vi avslutade förmiddagens lekstund med att kolla om småfåglarna hämtat mitt hår. Det hade de gjort. Nästan allt, men pågarna berättade för en stare att han fick nog ta alltihop om hans bo skulle bli klart nån' gång. "Det är bråttom nu, kan du förståååå det?", sa lillebror. Sen fick jag skaka av mig ännu mera hår, något som barnen också försäkte göra. "Dom där fåglarna kan aldrig få lagom, dom vill bara ha mer å mer hela tiden.", sa storebror. Sedan åkte de till stallet och red mormors 31-åring, still going strong.
Nu på eftermidagen har faster Liiis varit här och vi har fikat i dagrummet, bland folk för första gången. Superspännande tyckte barnen, speciellt eftersom det var fotbollsmatch på storbildsteven. "Pappa, vad heter han? Och han och han? Nu får du säga vad alla gubbarna heter. Det måste man faktiskt veta."
Sedan åkte mina tre musketörer hem till doktor K (min allra bästaste bästis) för att äta pannkakor med hoppisängen-S & lillebror I. Faster Liiis strosade precis ned till Akuten här intill. Bara sådär, en söndagkväll. "Ska passa på att kolla upp en grej bara." Jag gillar attityden. Ingen dramatik. Men så har hon också varit med förr. Cool lillasyster, helt klart.
Själv väntar jag på en skiktröntgen av bihålorna. Den kommer väl troligen bli av vid 03 eller någon annan lika okristlig tid. Men jag får ju åka:
Säng, säng, säng. Sova, sova, sova. Säng, säng, säng.
Jag är trött, jag är tvär, jag är trött, jag är trött, jag är trött, jag är jätte-trött. Aaaah.
Säng, säng, säng. Sova, sova, sova. Säng, säng, säng ... (om någon minns).
lördag 16 maj 2009
Hårklyverier
Igår när jag fick krama min prinsar, efter 2 långa veckor, ja då fick de klippa mitt hår i Stadsparken, ja så att fåglarna kunde få håret att bygga bo med. När de klippt färdigt hade jag långa tofsar kvar. Foto kommer, eftersom pappan förevigade för kommande hemliga projekt.
"Vi har inte tid att klippa mer nu, vi måste ropa på småfåglarna. Fåååglarna, var är ni? Kom fraaam, ni måste skynda er att bygga bo innan fågelungarna kommer!"
Mormor fick rätta till det, så att alla fyra i familjen nu har samma frisyr. Ett litet tag till. Snart är jag Sinead.
"Tycker du att det där var en smart idé?", undrar min lillebror på väg över Ålands hav.
"Vad säger du när de vill klippa dig i framtiden, eller när de friserat den dyra äkthårsperuken?"
Så vi har idag förklarat att det här var en egångsföreteelse som bara kunde göras på mammas tapphår. Det nya får familjefrisören sköta.
Men jag kommer nog sova lätt när de nya lockarna vuxit ut. Och medan jag är skallig får peruken sova högt.
High hair.
"Vi har inte tid att klippa mer nu, vi måste ropa på småfåglarna. Fåååglarna, var är ni? Kom fraaam, ni måste skynda er att bygga bo innan fågelungarna kommer!"
Mormor fick rätta till det, så att alla fyra i familjen nu har samma frisyr. Ett litet tag till. Snart är jag Sinead.
"Tycker du att det där var en smart idé?", undrar min lillebror på väg över Ålands hav.
"Vad säger du när de vill klippa dig i framtiden, eller när de friserat den dyra äkthårsperuken?"
Så vi har idag förklarat att det här var en egångsföreteelse som bara kunde göras på mammas tapphår. Det nya får familjefrisören sköta.
Men jag kommer nog sova lätt när de nya lockarna vuxit ut. Och medan jag är skallig får peruken sova högt.
High hair.
På djupt vatten
Så vad var det som hände häromdagen?
Jag har svårt att beskriva det, vet inte riktigt om jag vill.
Det finns mycket jag besparar er, sånt som är för grymt att sätta ord på.
Men jag gör ett försök att ge er en inblick. Ursäkta metaforerna.
Jag navigerade ut på djupt vatten, allt längre från den trygga stranden. Det blåste allt kallare och vågorna blev allt högre. Jag kämpade för att hålla båten upprätt, men den var alltför liten och rank. Så jag kapsejsade, föll i det kalla vattnet. Jag frös till is och kunde inte simma in mot land. Kroppen var som förlamad och lydde inte hjärnans signaler. Så jag sjönk nedåt, samidigt som jag skrek på hjälp för full hals utan att ett ljud hördes från mina stämband.
Det blev mörkare och kallare för varje minut. Till slut nådde jag botten. Allt blev tyst och stilla. Här kan jag vila, tänkte jag innan jag blickade uppåt igen. Det var bara en strimma ljus långt däruppe, och jag trodde för ett ögonblick att jag inte skulle kunna ta mig tillbaka upp igen. Kylan hade avtagit, och det var ganska behagligt att ligga på sandbotten med mjukt, illgrönt sjögräs mellan tårna.
Jag har svårt att beskriva det, vet inte riktigt om jag vill.
Det finns mycket jag besparar er, sånt som är för grymt att sätta ord på.
Men jag gör ett försök att ge er en inblick. Ursäkta metaforerna.
Jag navigerade ut på djupt vatten, allt längre från den trygga stranden. Det blåste allt kallare och vågorna blev allt högre. Jag kämpade för att hålla båten upprätt, men den var alltför liten och rank. Så jag kapsejsade, föll i det kalla vattnet. Jag frös till is och kunde inte simma in mot land. Kroppen var som förlamad och lydde inte hjärnans signaler. Så jag sjönk nedåt, samidigt som jag skrek på hjälp för full hals utan att ett ljud hördes från mina stämband.
Det blev mörkare och kallare för varje minut. Till slut nådde jag botten. Allt blev tyst och stilla. Här kan jag vila, tänkte jag innan jag blickade uppåt igen. Det var bara en strimma ljus långt däruppe, och jag trodde för ett ögonblick att jag inte skulle kunna ta mig tillbaka upp igen. Kylan hade avtagit, och det var ganska behagligt att ligga på sandbotten med mjukt, illgrönt sjögräs mellan tårna.
Då kom Sjöräddningen. Den stora båtens skrov hindrade ljuset att nå mig i djupet. Men en välbekant dykare kom ner och hämtade upp mig långsamt, för att inte drabbas av dykarsjuka. Väl uppe i båtens kabyss tinade jag upp igen, omgiven av sjukvårdspersonal.
Vi styrde in mot land där mina tappra småpirater väntade. Hjärtstopp av lycka efter två veckor utan varandra. Sedan fick jag Pippi-peruk och en kappsäck full med guldmynt, sjtton glassar och en bit Ejes choklad.
The end
Hahaha, gick ni på den lätta?
The real story kommer en annan gång. Jag är inte redo.
Happy Saturday, all!
Vi styrde in mot land där mina tappra småpirater väntade. Hjärtstopp av lycka efter två veckor utan varandra. Sedan fick jag Pippi-peruk och en kappsäck full med guldmynt, sjtton glassar och en bit Ejes choklad.
The end
Hahaha, gick ni på den lätta?
The real story kommer en annan gång. Jag är inte redo.
Happy Saturday, all!
fredag 15 maj 2009
Rättelse
Inlägget nedan kan tydligen tolkas som att jag är suicidal.
Det är jag INTE.
Jag har fortfarande bara en släng av Akut Lymfatisk Leukemi.
Och några följdsjukdomar.
Så, inte överdramatisera mera.
Skriver mer om vad som egentligen hände när jag kan.
Nu ska här behandlas och sovas ikapp.
Jag tänker nämligen checka ut härifrån snart.
Det är jag INTE.
Jag har fortfarande bara en släng av Akut Lymfatisk Leukemi.
Och några följdsjukdomar.
Så, inte överdramatisera mera.
Skriver mer om vad som egentligen hände när jag kan.
Nu ska här behandlas och sovas ikapp.
Jag tänker nämligen checka ut härifrån snart.
Vägval
Igår förlorade jag riktningen.
Var snubblande nära att göra fel vägval.
Men min älskade man hjälpte mig per telefon att styra rätt igen.
Jag är tillbaka. Lycklig att vara vid liv.
Idag återförenades min familj. Bara en kort stund. Efter två veckor. Hjärtat nästan brast.
Sedan fick de klippa mitt hår. Bland blommorna i parken.
Jag blev så fin. Alla fyra har nu samma frisyr.
Nu är jag ensam igen. Kämpar igen. Mot sånt ni inte vill veta.
Men jag ger aldrig upp. För jag vet att räddningen är nära.
De bor hos mormor och jag ska aldrig lämna dem igen.
Var snubblande nära att göra fel vägval.
Men min älskade man hjälpte mig per telefon att styra rätt igen.
Jag är tillbaka. Lycklig att vara vid liv.
Idag återförenades min familj. Bara en kort stund. Efter två veckor. Hjärtat nästan brast.
Sedan fick de klippa mitt hår. Bland blommorna i parken.
Jag blev så fin. Alla fyra har nu samma frisyr.
Nu är jag ensam igen. Kämpar igen. Mot sånt ni inte vill veta.
Men jag ger aldrig upp. För jag vet att räddningen är nära.
De bor hos mormor och jag ska aldrig lämna dem igen.
onsdag 13 maj 2009
Huliganer
Det skriks obegripligheter utanför mitt nästan ljudisolerade fönster (som inte får öppnas).
De låter arga, huliganerna på Studan, och vem skulle inte vara det som stor och stark, stärkt av öl och anabola, men utan kontroll då de är isolerade på gästläktaren. I skuggan. Utan kontroll. Flankerade av sina egna barnvakter som hyrts in utöver de ordinarie som hemmalaget har.
Det är inte lätt av vara med i Black Army.
Jag förstår deras frustration.
Har tvingat i mig allt som serverats idag, inkl 2 proteindrinkar à 500 kCal vardera. Jag har spillt hårtussar, blod, svett och många tårar i maten, hulkat och haft kväljningar men svalt gång på gång. Jag ska erkänna att jag - när det varit som jävligast - tänkt tanken att inte äta upp hela den halva portionen. Spotta lite i toan. Men det vore fusk och skadar ju självklart bara mig själv.
Varje måltid har tagit mig flera timmar eftersom jag haft avbrott för svåra frossbrytningar som leder tll akutlarm och högröstad, mäkbart bekymrad insatsstyrka som rycker ut på 2 röda. Jobbiga undersökningar och eviga behandlingar erfordras. Jag har en ofattbar tur som får vara här igen. När situationen är som den är.
Men jag vann. Jag tänker fan inte acceptera nåt matdropp. Kampen mot sjukan har blivit verklig i kampen mot äckelpåsarna. Det vore att ge upp. Och det gör jag som bekant aldrig.
Jag kommer kvala in i Black Army. För med alla proteindrinkar kommer jag bli en broiler som rullar ut härifrån. Arg. Men som en vinnare.
Heja Sirius!
De låter arga, huliganerna på Studan, och vem skulle inte vara det som stor och stark, stärkt av öl och anabola, men utan kontroll då de är isolerade på gästläktaren. I skuggan. Utan kontroll. Flankerade av sina egna barnvakter som hyrts in utöver de ordinarie som hemmalaget har.
Det är inte lätt av vara med i Black Army.
Jag förstår deras frustration.
Har tvingat i mig allt som serverats idag, inkl 2 proteindrinkar à 500 kCal vardera. Jag har spillt hårtussar, blod, svett och många tårar i maten, hulkat och haft kväljningar men svalt gång på gång. Jag ska erkänna att jag - när det varit som jävligast - tänkt tanken att inte äta upp hela den halva portionen. Spotta lite i toan. Men det vore fusk och skadar ju självklart bara mig själv.
Varje måltid har tagit mig flera timmar eftersom jag haft avbrott för svåra frossbrytningar som leder tll akutlarm och högröstad, mäkbart bekymrad insatsstyrka som rycker ut på 2 röda. Jobbiga undersökningar och eviga behandlingar erfordras. Jag har en ofattbar tur som får vara här igen. När situationen är som den är.
Men jag vann. Jag tänker fan inte acceptera nåt matdropp. Kampen mot sjukan har blivit verklig i kampen mot äckelpåsarna. Det vore att ge upp. Och det gör jag som bekant aldrig.
Jag kommer kvala in i Black Army. För med alla proteindrinkar kommer jag bli en broiler som rullar ut härifrån. Arg. Men som en vinnare.
Heja Sirius!
Ofrivillig självsvält
Efter en febertoppsnatt med ömsom frossa, ömsom hetta och många duschar och lakansbyten får jag veta att jag under gårdagen endast petade i mig 600 kCal. Inklusive det näringsdropp jag får dygnet runt.
Gränsen för svält går vid 1300 kCal.
Rynkade pannor och hot om att matdropp ska sättas in om jag inte skärper mig. Jag vägrar, eftersom det gör det omöjligt att äta utan att kräkas samt att magen inte fungerar alls. Begär mindre portioner och smakrikare mat för att komma ur den onda cirkeln. Som skyddsisolerad får man nämligen överkokt specialmat som täcker ett helt fat. Blir mätt bara av att se födan. Och lyckas inte äta tillräckligt för att det ensa ska synas att jag rört maten.
"Du har dagen på dig att bevisa att du kan äta! Lyckas du inte sätter vi in matdropp imorgon bitti." säger sträng men rättvis sköterska med tio skinn på näsan. Vi gjorde resan ihop förra gågen också, så jag vet att hon menar allvar. Och minns mina 44 kg då.
Sedan dricker jag en proteinshake på 300 ml som ger 500 kCal. Under övervakning. Man är inte betrodd. Och tar mamma under armen och går ut i parken och andas. Solen skiner, fåglarna kvittrar och livet är rätt skönt.
När jag kommer in igen har jag fått paket. Från världens mest omtänksamma snygg-Lisa. En styrkesten, British Vogue, en film, en skiva, massor av godispåsar, tepåsar, Marc Jacobs nyckelring och en underbar bild på jordens galnaste, käraste par rasar ur postpåsen. Och Refreshers! Som jag genast slukar.
Nu står magen i fyra hörn, glykosdroppet är påkopplat och min lunch kom precis in. Hur sjutton ska jag kunna få ner laxen? Jag måste ju. Dilemma!
Gränsen för svält går vid 1300 kCal.
Rynkade pannor och hot om att matdropp ska sättas in om jag inte skärper mig. Jag vägrar, eftersom det gör det omöjligt att äta utan att kräkas samt att magen inte fungerar alls. Begär mindre portioner och smakrikare mat för att komma ur den onda cirkeln. Som skyddsisolerad får man nämligen överkokt specialmat som täcker ett helt fat. Blir mätt bara av att se födan. Och lyckas inte äta tillräckligt för att det ensa ska synas att jag rört maten.
"Du har dagen på dig att bevisa att du kan äta! Lyckas du inte sätter vi in matdropp imorgon bitti." säger sträng men rättvis sköterska med tio skinn på näsan. Vi gjorde resan ihop förra gågen också, så jag vet att hon menar allvar. Och minns mina 44 kg då.
Sedan dricker jag en proteinshake på 300 ml som ger 500 kCal. Under övervakning. Man är inte betrodd. Och tar mamma under armen och går ut i parken och andas. Solen skiner, fåglarna kvittrar och livet är rätt skönt.
När jag kommer in igen har jag fått paket. Från världens mest omtänksamma snygg-Lisa. En styrkesten, British Vogue, en film, en skiva, massor av godispåsar, tepåsar, Marc Jacobs nyckelring och en underbar bild på jordens galnaste, käraste par rasar ur postpåsen. Och Refreshers! Som jag genast slukar.
Nu står magen i fyra hörn, glykosdroppet är påkopplat och min lunch kom precis in. Hur sjutton ska jag kunna få ner laxen? Jag måste ju. Dilemma!
tisdag 12 maj 2009
Vänner som prövas
Jag har ett delikat lyxproblem.
Mina fina vänner står på kö för att komma hit.
Jag har uppmanats att göra ett schema så att inte alla kommer samtidigt.
Visst är det fantastiskt?
En annan betraktelse som känns igen från förr är det oväntade stödet, det inte alls självklara, förväntade, om man nu kan säga så. De ytligare bekantskaperna, nya eller gamla, som ställer upp med allt de har.
Sedan finns tyvärr de som inte klarar pressen. Situationen blir dem övermäktig. Påfallande ofta är det de utåt sett starka, som man betecknar som hyfsat nära vänner. Dem man trodde man skulle kunna hålla i handen i stormen. Jag förespråkar inte ömkan, men jag är så ledsen att min sjukdom gör dem så ont. Och hoppas att de snart förstår att jag är stark som få och att den här prövningen gör mig ännu starkare. Om än lite ilsk emellanåt.
Nu är det galen multikultischlagerfest i sviten. En studentkompis storasyrra sjunger för Sverige. Heja Malena!
Mina fina vänner står på kö för att komma hit.
Jag har uppmanats att göra ett schema så att inte alla kommer samtidigt.
Visst är det fantastiskt?
En annan betraktelse som känns igen från förr är det oväntade stödet, det inte alls självklara, förväntade, om man nu kan säga så. De ytligare bekantskaperna, nya eller gamla, som ställer upp med allt de har.
Sedan finns tyvärr de som inte klarar pressen. Situationen blir dem övermäktig. Påfallande ofta är det de utåt sett starka, som man betecknar som hyfsat nära vänner. Dem man trodde man skulle kunna hålla i handen i stormen. Jag förespråkar inte ömkan, men jag är så ledsen att min sjukdom gör dem så ont. Och hoppas att de snart förstår att jag är stark som få och att den här prövningen gör mig ännu starkare. Om än lite ilsk emellanåt.
Nu är det galen multikultischlagerfest i sviten. En studentkompis storasyrra sjunger för Sverige. Heja Malena!
Anonyma vänner
Är yr av tacksamhet.
Eller möjligen blodbrist.
Så nu får jag två påsar blod.
Av en anonym vän.
Människan är god.
Eller möjligen blodbrist.
Så nu får jag två påsar blod.
Av en anonym vän.
Människan är god.
I nöden finns vännerna
Oj, vad överraskade ni blev. Vilket är bubbelskrattroligt.
Men visst, jag är oftast snäll och glad. Blir sällan riktigt arg, men ömkande gör mig brännhet. (40 graders feber konstant i tre dagar tar ut sin rätt.)
Nu går vi vidare, okej?
Är lyckligt lottad som har så fina vänner. Som reser hit för att träffa spillran av mig. Varje dag. Har jag flera besökare. Som kommer flera gånger i veckan. Det är så stort att jag har svårt att ta in det.
Vissa dagar är jag inte så kul att umgås med. Vill massor men orkar inget. Ändå kommer de, lillebror med fru, bästa vännerna från förr och nu, gymnasiegänget, pappa, mamma, styvfar ... Före jobbet, till lunch, efter jobbet. Trots att de har massor av vardag att få ihop. Och det värmer, stärker och piggar upp. Så mycket att jag till slut tar mig ut på en långsam panchopromenad i den prunknande parken, stödd av mina ledsagare.
Tack för att ni finns. Jag älskar er!
Men visst, jag är oftast snäll och glad. Blir sällan riktigt arg, men ömkande gör mig brännhet. (40 graders feber konstant i tre dagar tar ut sin rätt.)
Nu går vi vidare, okej?
Är lyckligt lottad som har så fina vänner. Som reser hit för att träffa spillran av mig. Varje dag. Har jag flera besökare. Som kommer flera gånger i veckan. Det är så stort att jag har svårt att ta in det.
Vissa dagar är jag inte så kul att umgås med. Vill massor men orkar inget. Ändå kommer de, lillebror med fru, bästa vännerna från förr och nu, gymnasiegänget, pappa, mamma, styvfar ... Före jobbet, till lunch, efter jobbet. Trots att de har massor av vardag att få ihop. Och det värmer, stärker och piggar upp. Så mycket att jag till slut tar mig ut på en långsam panchopromenad i den prunknande parken, stödd av mina ledsagare.
Tack för att ni finns. Jag älskar er!
måndag 11 maj 2009
Tortyr
Stäng in en till synes frisk och glad människa på obestämd tid.
Beröva henne all lycka, allt som betyder något. Familjen, vännerna, friheten, en utvecklande jobb, fritidsaktiviteter. Men framför allt den fria viljan att göra det hon helst vill.
Lämna familjen och vännerna i chock, ovisshet, i ständig oro. En oro de inte törs uttrycka.
Pumpa henne full med de värsta gifter en kropp (förhoppningsvis) kan tåla. Och utlova ett obestämt antal likadana behandlingar.
Isolera henne i väntan på biverkningarna.
Beröva henne och familjen förmågan att planera livet. Ändra gärna hennes situationen varje timme så att ingen kan bestämma något om morgondagen.
Låt henne leva i ovisshet om utgången, därför att matchningen av just hennes benmärg tar tid.
Beröva henne synen, konditionen, musklerna, ja en fungerande kropp. Ge henne klåda, blödningar, uttorkade slemhinnor, hög feber, virus och bakterier, lungproblem, hosta, snuva.
Tvinga i henne mediciner mitt i natten. Utför också obehagliga undersökningar när som helst dygnet runt på olika, kalla avdelningar där risken för smitta är större än i isoleringen på den trygga avdelningen.
Krydda med frossa fyra gånger per dygn, en frossa som får sängar att skaka. Försök då att utföra extra smärtsamma provtagningar, som misslyckas då kroppen krampar och inte ger ifrån sig det som krävs.
Tvinga henne att hålla strikta hygien- och födorutiner. Ge henne smaklös mat som gör henne illamående. Så att hon rasar i vikt och blir ännu svagare. Låt henne svimma i den nödvändiga dagliga skrubbduschen.
Beröva henne den enda friheten hon förhandlat sig till - att kunna gå ut varje dag.
Gör henne inkapabel till att få tiden att bli meningsfull genom att läsa och skriva.
Låt henne inte heller träffa sin familj på 1½ vecka, eftersom de oturligt nog blivit sjuka.
Hon klarar allt detta, och mer därtill. Inga problem. Ilskan gör henne stark som en lejoninna.
MEN TYCK FÖR I HELVETE INTE SYND OM HENNE!
Ty alla dess "stackars dig, vad hemskt" hjälper varken mig eller dig. Empati är bra, och handling. Hälsa på, fika med mannen som går på knäna, eller skicka en glad rad från utsidan. Men tyck aldrig nånsin synd om mig. Du bor då granne med bitterhet, och bitterhet dödar. Det har jag sett här.
Beröva henne all lycka, allt som betyder något. Familjen, vännerna, friheten, en utvecklande jobb, fritidsaktiviteter. Men framför allt den fria viljan att göra det hon helst vill.
Lämna familjen och vännerna i chock, ovisshet, i ständig oro. En oro de inte törs uttrycka.
Pumpa henne full med de värsta gifter en kropp (förhoppningsvis) kan tåla. Och utlova ett obestämt antal likadana behandlingar.
Isolera henne i väntan på biverkningarna.
Beröva henne och familjen förmågan att planera livet. Ändra gärna hennes situationen varje timme så att ingen kan bestämma något om morgondagen.
Låt henne leva i ovisshet om utgången, därför att matchningen av just hennes benmärg tar tid.
Beröva henne synen, konditionen, musklerna, ja en fungerande kropp. Ge henne klåda, blödningar, uttorkade slemhinnor, hög feber, virus och bakterier, lungproblem, hosta, snuva.
Tvinga i henne mediciner mitt i natten. Utför också obehagliga undersökningar när som helst dygnet runt på olika, kalla avdelningar där risken för smitta är större än i isoleringen på den trygga avdelningen.
Krydda med frossa fyra gånger per dygn, en frossa som får sängar att skaka. Försök då att utföra extra smärtsamma provtagningar, som misslyckas då kroppen krampar och inte ger ifrån sig det som krävs.
Tvinga henne att hålla strikta hygien- och födorutiner. Ge henne smaklös mat som gör henne illamående. Så att hon rasar i vikt och blir ännu svagare. Låt henne svimma i den nödvändiga dagliga skrubbduschen.
Beröva henne den enda friheten hon förhandlat sig till - att kunna gå ut varje dag.
Gör henne inkapabel till att få tiden att bli meningsfull genom att läsa och skriva.
Låt henne inte heller träffa sin familj på 1½ vecka, eftersom de oturligt nog blivit sjuka.
Hon klarar allt detta, och mer därtill. Inga problem. Ilskan gör henne stark som en lejoninna.
MEN TYCK FÖR I HELVETE INTE SYND OM HENNE!
Ty alla dess "stackars dig, vad hemskt" hjälper varken mig eller dig. Empati är bra, och handling. Hälsa på, fika med mannen som går på knäna, eller skicka en glad rad från utsidan. Men tyck aldrig nånsin synd om mig. Du bor då granne med bitterhet, och bitterhet dödar. Det har jag sett här.
fredag 8 maj 2009
Trappträning
Idag är det (planerat) strömavbrott på Ackis. Inga hissar funkar. Lite trixigt när man har kondis som en 95-åring och bor på våning fem. Då tar jag tillfället i akt att idka lite trappträning på väg ut. Man har inte roligare än man gör sig. Häpp!
För ut i parken ska jag. Det är målet varje dag, nu när jag fått special treatment av min husgud tillika överläkare och verksamhetschef. Jag är ju så erfaren att jag kan hantera frihet under ansvar. Det märks, eller hur?
För ut i parken ska jag. Det är målet varje dag, nu när jag fått special treatment av min husgud tillika överläkare och verksamhetschef. Jag är ju så erfaren att jag kan hantera frihet under ansvar. Det märks, eller hur?
Note to self:
Do never ever eat things you don't like.
Written in English as it's MOST important to remember in life. All tha'ts important should be said in English, French or Spanish.
Varför?
Jo, jag har med svår vämjelse och med illamående som enda resultat tvingat i mig två måltider jag starkt ogillat bara för att jag ska visa mig så himla duktig, inte sjåpa och så vidare. "Klarar jag inte lite smaklös äckelmat mitt i detta blinda armod klarar jag ingenting."
Så in i h-e dumt. Så klart. Varken vuxna eller barn ska behöva tvingas i mat. Medicin är ett måste, men mat ska vara god. Punkt.
Här finns det dessutom önskemat. Eftersom vi som checkar in här oftast tappar matlust som gråstenar, så är personalen fenor på att fixa precis det man kan tänkas peta i sig. Extra grädde i allt. Jag vet ju det, men vill spara finmaten tills den verkligen behövs. Jag vet att den dagen kommer när jag inte kommer kunna få ner en enda bit. Då finns det näringsdropp. Inga bekymmer.
Och hör här:
Nu, medan jag skriver, har världens snällaste syrra bakat Kärleksmums åt mig bara för att hon såg att jag ätit dåligt. Fantastiskt! Jag sitter nu och spanar ut över den skira grönskan i Stadsparken med en gigantisk bit ugnsvarm kaka och en stor kopp nybryggt kaffe. Pratar med mina glada barn som är på väg till landet. Lyssnar lite på en politisk debatt på 24.an. Och kan bevisligen sitta vid datorn igen. Eureka, ögonen börjar fungera.
Livet leker, tycker ni inte?
Här finns det dessutom önskemat. Eftersom vi som checkar in här oftast tappar matlust som gråstenar, så är personalen fenor på att fixa precis det man kan tänkas peta i sig. Extra grädde i allt. Jag vet ju det, men vill spara finmaten tills den verkligen behövs. Jag vet att den dagen kommer när jag inte kommer kunna få ner en enda bit. Då finns det näringsdropp. Inga bekymmer.
Och hör här:
Nu, medan jag skriver, har världens snällaste syrra bakat Kärleksmums åt mig bara för att hon såg att jag ätit dåligt. Fantastiskt! Jag sitter nu och spanar ut över den skira grönskan i Stadsparken med en gigantisk bit ugnsvarm kaka och en stor kopp nybryggt kaffe. Pratar med mina glada barn som är på väg till landet. Lyssnar lite på en politisk debatt på 24.an. Och kan bevisligen sitta vid datorn igen. Eureka, ögonen börjar fungera.
Livet leker, tycker ni inte?
torsdag 7 maj 2009
Skräck
Vissa är rädda för spindlar.
Den rädslan övervann min vän i klapp-och-kel-terapi.
Andra är rädda för sjukhus.
Den skräcken motade min fina lillebror bort här hos mig igår.
Själv är jag rädd för att tappa fotfästet.
Och när jag var liten hade jag mardrömmar om att allt hår trillade av. Tillåt mig småle. Det är mitt minsta problem just nu. Tyckte tom att det var rätt befriande förra gången. Ett problem mindre, liksom.
Det värsta som kan hända är att barnen drabbas av något hemskt, tätt följt av rädslan för att förlora mannen i mitt liv. På delad tredje plats kommer cancer, blindhet, förlamning.
Status: Check på cancer gånger två, check på halvblindhet (just nu nästan helt). Återstår förlamning. Har endast testat tillfälligt. Vill inte göra om det.
Utmanar jag ödet nu, bara genom att skriva om rädslorna? Nej, eftersom jag är övertygad om den inre styrkan som övervinner allt.
Den rädslan övervann min vän i klapp-och-kel-terapi.
Andra är rädda för sjukhus.
Den skräcken motade min fina lillebror bort här hos mig igår.
Själv är jag rädd för att tappa fotfästet.
Och när jag var liten hade jag mardrömmar om att allt hår trillade av. Tillåt mig småle. Det är mitt minsta problem just nu. Tyckte tom att det var rätt befriande förra gången. Ett problem mindre, liksom.
Det värsta som kan hända är att barnen drabbas av något hemskt, tätt följt av rädslan för att förlora mannen i mitt liv. På delad tredje plats kommer cancer, blindhet, förlamning.
Status: Check på cancer gånger två, check på halvblindhet (just nu nästan helt). Återstår förlamning. Har endast testat tillfälligt. Vill inte göra om det.
Utmanar jag ödet nu, bara genom att skriva om rädslorna? Nej, eftersom jag är övertygad om den inre styrkan som övervinner allt.
Vad är du rädd för?
onsdag 6 maj 2009
Hunkar
Har valt vänner och sjukhus med omsorg.
Här står hunkarna på rad sent om kvällen för att avlägga kafferepsbesök på rummet.
Vältränade läkarhunkar. Med imponerande specialistkunskaper.
Som får sköterskorna på fall. Av båda könen.
Är inte det väldigt kul?
Här står hunkarna på rad sent om kvällen för att avlägga kafferepsbesök på rummet.
Vältränade läkarhunkar. Med imponerande specialistkunskaper.
Som får sköterskorna på fall. Av båda könen.
Är inte det väldigt kul?
Blindstyre
Jag tycker att jag står ut med mycket. Faktiskt. Är positiv, stark och kämpar som fasen. Trots en jäkla skitsjukdom som drabbat mig, oss, igen. Det är inte riktigt rättvist, för jag har bevisat att jag är värd livet en gång innan.
Då tyckte jag inte att det var orättvist.
Varför du? Vad livet är taskigt., sa vännerna.
Varför inte?, sa jag. Så många andra insjuknar så varför inte jag.
Så blev det så här igen. Och mina oskyldiga prinsar drabbas. Måste växa upp alltför snabbt. Visst, de stärks också, absolut, men har inte bett om det här. Det har ju iofs ingen. Tvingas motvilligt inse att jag tycker att det är lite orättfärdigt. Men jag inte bitter på något sätt, tro inte det. Går man den stigen finns ingen återvändo. Det har jag bevittnat.
MEN nu är jag arg. Heligt förbannad. Jag vill läsa och skriva ifred. För att skingra tankarna och få tiden att gå. Det är jäkligt svårt utan tårvätska. Så jag skriver på känsla. Ursäkta alla tusen slarvfel.
Lite ledsyn om jag får be!
Då tyckte jag inte att det var orättvist.
Varför du? Vad livet är taskigt., sa vännerna.
Varför inte?, sa jag. Så många andra insjuknar så varför inte jag.
Så blev det så här igen. Och mina oskyldiga prinsar drabbas. Måste växa upp alltför snabbt. Visst, de stärks också, absolut, men har inte bett om det här. Det har ju iofs ingen. Tvingas motvilligt inse att jag tycker att det är lite orättfärdigt. Men jag inte bitter på något sätt, tro inte det. Går man den stigen finns ingen återvändo. Det har jag bevittnat.
MEN nu är jag arg. Heligt förbannad. Jag vill läsa och skriva ifred. För att skingra tankarna och få tiden att gå. Det är jäkligt svårt utan tårvätska. Så jag skriver på känsla. Ursäkta alla tusen slarvfel.
Lite ledsyn om jag får be!
Matlag
Alltså, kan man ha så här fina vänner?
Orolig men RÖRD (samt slutkörd, dunderförkyld och vabbande) make ringer sent om kvällen och berättar om en mattransport utan dess like. Vännerna C och E har tillbringat en heldag i ett litet kök där de tillsammans med pigorna, 6 resp 4½ år och med oanade talanger, tillagat och sedan till Gärdesdörren levererat:
FEM lådor lasagne
TRE köttfärslimpor
TRE bunkar blomkålssoppa
OCH hembakat bröd
Finaste, bästa vännerna i världen som bara gör rätt utan att vi behöver fråga eller ens tänka. Ni bara finns där, som det naturligaste i världen i en onaturligaste av situationer. Och det värmer så att hjärtat svämmar över och kinderna blir gråtvåta av lyckotårar.
Må ni aldrig nånsin få allvarliga sjukdomar, eller hamna i nödtorft, men på något sätt ska jag ändå försöka betala tilbaka skulden hela livet. Vi börjar med en hejdundrande FEST.
Återkommer med datum.
Puss!
Orolig men RÖRD (samt slutkörd, dunderförkyld och vabbande) make ringer sent om kvällen och berättar om en mattransport utan dess like. Vännerna C och E har tillbringat en heldag i ett litet kök där de tillsammans med pigorna, 6 resp 4½ år och med oanade talanger, tillagat och sedan till Gärdesdörren levererat:
FEM lådor lasagne
TRE köttfärslimpor
TRE bunkar blomkålssoppa
OCH hembakat bröd
Finaste, bästa vännerna i världen som bara gör rätt utan att vi behöver fråga eller ens tänka. Ni bara finns där, som det naturligaste i världen i en onaturligaste av situationer. Och det värmer så att hjärtat svämmar över och kinderna blir gråtvåta av lyckotårar.
Må ni aldrig nånsin få allvarliga sjukdomar, eller hamna i nödtorft, men på något sätt ska jag ändå försöka betala tilbaka skulden hela livet. Vi börjar med en hejdundrande FEST.
Återkommer med datum.
Puss!
Till saken hör att E är vegan och lever för djuren. Och ändå sväljer klumpen i halsen för att svänga ihop köttig mat åt vargar i nöd. Fan-tas-tiskt!
Kastrullfull
Just nu är jag tämligen lättövertygad. (Så ta tillfället i akt att påverka mig om det är något ni länge grunat på ... chansen lär inte komma tillbaka på ett tag.)
Är nere på noll i immunförsvar (vita blodkroppar), yr, men lugn och harmonisk, tycker jag själv iaf. Jag gillar läget. Eller ja, missförstå mig rätt. Hade ju hellre varit hemma hos min familj och slitit på i vardagslunken, men som läget nu är kan jag inte göra annat än att vara här och det är helt okej.
Flummar omkring lite utanför, eller kanske ovanför min kropp. Låter tankarna irra lite, lyssnar på min käre far och min fina vän Isa som båda sovit över och som nu pratar om benmärgstransplantationer, matlagning och apoteksmonopolets avskaffande, och kanske man skulle ta en balja lut? Skrattar lite åt dem, drömmer att jag är en isbjörn på en glaciär. Det blåser och svider i mina uttorkade ögon. Får smörj och kan blinka. Och är med i samtalet igen.
Ska vi ta och shoppa loss på ett apotek eller två, hörrni? Tror det är en lönande business. Bara lilla jag (-4,5 kg på 2 dgr) konsumerar exempelvis Malawis BNP i droger just nu.
Skål! Det svänger ju, katten.
Är nere på noll i immunförsvar (vita blodkroppar), yr, men lugn och harmonisk, tycker jag själv iaf. Jag gillar läget. Eller ja, missförstå mig rätt. Hade ju hellre varit hemma hos min familj och slitit på i vardagslunken, men som läget nu är kan jag inte göra annat än att vara här och det är helt okej.
Flummar omkring lite utanför, eller kanske ovanför min kropp. Låter tankarna irra lite, lyssnar på min käre far och min fina vän Isa som båda sovit över och som nu pratar om benmärgstransplantationer, matlagning och apoteksmonopolets avskaffande, och kanske man skulle ta en balja lut? Skrattar lite åt dem, drömmer att jag är en isbjörn på en glaciär. Det blåser och svider i mina uttorkade ögon. Får smörj och kan blinka. Och är med i samtalet igen.
Ska vi ta och shoppa loss på ett apotek eller två, hörrni? Tror det är en lönande business. Bara lilla jag (-4,5 kg på 2 dgr) konsumerar exempelvis Malawis BNP i droger just nu.
Skål! Det svänger ju, katten.
måndag 4 maj 2009
Dag för dag
Många tårar fattigare, men minst en lärdom rikare sitter jag i en trygg, rätt okej sjuksäng och kan inte göra så mycket mer än att just vänta. Det är enerverande, irriterande, frustrerande, tålamodskrävande men stärkande för ett kontrollfreak som jag. Testa, så få ni se. Sitt, bara sitt, och planera ingenting. Låter plättlätt, eller hur?
Har tvingats inse att livet som det varit fram tills nu inte blir sig likt på ett tag. Vill ju planera, ha kontroll, se till att min familj har det allra bäst. Men det går inte nu. De måste hitta tillbaka till sina rutiner hemma i det trygga hemmet, medan jag BARA kan fokusera på att bli frisk. För att finnas med dem sen igen. Enkelt egentligen, eller hur?
Efter en vecka med med ömsom vin (faktiskt) med de finaste vänner och familj som finns, ömsom cyto och mycket vatten, har mina tre musketörer och jag sagt hejdå för några dagar, eller vad det nu kan bli. Trodde jag skulle få min hästkur, följa med mina tappra skara krigare hem till Stokholm och där invänta följderna av denna omilda behandling. Men det går inte nu. Det här är den tuffaste hästkuren, det vet vi sen förr, och att pendla mellan hem och sjukhus varje dag med nedsatt immunförsvar går ju inte alls. Köra bil kan jag inte heller, eftersom jag somnar direkt. Så här är jag nu. Har flyttat hem till den ömma modern där jag sover om nätterna och tillbringar dagarna med behandlingar, provtagnignar och väntan på Hematologen. Ganska enkelt, eller hur?
Hur har ni det, där ute? Jag behöver intryck!
Har tvingats inse att livet som det varit fram tills nu inte blir sig likt på ett tag. Vill ju planera, ha kontroll, se till att min familj har det allra bäst. Men det går inte nu. De måste hitta tillbaka till sina rutiner hemma i det trygga hemmet, medan jag BARA kan fokusera på att bli frisk. För att finnas med dem sen igen. Enkelt egentligen, eller hur?
Efter en vecka med med ömsom vin (faktiskt) med de finaste vänner och familj som finns, ömsom cyto och mycket vatten, har mina tre musketörer och jag sagt hejdå för några dagar, eller vad det nu kan bli. Trodde jag skulle få min hästkur, följa med mina tappra skara krigare hem till Stokholm och där invänta följderna av denna omilda behandling. Men det går inte nu. Det här är den tuffaste hästkuren, det vet vi sen förr, och att pendla mellan hem och sjukhus varje dag med nedsatt immunförsvar går ju inte alls. Köra bil kan jag inte heller, eftersom jag somnar direkt. Så här är jag nu. Har flyttat hem till den ömma modern där jag sover om nätterna och tillbringar dagarna med behandlingar, provtagnignar och väntan på Hematologen. Ganska enkelt, eller hur?
Hur har ni det, där ute? Jag behöver intryck!
torsdag 30 april 2009
Happy sista april!
Valborg i Uppsala;gröt-/champagnefrukost i Stadsparken kl 8
forsränning i Fyrisån kl 10 (se bild)
sillunch where ever kl 12
mösspåtagning i Slottsbacken kl 15
OD sjunger utanför universitetsaulan kl 15.05
champagnegalopp mellan nationerna forever
Allmänna sången hälsar våren vid Gunillaklockan (Slottet) kl 19
fest å nation (för dom som inte redan sussar kudden)
Solen skiner!
Barnen leker i min gamla park!
Allt medan studenterna fyllnar till i sin Stadspark, springer nerför slottsbacken nu kl 15 medan vissa redan hamnat på UAS intoxikerade. Skönt att vara nära men att en bit bort. Har ett rum med åutsikt och helikopterperspektiv på tillvaron. Vännen E agerade vuxen på stan på vägen hit och ryade åt alltför lättklädda flickor ("bikini liksom") som jagade änder vid Svandammen här nedanför.
Annars pumpas jag full med rävgift! Starten gick kl 06:00 för att hinna på mig full o go lagom till permisen ikväll. Det vankas grillpremiär och brasa med finaste vännerna och alla barnen. Jag längtar så hjärtat värker.
Fuskjobbar lite, jag menar hur ska det gååå?, men får raskt uppsträckning av annars försiktig läkare som manar "fokus på dig, det är du som ska blir frisk". Så sant. Får inte plats så mycket mer i mitt huvud än at kämpa för livet och älska mina tre musketörer som är de tappraste som finns.
Så jag lunchar med K, bästisen sen 2-årsåldern - nu läkare i huset mittemot. Vi skrattar bort lite oro, jag får mer cyto, peppar alla nära och kära som oroas, tränar med sjukgymnast, åker till tandläkare, gör hjärtundersökning, lämnar prover, blir omlagd, får ännu en moralkaka i knät, äter den, rävar, får måillapiller för att klara kvällen, vägs (upp 2 kg - bra tror jag, men nej, det betyder att cyton stannnar för länge, va faaasen, i med vätskedrivande - nej inte nu! jag vill UMGÅS ikväll, inte kissa, okej?).
Full rulle på sista april.
Vad mer kan man begära?
champagnegalopp mellan nationerna forever
Allmänna sången hälsar våren vid Gunillaklockan (Slottet) kl 19
fest å nation (för dom som inte redan sussar kudden)
Solen skiner!
Barnen leker i min gamla park!
Allt medan studenterna fyllnar till i sin Stadspark, springer nerför slottsbacken nu kl 15 medan vissa redan hamnat på UAS intoxikerade. Skönt att vara nära men att en bit bort. Har ett rum med åutsikt och helikopterperspektiv på tillvaron. Vännen E agerade vuxen på stan på vägen hit och ryade åt alltför lättklädda flickor ("bikini liksom") som jagade änder vid Svandammen här nedanför.
Annars pumpas jag full med rävgift! Starten gick kl 06:00 för att hinna på mig full o go lagom till permisen ikväll. Det vankas grillpremiär och brasa med finaste vännerna och alla barnen. Jag längtar så hjärtat värker.
Fuskjobbar lite, jag menar hur ska det gååå?, men får raskt uppsträckning av annars försiktig läkare som manar "fokus på dig, det är du som ska blir frisk". Så sant. Får inte plats så mycket mer i mitt huvud än at kämpa för livet och älska mina tre musketörer som är de tappraste som finns.
Så jag lunchar med K, bästisen sen 2-årsåldern - nu läkare i huset mittemot. Vi skrattar bort lite oro, jag får mer cyto, peppar alla nära och kära som oroas, tränar med sjukgymnast, åker till tandläkare, gör hjärtundersökning, lämnar prover, blir omlagd, får ännu en moralkaka i knät, äter den, rävar, får måillapiller för att klara kvällen, vägs (upp 2 kg - bra tror jag, men nej, det betyder att cyton stannnar för länge, va faaasen, i med vätskedrivande - nej inte nu! jag vill UMGÅS ikväll, inte kissa, okej?).
Full rulle på sista april.
Vad mer kan man begära?
onsdag 29 april 2009
Startskottet
Och där gick startskottet.
De älskade hatade cellgifterna är nu på väg in i kroppen för att förgöra sjukan för gott.
Nu kör vi!
De älskade hatade cellgifterna är nu på väg in i kroppen för att förgöra sjukan för gott.
Nu kör vi!
Dinosar
Benmärgsprov är inte min favoritgren. Smärtan är hanterbar, men känslan av att en bit av det allra innersta sugs ut är ... saknad. Även om min märg är sjuk och orsakar ilska, oro och praktiskt strul just nu.
För en stund var det dags att benborra igen. En ung, försiktig läkare, men inte "min" misslyckades. Jag tyckte synd om henne, men ville samtidigt bara avbryta. Gå hem. Men den utvägen finns inte. Så jag bet ihop. Torkade en tår. Då kallades det ärrade proffset från förr in och tog i tillräckligt för att fylla rören. Gammal är äldst.
Nu har vi vågat planeringsprata. Kände mig mogen att diskutera med en trygg kändis. De yngre, försiktiga är bra lyssnare men törs inte ta upp de stora frågorna (?). De inväntar mig, och det är säkert rätt. Men jag är en gammal i den här gården. Jag var här före dem, vilket märks.
Medan gamlingarna planerade kunde ungdomarna lyssna storörat. Och jag blev med ens en dinosaurie vid 34. Men en väldigt barnslig sådan. Tihi.
För en stund var det dags att benborra igen. En ung, försiktig läkare, men inte "min" misslyckades. Jag tyckte synd om henne, men ville samtidigt bara avbryta. Gå hem. Men den utvägen finns inte. Så jag bet ihop. Torkade en tår. Då kallades det ärrade proffset från förr in och tog i tillräckligt för att fylla rören. Gammal är äldst.
Nu har vi vågat planeringsprata. Kände mig mogen att diskutera med en trygg kändis. De yngre, försiktiga är bra lyssnare men törs inte ta upp de stora frågorna (?). De inväntar mig, och det är säkert rätt. Men jag är en gammal i den här gården. Jag var här före dem, vilket märks.
Medan gamlingarna planerade kunde ungdomarna lyssna storörat. Och jag blev med ens en dinosaurie vid 34. Men en väldigt barnslig sådan. Tihi.
Retsticka
När jag låg på operationsbordet igår och tillfälligt hade tagit av mig mina prinsars guldhjärtan som jag fått låna tills de kommer hit idag, ja då klappade hjärtat för mina små skruttar där hemma. Som alltid.
Plötsligt tog det ett skutt och slog många snabba extra slag. Samtidigt som luftstrupen liksom snörptes ihop. Obeskrivligt oväntat obehag.
- Ja, där har vi dit hjärta, vi är bara där och retas lite.,
upplyste kirurgen.
- Var snäll och sluta med det.,
pep jag under tältet.
Efteråt fick jag en tankeställare. Jag är lyckligt lottad som har en sjukdom som ska botas, men tänk att ha ett skenande hjärta. En ständig påminnelse om att livet är skört.
Vid närmare eftertanke vore det kanske bra. Vad sägs om en liten hjärtretning till mans och kvinns lagom till Valborg?
Plötsligt tog det ett skutt och slog många snabba extra slag. Samtidigt som luftstrupen liksom snörptes ihop. Obeskrivligt oväntat obehag.
- Ja, där har vi dit hjärta, vi är bara där och retas lite.,
upplyste kirurgen.
- Var snäll och sluta med det.,
pep jag under tältet.
Efteråt fick jag en tankeställare. Jag är lyckligt lottad som har en sjukdom som ska botas, men tänk att ha ett skenande hjärta. En ständig påminnelse om att livet är skört.
Vid närmare eftertanke vore det kanske bra. Vad sägs om en liten hjärtretning till mans och kvinns lagom till Valborg?
tisdag 28 april 2009
Flashback
Jag är tillbaka där livet började.
Det BB där jag föddes låg där det här huset nu står.
Damp 24 år senare ner på platsen efter spansk frigörelse, då med leukemi.
Stred och vann det kriget för nästan elva år sen.
Förlorade min farfar här i det förrförra novembermörkret.
Och checkade idag in för att fajtas mot sjukan igen.
Snacka om flashback.
Det BB där jag föddes låg där det här huset nu står.
Damp 24 år senare ner på platsen efter spansk frigörelse, då med leukemi.
Stred och vann det kriget för nästan elva år sen.
Förlorade min farfar här i det förrförra novembermörkret.
Och checkade idag in för att fajtas mot sjukan igen.
Snacka om flashback.
Hjärtceremoni
Mina killar och jag hade Det Allvarliga Samtalet igår. Igen.
Vi slöt en kämparpakt och hängde varsitt guldhjärta runt halsen.
Det gör ont i det stora modershjärtat, men när jag om en liten stund åker till sjukhuset för att påbörja första ronden gör jag det med vetskapen om att mina killar har det bra och att de har förstått att jag är "samma gamla mamma". Och så vet jag att de vet att det kommer bli tufft, men att vi ska kämpa tillsammans.
Nu ska vi kämpa i oss frukost. Dagens viktigaste mål, right.
Lillprinsen trotsar och storprinsen filosoferar.
Så möts det stora och det lilla livet.
Och det känns rätt skönt.
Hur är er morgon?
Vi slöt en kämparpakt och hängde varsitt guldhjärta runt halsen.
Det gör ont i det stora modershjärtat, men när jag om en liten stund åker till sjukhuset för att påbörja första ronden gör jag det med vetskapen om att mina killar har det bra och att de har förstått att jag är "samma gamla mamma". Och så vet jag att de vet att det kommer bli tufft, men att vi ska kämpa tillsammans.
Nu ska vi kämpa i oss frukost. Dagens viktigaste mål, right.
Lillprinsen trotsar och storprinsen filosoferar.
Så möts det stora och det lilla livet.
Och det känns rätt skönt.
Hur är er morgon?
måndag 27 april 2009
Helvetesjävlaskitsjukdom
Hur berättar man det omöjliga? Speciellt för sina barn?
Det overkliga har hänt och vi står mitt i kaoset. Ena dagen skålade vi i (stora mängder) champagne, för att nästa dag få ett chockande besked som ställer livet på ända.
Barnen tog det bra, som barn gör. Efter tidig hämtning på 3-årsdagen, över ett glas saft i kvartersfikets trädgård:
"Dumma bajssjukdom, får man säga så? Jag kramar dig frisk. Kan vi leka kurragömma nu?"
Storebror är mer fundersam av naturen. Vägrar lämna min sida. Har humörsvängningar, men ställer också alla de svåra frågorna.
Till vännerna messade jag denna gång. Orkar inte ringa runt och trösta, så jag tog den enklaste utvägen:
"Igår sålde vi äntligen lyan. Idag fyller N 3 år. Och N & jag var på UAS. Jag har fått återfall av leukemin. Kaos är granne med Gud. Kram"
Sen dess har det varit treårskalas i dagarna tre, med släkt, vänner och massor av underbara barn. Samt ilska, gråt och massor av terapibakande.
Nu ska jag vinna fajten. Igen. Och ni som vill följer med i ronderna.
Puss!
Det overkliga har hänt och vi står mitt i kaoset. Ena dagen skålade vi i (stora mängder) champagne, för att nästa dag få ett chockande besked som ställer livet på ända.
Barnen tog det bra, som barn gör. Efter tidig hämtning på 3-årsdagen, över ett glas saft i kvartersfikets trädgård:
"Dumma bajssjukdom, får man säga så? Jag kramar dig frisk. Kan vi leka kurragömma nu?"
Storebror är mer fundersam av naturen. Vägrar lämna min sida. Har humörsvängningar, men ställer också alla de svåra frågorna.
Till vännerna messade jag denna gång. Orkar inte ringa runt och trösta, så jag tog den enklaste utvägen:
"Igår sålde vi äntligen lyan. Idag fyller N 3 år. Och N & jag var på UAS. Jag har fått återfall av leukemin. Kaos är granne med Gud. Kram"
Sen dess har det varit treårskalas i dagarna tre, med släkt, vänner och massor av underbara barn. Samt ilska, gråt och massor av terapibakande.
Nu ska jag vinna fajten. Igen. Och ni som vill följer med i ronderna.
Puss!
onsdag 15 april 2009
Folk går omkring i vårt sovrum
Men det är helt okej!
Vår unika etagevåning är till salu och budgivningen är igång. Fjärilar i magen är vara förnamnet.
VIP-visningarna står som spön i backen och vi håller oss borta, men är nära. Tjyvkikar på de hugade spekulanterna. Faller de som som furor?
Vår unika etagevåning är till salu och budgivnignen är igång. Fjärilar i magen är vara förnamnet.
Följ den spännande fortsättningen här eller där.
Vår unika etagevåning är till salu och budgivningen är igång. Fjärilar i magen är vara förnamnet.
VIP-visningarna står som spön i backen och vi håller oss borta, men är nära. Tjyvkikar på de hugade spekulanterna. Faller de som som furor?
Vår unika etagevåning är till salu och budgivnignen är igång. Fjärilar i magen är vara förnamnet.
Följ den spännande fortsättningen här eller där.
onsdag 8 april 2009
Disney. Diss? Ney!
Piff & Puff letar fjädrar, sjalar och kjolar för de ska till Blåkulla en dag i förväg. Nicke Nyfiken finner läppstift att pryda ekorrkinder med. Piff utnämner mormor till Häxan Surtant vid frukost. Trots att vi försöker hålla kycklingarna långt bort från de förlorade äggen.
Mamma Mu hastar till bittidigt frukostmöte med Fru Klok för att få perspektiv på ömmande tår och uppdatering av det eviga bostadsdilemmat. Glader och Toker tittar in och allt är som förr. Fast helt annorlunda. De har varsin uppsättning Knatte, Fnatte och Tjatte nu.
Fastnar i tuben, stressar till jobbet, tjattrar på spanska, sliter mitt hår som Ferdinands matador. Allt pga det iberiska Disneyträsket jag gått ner mig i. Finner på råd, utför stordåd (?). Lättar, flyger, svävar fram ... åter på väg till höga höjders framtida hem för uppmätning med mina tre musketörer i påskkärringsmundering.
Mamma Mu hastar till bittidigt frukostmöte med Fru Klok för att få perspektiv på ömmande tår och uppdatering av det eviga bostadsdilemmat. Glader och Toker tittar in och allt är som förr. Fast helt annorlunda. De har varsin uppsättning Knatte, Fnatte och Tjatte nu.
Fastnar i tuben, stressar till jobbet, tjattrar på spanska, sliter mitt hår som Ferdinands matador. Allt pga det iberiska Disneyträsket jag gått ner mig i. Finner på råd, utför stordåd (?). Lättar, flyger, svävar fram ... åter på väg till höga höjders framtida hem för uppmätning med mina tre musketörer i påskkärringsmundering.
söndag 5 april 2009
Klippa navelsträngen
Nyss hemkommen från en mestadels härlig men också förfärlig skidvecka känns det märkligt att stiga över tröskeln till det hem som förhoppningsvis inte är vårt allt för länge till. Det ekar tyst och tomt i den avskalade visningsmiljön, men det är ändå underbart att komma hem.
Åre var lika bra som alltid, den senaste veckan befolkat av två nyfrälsta slalomsnajdare som kom dit med ett sällan skådat självförtroende som tog dem förbi alla portar. Lillebror visade sig vara en naturbegåvning från början eftersom han har en naturligt låg tyngdpunkt ... medan gänglige, överböjlige storebror hade lite svårare första morgonen i skidskolan. Men så plötsligt kunde båda barnen och de nya kompisarna svänga, åka glasstrut (ploga), klara lift och stanna utan problem. Alla lattedrickande, sollapande föräldrar var glatt överraskade och nya utmaningar väntade allt högre upp på berget.
Den trista avslutingen kom sig av en incident innefattande tre generationer under samma tak. Alla blir vi lejoninnor när det kommer till våra guldklimpar, och jag är inget undantag. Det inträffade ställde saker på sin spets och åratal av gammalt groll kom upp till ytan i häftiga ordväxlingar. Alla inblandade fick sig en kraftig törn i sidan. Öppna sår som saltas med onödiga och spjutspetsiga kommentarer som träffar exakt där det svider som mest.
Nu väntar några dagars jobb innan det är dags för nästa ledighet. Då åker vi för ovanlighetens skull inte till landet. Den 34åriga navelsträngen ska slutligen klippas. Det gör ont när knoppar brister. Men det är ack så nödvändigt, så här i medelålderskrisens spår.
Åre var lika bra som alltid, den senaste veckan befolkat av två nyfrälsta slalomsnajdare som kom dit med ett sällan skådat självförtroende som tog dem förbi alla portar. Lillebror visade sig vara en naturbegåvning från början eftersom han har en naturligt låg tyngdpunkt ... medan gänglige, överböjlige storebror hade lite svårare första morgonen i skidskolan. Men så plötsligt kunde båda barnen och de nya kompisarna svänga, åka glasstrut (ploga), klara lift och stanna utan problem. Alla lattedrickande, sollapande föräldrar var glatt överraskade och nya utmaningar väntade allt högre upp på berget.
Den trista avslutingen kom sig av en incident innefattande tre generationer under samma tak. Alla blir vi lejoninnor när det kommer till våra guldklimpar, och jag är inget undantag. Det inträffade ställde saker på sin spets och åratal av gammalt groll kom upp till ytan i häftiga ordväxlingar. Alla inblandade fick sig en kraftig törn i sidan. Öppna sår som saltas med onödiga och spjutspetsiga kommentarer som träffar exakt där det svider som mest.
Nu väntar några dagars jobb innan det är dags för nästa ledighet. Då åker vi för ovanlighetens skull inte till landet. Den 34åriga navelsträngen ska slutligen klippas. Det gör ont när knoppar brister. Men det är ack så nödvändigt, så här i medelålderskrisens spår.
fredag 27 mars 2009
Lön för mödan?
Nu har vi städat & rensat, fixat & trixat, piffat & puffat, stajlat & snajdat i en vecka. Sov inte alls i natt eftersom vi drabbats av hetsig städmani inför interörfotografens ankomst samt en gnutta resfeber, utöver mitt galet dunkande öra. Så vi packade förstrött med ena handen medan den andra slängde ut ett ton skrutt (grovsoprummet innehåller vårt förra liv) inkl det pottskåp jag köpte till min allra första lya. Varför har det fått hänga med i femton år? Mon Dieu, je suis aveugle.
Denna hemmablindhet blev barnen abrupt av med vid uppvaknandet. Inte en leksak, teckning, foto så långt ögat nådde. Opersonligt och luftigt, jajamensan. "Mamma, vad fint det är, varför har vi inte haft så här förut?" utbrister den forne ekorrsonen.
Och jag håller med. Vi kanske inte alls behöver flytta, när allt kommer omkring?
Vi lämnar den tanken i det snöblaskiga kvarteret och drar till fjällen. Nu får mäklaren göra sitt jobb medan vi är på semester, vår omedelbara lön för mödan. Slappnar av, blir friska ... Anar redan nu vissa koncentrationssvårigheter. Kommer det någon på VIP-visningarna?
Mina franska nerver tål inte det här. Jag avskyr att flytta! Så till den milda grad att jag inte alls har öroninflammation, nej då. Kände mig som Lisabeth i madickensagan, när hon petat in en ärta i näsan.
Doktorn:
"Det var besynnerligt, jag kan då inte hitta något rött i ditt öra. Kan det vara hörselgången som är för trång?"
Jag:
"Men jag ÄR ett öronbarn, jag känner väl symptomen. Jag är så öm i käken att jag inte kan tugga ... eh ja, hmm det gör man inte med örat nej ... okej, men då var vi väl klara här då?"
Den snälla husläkaren konstaterar att jag har en kraftig käkinflammation.
"Har du varit stressad på sistone? Du kanske spänner käkarna i sömnen?"
No shit Sherlock. Gångjärnen behöver smörjas med medicin. Jippe, jag som precis lagt av med det tuffa artilleriet för ryggen får börja en ny kur.
Skrattar hela vägen till Apoteket, mitt andra hem. Och hoppas att jag om ett par veckor får småle på väg till banken. När någon lycklig själ vunnit en rafflande budgivning om vårt hem. Drömma går ju.
Denna hemmablindhet blev barnen abrupt av med vid uppvaknandet. Inte en leksak, teckning, foto så långt ögat nådde. Opersonligt och luftigt, jajamensan. "Mamma, vad fint det är, varför har vi inte haft så här förut?" utbrister den forne ekorrsonen.
Och jag håller med. Vi kanske inte alls behöver flytta, när allt kommer omkring?
Vi lämnar den tanken i det snöblaskiga kvarteret och drar till fjällen. Nu får mäklaren göra sitt jobb medan vi är på semester, vår omedelbara lön för mödan. Slappnar av, blir friska ... Anar redan nu vissa koncentrationssvårigheter. Kommer det någon på VIP-visningarna?
Mina franska nerver tål inte det här. Jag avskyr att flytta! Så till den milda grad att jag inte alls har öroninflammation, nej då. Kände mig som Lisabeth i madickensagan, när hon petat in en ärta i näsan.
Doktorn:
"Det var besynnerligt, jag kan då inte hitta något rött i ditt öra. Kan det vara hörselgången som är för trång?"
Jag:
"Men jag ÄR ett öronbarn, jag känner väl symptomen. Jag är så öm i käken att jag inte kan tugga ... eh ja, hmm det gör man inte med örat nej ... okej, men då var vi väl klara här då?"
Den snälla husläkaren konstaterar att jag har en kraftig käkinflammation.
"Har du varit stressad på sistone? Du kanske spänner käkarna i sömnen?"
No shit Sherlock. Gångjärnen behöver smörjas med medicin. Jippe, jag som precis lagt av med det tuffa artilleriet för ryggen får börja en ny kur.
Skrattar hela vägen till Apoteket, mitt andra hem. Och hoppas att jag om ett par veckor får småle på väg till banken. När någon lycklig själ vunnit en rafflande budgivning om vårt hem. Drömma går ju.
torsdag 26 mars 2009
Golden Age of Youth @ MTV
Ska sticka iväg till nästgårdsgrannarna i sjöstaden.
Trots begynnade öroninflammation.
MTV. Coolast i världen back in da day.
Trots begynnade öroninflammation.
MTV. Coolast i världen back in da day.
Förra året var jag på deras högintressanta frukostseminarium om ungdomars medievanor, MTV Youth Lab. Panelens fjortisar var underbart charmiga och tyckte t ex att mail bara är till för gamlingar. Sociala medier regerar. Old news.
Nu ska vi få veta hur äldre unga fungerar.
Vi mellan 25 & 35.
Golden youth.
Kan man annat än ÄLSKA den benämningen?
Återkommer med rönen.
Vi mellan 25 & 35.
Golden youth.
Kan man annat än ÄLSKA den benämningen?
Återkommer med rönen.
tisdag 24 mars 2009
Framgång och avundssjuka
Det är ont om goda nyheter i kristider.
Då är det kul att läsa att det går bra för branschkollegor.
Extra inspirerande när kollegan är en god vän och nästgårdsgranne.
Trist att den gröna avundssjukan gör sig påmind bland kommentarerna.
Stackars alla bittra surkartar som använder sin energi åt fel håll. Tänk tvärtom!
Men grattis Delle & lycka till!
Då är det kul att läsa att det går bra för branschkollegor.
Extra inspirerande när kollegan är en god vän och nästgårdsgranne.
Trist att den gröna avundssjukan gör sig påmind bland kommentarerna.
Stackars alla bittra surkartar som använder sin energi åt fel håll. Tänk tvärtom!
Men grattis Delle & lycka till!
Tant?
Tog en välbehövlig rensa-hemmet-paus för att rensa hjärnan och lungorna med frisk havsluft i helgen. Lillebrors kommentar fick mig på fall:
"Nu e ja arrrg på din höft som inte kan sitta i bilen för å åka till landet."
Vårliga skogspromenader, Snödroppar i trädgården och strandfynd i Badviken ena dan å så nyfallen snö nästa. Aprilväder i mars. Klimatförändring?
Upptäckte att storebror har blivit lätt miljöförstörd, då han fortsatte rensandet även i fritidshuset. Glad i hågen kom han ner med en spännande, oöppnad låda. Min 25-årspresent från vänlig vän som tyckte jag fyllde tant. Då. Det tyckte inte jag, utan gömde och glömde lådan längst in i klädkammaren.
Igår kunde jag inte förneka tidens tand längre. Fick diagnosen kotförskjutning med åtgärden träning, behandling och korsett för att slippa steloperation. "Du är ju trots allt bara 34, så det borde du slippa." sa OMT-specialisten. Tackar.
Så efter sångrepet togs tingesten fram. Sprillans då, oanvänd. As good as new, now. Och jag sov som en prinsessa på ärten. Samma känsla som att knapra morfin. Inga bekymmer bekommer mig när jag slappnar av fullständigt ...
... på min Carmen Deluxe värmedyna!
"Nu e ja arrrg på din höft som inte kan sitta i bilen för å åka till landet."
Vårliga skogspromenader, Snödroppar i trädgården och strandfynd i Badviken ena dan å så nyfallen snö nästa. Aprilväder i mars. Klimatförändring?
Upptäckte att storebror har blivit lätt miljöförstörd, då han fortsatte rensandet även i fritidshuset. Glad i hågen kom han ner med en spännande, oöppnad låda. Min 25-årspresent från vänlig vän som tyckte jag fyllde tant. Då. Det tyckte inte jag, utan gömde och glömde lådan längst in i klädkammaren.
Igår kunde jag inte förneka tidens tand längre. Fick diagnosen kotförskjutning med åtgärden träning, behandling och korsett för att slippa steloperation. "Du är ju trots allt bara 34, så det borde du slippa." sa OMT-specialisten. Tackar.
Så efter sångrepet togs tingesten fram. Sprillans då, oanvänd. As good as new, now. Och jag sov som en prinsessa på ärten. Samma känsla som att knapra morfin. Inga bekymmer bekommer mig när jag slappnar av fullständigt ...
... på min Carmen Deluxe värmedyna!
fredag 20 mars 2009
Räddare i nöden
Det är tuffa tider.
Trots det, eller kanske just därför skickades personalen på HLR- och ABC-kurser under veckan. Intressant att notera är att företagets samtliga kvinnor (4) tog sig tid, medan alla män utom kursbeställaren, dök upp.
Nu kan vi rädda livet på varandra när domedagen är nära. Nästa vecka kommer liemannen eller frälsaren. Den som lever får se.
Vårt soundtrack är Stayin alive, vilket känns passande.
Rätt BPM för hjärtmassage och skön fredagskänsla.
Nu kör vi våra groovy moves! Here comes John(y) ...
Trots det, eller kanske just därför skickades personalen på HLR- och ABC-kurser under veckan. Intressant att notera är att företagets samtliga kvinnor (4) tog sig tid, medan alla män utom kursbeställaren, dök upp.
Nu kan vi rädda livet på varandra när domedagen är nära. Nästa vecka kommer liemannen eller frälsaren. Den som lever får se.
Vårt soundtrack är Stayin alive, vilket känns passande.
Rätt BPM för hjärtmassage och skön fredagskänsla.
Nu kör vi våra groovy moves! Here comes John(y) ...
La fiesta de San José
Igår var det min namnsdag.
Den firades inte nämnvärt.
Här.
Men mina spanska kollegor föregick med gott exempel och var lediga.
Till min ära.
Feliz santo!
Den firades inte nämnvärt.
Här.
Men mina spanska kollegor föregick med gott exempel och var lediga.
Till min ära.
Feliz santo!
onsdag 18 mars 2009
Sena kvällssiffror i soffhörnan
Jag är ingen vän av siffror.
Ekonomisk ja, men att räkna hela dagarna är inte min grej.
Man ska göra det man gillar, det gör man som bekant bäst.
Så språk är min grej. Och smarta lösningar.
Inte siffror.
Nu gör jag budget i kristid.
Skär ner, kostnadseffektiviserar, räknar.
Och har snart bortrationaliserat mig själv.
Smart drag? Nja, men man måste vara sann som kommunikationsstrateg.
Kunden lär bli nöjd med att jag presenterat en problemlösning så briljant att jag inte längre behövs.
Mindre bra att vi ska betala handpenning på drömvåningen imorgon.
Spänningen är kryddan i livet. Som att äta indiskt i kräksjuketider.
Synd att jag är allergisk mot chili. Ej heller vän av siffror.
Ekonomisk ja, men att räkna hela dagarna är inte min grej.
Man ska göra det man gillar, det gör man som bekant bäst.
Så språk är min grej. Och smarta lösningar.
Inte siffror.
Nu gör jag budget i kristid.
Skär ner, kostnadseffektiviserar, räknar.
Och har snart bortrationaliserat mig själv.
Smart drag? Nja, men man måste vara sann som kommunikationsstrateg.
Kunden lär bli nöjd med att jag presenterat en problemlösning så briljant att jag inte längre behövs.
Mindre bra att vi ska betala handpenning på drömvåningen imorgon.
Spänningen är kryddan i livet. Som att äta indiskt i kräksjuketider.
Synd att jag är allergisk mot chili. Ej heller vän av siffror.
tisdag 17 mars 2009
Tonårsfilm
Man tror att det man gjorde som trevande tonåring med gammal teknik var glömt och begravet. Men ack ...
Eftersom min far har blivit tekniskt intresserad på äldre dar lyckades han just maila ut min filmdebut till tjocka släkten, vänner och bekanta.
Först skrattade jag, sen grät jag lite. I skämshörnan under arbetsbordet. Men eftersom jag är tillräckligt mogen för att bjuda på mig själv, så delar jag med mig av denna kulturhistoriska gärning som redan setts av Sveriges alla stackars frisörelever sedan 1990.
http://tinyurl.com/7g8g8h
Från VHS till webbfilm. Tekniken går framåt.
Eftersom min far har blivit tekniskt intresserad på äldre dar lyckades han just maila ut min filmdebut till tjocka släkten, vänner och bekanta.
Först skrattade jag, sen grät jag lite. I skämshörnan under arbetsbordet. Men eftersom jag är tillräckligt mogen för att bjuda på mig själv, så delar jag med mig av denna kulturhistoriska gärning som redan setts av Sveriges alla stackars frisörelever sedan 1990.
http://tinyurl.com/7g8g8h
Från VHS till webbfilm. Tekniken går framåt.
måndag 16 mars 2009
Äntligen måndag
Jag har nog aldrig längtat så mycket till en jobbmåndag. Nu har jag å andra sidan aldrig haft någon måndagsångest heller. Men jesus vad lite webbande, idébollande och nya utmaningar kan göra för kropp och själ efter nästan tre veckors sjukskrivning. Hade sett fram emot da party, men är inte ens sur för att jag missade den galna branschfesten, bara glad att se alla klipp och höra historierna. Vet inte om det är ett tecken på mognad eller tacksamhet över att vara tillbaka. Vilket kanske är lite samma sak ...
Det är så mentalt depraverande att ligga still i väntan på att kroppen ska läka. Outhärdligt trist. Och självfötroendet faller som en gråsten genom tunn is. Men lyfter snabbt mot oanade höjder när jag är tillbaka på mina domäner igen.
Och då är jobbet ändå bara ett jobb.
Men ett jäkligt spännande sådant.
Trots sparkrav och rapporter.
Det är väl med jobb som med kärlek.
Det är nyttigt att sakna och saknas.
För att uppskatta och uppskattas.
Det är så mentalt depraverande att ligga still i väntan på att kroppen ska läka. Outhärdligt trist. Och självfötroendet faller som en gråsten genom tunn is. Men lyfter snabbt mot oanade höjder när jag är tillbaka på mina domäner igen.
Och då är jobbet ändå bara ett jobb.
Men ett jäkligt spännande sådant.
Trots sparkrav och rapporter.
Det är väl med jobb som med kärlek.
Det är nyttigt att sakna och saknas.
För att uppskatta och uppskattas.
söndag 15 mars 2009
Tjuvlyssnat
Mumriks bäste vän sen barnsben, jordenruntresor och onämnbara äventyr har med klok flickvän lämnat Skåne för Gärdet. Vi älskar det. Mest jublar storebror som fått en ny bästis, "stora G".
- Är han fem år?, frågar mormor.
- Nä, femton eller så., svarar storebror.
Stora G ringer sen lördagskväll:
- Ska vi ses för frukost på ert café imorrn?
- Vaddå kl 7 eller?, undrar N.
- Är du galen, kl 12 så klart!, ropar G.
- Det kallas lunch här. Eller brunch, men det är oftast ännu senare. Välkommen till familjelivets Stockholm!, hälsar vi.
- Är han fem år?, frågar mormor.
- Nä, femton eller så., svarar storebror.
Stora G ringer sen lördagskväll:
- Ska vi ses för frukost på ert café imorrn?
- Vaddå kl 7 eller?, undrar N.
- Är du galen, kl 12 så klart!, ropar G.
- Det kallas lunch här. Eller brunch, men det är oftast ännu senare. Välkommen till familjelivets Stockholm!, hälsar vi.
lördag 14 mars 2009
Storebror schlagerbloggar live
Gästbloggaren gör ett inhopp. Här kommer betygen till snabbgenomgången.
Måns:
Mmm, lite bra.
Caroline af Ugglas:
Ledsensång sjunger hon tycker jag i alla fall för det hörs lite som det.
Agnes:
Jättebra musik, hon e lika bäst som den där som öppnade klänningen och inte får vara med idag.
Heat:
Är det pappor med långt hår? Vad konstigt. Hårdrock heter det. Väldigt svängigt med håren.
Emilia:
Hon sjungde jättegulligt och guldigt.
Alcazar:
Såna borde vi ha här hemma, likadana glansiga kläder och mikrofoner. De dansar coolt med rumporna också.
EMD:
De har fina kostymer och så kan dom dansa ändå. Jag hör musiken mer än sången. Ska det vara så?
Sarah:
Hon sjunger nog bäst egentligen å så gillar hon guld och rött som jag å har stora bröst å vågar flyga över allahopa ändå.
Sofia:
Sådär faktiskt. Jag förstår inte. Det är väl inte skånska?
Molly:
Hon sjunger urtjusigt och varmt.
Malena:
Den tanten sjunger fult och konstigt. Upp i himlen och ner i källaren. Hon får gå hem.
Nä, nu orkar jag inte blogga mer. Nu ska jag gå upp å sova.
Måns:
Mmm, lite bra.
Caroline af Ugglas:
Ledsensång sjunger hon tycker jag i alla fall för det hörs lite som det.
Agnes:
Jättebra musik, hon e lika bäst som den där som öppnade klänningen och inte får vara med idag.
Heat:
Är det pappor med långt hår? Vad konstigt. Hårdrock heter det. Väldigt svängigt med håren.
Emilia:
Hon sjungde jättegulligt och guldigt.
Alcazar:
Såna borde vi ha här hemma, likadana glansiga kläder och mikrofoner. De dansar coolt med rumporna också.
EMD:
De har fina kostymer och så kan dom dansa ändå. Jag hör musiken mer än sången. Ska det vara så?
Sarah:
Hon sjunger nog bäst egentligen å så gillar hon guld och rött som jag å har stora bröst å vågar flyga över allahopa ändå.
Sofia:
Sådär faktiskt. Jag förstår inte. Det är väl inte skånska?
Molly:
Hon sjunger urtjusigt och varmt.
Malena:
Den tanten sjunger fult och konstigt. Upp i himlen och ner i källaren. Hon får gå hem.
Nä, nu orkar jag inte blogga mer. Nu ska jag gå upp å sova.
Nakenchock ´09
Snart smäller det. Barnen är fast beslutna att hålla korpgluggarna öppna för att se glitterfesten. Liksom förra året.
Storebror gillar "tjejen med Kapten Fillings rosa trosor som tog av sig kjolen" (Velvet? deltävling 157 av 248). Blev väldigt besviken när jag förklarade att hon är ute ur leken. Nu hoppas han på "hon med tuttarna som flyger". Nakenchock funkar på 4½-åringar. Också.
Lillebror tycker att "ugglemamman med kort klänning sjunger finaste orden men guldglitterflickan är söt som smultron". Min snart treåriga poet. Som somnar vilken sekund som helst.
Jag håller med. Tjejer i olika åldrar dominerar festivalen, men tyvärr brukar idolpojkar vinna mångas hjärtan. Snälla, snälla ... visst röstar vi på intellekt?
Storebror gillar "tjejen med Kapten Fillings rosa trosor som tog av sig kjolen" (Velvet? deltävling 157 av 248). Blev väldigt besviken när jag förklarade att hon är ute ur leken. Nu hoppas han på "hon med tuttarna som flyger". Nakenchock funkar på 4½-åringar. Också.
Lillebror tycker att "ugglemamman med kort klänning sjunger finaste orden men guldglitterflickan är söt som smultron". Min snart treåriga poet. Som somnar vilken sekund som helst.
Jag håller med. Tjejer i olika åldrar dominerar festivalen, men tyvärr brukar idolpojkar vinna mångas hjärtan. Snälla, snälla ... visst röstar vi på intellekt?
Gökboet nästa?
Sist jag åkte ambulans råkade jag hamna på samma ställe som två vänner. Märkligt sammanträffande? Inte alls med tanke på den senaste tidens ödesmatchningar. Ingen är förvånad. Allra minst de inblandade. Som ju simmat i samma ankdamm på sistone.
Vännen I befann sig i den gruvligaste av källare, inklusive extra allt av bajslukt, blod och snor på väggarna. Där låg hon på en bår i fyra dagar och utreddes. Till slut fick hon nog och drog.
Mumriks exkollega Lilla My blev allt mindre för var dag våningen ovan min, allt närmre molnen för varje misslyckad undersökning. Nu har hon fastat i tre veckor och är förflyttad till annat sjukhus, trippelopererad men schlageryrslig. Snart har vi risakagapartaj. När batteriet är laddat, som sonen sa. Krya, krya.
Självfallet ska sötaste svägerskan strax tillbaka. Vi låg på samma ortopedakut sist. Saker är inte som de borde. Speciellt inte när man skulle vilja ha ångervecka. Eller återkoppling åtminstone. När reservdelarna är ur funktion.
Men annars är allt bra, utan morfin men med full kontroll. Sjukhus är bra ställen, men man är alltid lika naken när man fråntagits beslutanderätten över sitt eget liv. Allt sker på rutin ooch någon annan bestämme när du ska sova, vakna, äta, kissa ...
Vännen I befann sig i den gruvligaste av källare, inklusive extra allt av bajslukt, blod och snor på väggarna. Där låg hon på en bår i fyra dagar och utreddes. Till slut fick hon nog och drog.
Mumriks exkollega Lilla My blev allt mindre för var dag våningen ovan min, allt närmre molnen för varje misslyckad undersökning. Nu har hon fastat i tre veckor och är förflyttad till annat sjukhus, trippelopererad men schlageryrslig. Snart har vi risakagapartaj. När batteriet är laddat, som sonen sa. Krya, krya.
Självfallet ska sötaste svägerskan strax tillbaka. Vi låg på samma ortopedakut sist. Saker är inte som de borde. Speciellt inte när man skulle vilja ha ångervecka. Eller återkoppling åtminstone. När reservdelarna är ur funktion.
Men annars är allt bra, utan morfin men med full kontroll. Sjukhus är bra ställen, men man är alltid lika naken när man fråntagits beslutanderätten över sitt eget liv. Allt sker på rutin ooch någon annan bestämme när du ska sova, vakna, äta, kissa ...
Måste släppa tesen. Men jag tror fortfarande inte på ödet, slumpen eller reinkarnation som Nurse Ratchid. Ko-ko.
fredag 13 mars 2009
Våga vinna. Vägra villa.
Vi vågade och vann!
Vi fortsätter alltså att våga vägra villa.
Flyttar till nyfunkis på parallellgatan till sommaren.
Vån 6/7 med stor balkong, öppna ytor, bästa planlösningen.
Tur att det tar ett tag.
Smärtsamt farväl av vår charmiga etagevåning väntar.
Lyllos den som flyttar hit. Intresserad? :-)
Men efter tre års suktande var det dags.
Det är vår tur nu!
Att stajla ...
Vi fortsätter alltså att våga vägra villa.
Flyttar till nyfunkis på parallellgatan till sommaren.
Vån 6/7 med stor balkong, öppna ytor, bästa planlösningen.
Tur att det tar ett tag.
Smärtsamt farväl av vår charmiga etagevåning väntar.
Lyllos den som flyttar hit. Intresserad? :-)
Men efter tre års suktande var det dags.
Det är vår tur nu!
Att stajla ...
onsdag 11 mars 2009
Miljonjonglering
Som av en händelse hittade tillreste morfar Östermalmsnytt i pappersinsamlingen i förmiddags, efter att ha kommit till undsättning för att hjälpa en hårt prövad Mumrik med lämningar och hämtningar på dagis, handling och matlagning medan jag fortfarande är tämligen handikappad.
Blaskläsningen fick oanade resultat. VIP-visning av vår treåriga dröm inom en halvtimme och plötsligt jonglerar vi miljoner och möblerar i huvudet. Samtidigt.
Hisnande känsla.
Blaskläsningen fick oanade resultat. VIP-visning av vår treåriga dröm inom en halvtimme och plötsligt jonglerar vi miljoner och möblerar i huvudet. Samtidigt.
Hisnande känsla.
tisdag 10 mars 2009
Doften av skidskola
Efter att ha bokat och betalat skidskola och utrustning för den stundande Åreveckan börjar jag ifrågasätta om det är så smart att introduducera barnen i denna dyra aktivitet.
Speciellt med tanke på skaderisken. Jag har åkt skidor sen jag var tre och älskar det, men har i vuxen ålder tvingats operera båda knäna, skadat ryggen och fått ett par hjärnskakningar pga olyckor i Alperna. Mumrik kallar mig visserligen Elvan eftersom jag gillar att åka fort nerför branta backar. Vilket kan ha något slags samband med alla krascher.
Så är detta ett klokt val?
Jag borde ju inte ens vara där, i Åre alltså. Utan jobba igen allt jag nu missar. Lär ju inte kunna ta några svängar alls, eftersom jag fortfarande ligger hemma och stirrar i taket. Är inne i tredje sjukskrivningsveckan utan märkbar bättring. Vilket suger hårt.
Men jag hoppas på sol så att jag kan vara en typisk lattemamma i solbrillor som tjuvkikar på och beundrar mina småkillars framsteg. Storebror i skidskolan Snöflingorna, lillebror i snölekiset Snöbollarna. En och en halv timme varje morgon då föräldrar kan extremåka intensivt. Min lillebror och jag älskade det när vi var exakt lika gamla. Även om våra grupper hade lite tristare namn, som röd och blå. Men härliga dofter ... av svett och billig after shave.
"Mamma, det bästa med skidskolan är få åka ankarlift med skidlärarkillarna för dom luktar så gott. " Sa jag tydligen till min mor. Vid 4½ års ålder.
Så att sova bort den arla morgonstunden då skidskolan pågår är inte till att tänka på. Bokat och betalt. Nu ska vi f-n ha kul!
Speciellt med tanke på skaderisken. Jag har åkt skidor sen jag var tre och älskar det, men har i vuxen ålder tvingats operera båda knäna, skadat ryggen och fått ett par hjärnskakningar pga olyckor i Alperna. Mumrik kallar mig visserligen Elvan eftersom jag gillar att åka fort nerför branta backar. Vilket kan ha något slags samband med alla krascher.
Så är detta ett klokt val?
Jag borde ju inte ens vara där, i Åre alltså. Utan jobba igen allt jag nu missar. Lär ju inte kunna ta några svängar alls, eftersom jag fortfarande ligger hemma och stirrar i taket. Är inne i tredje sjukskrivningsveckan utan märkbar bättring. Vilket suger hårt.
Men jag hoppas på sol så att jag kan vara en typisk lattemamma i solbrillor som tjuvkikar på och beundrar mina småkillars framsteg. Storebror i skidskolan Snöflingorna, lillebror i snölekiset Snöbollarna. En och en halv timme varje morgon då föräldrar kan extremåka intensivt. Min lillebror och jag älskade det när vi var exakt lika gamla. Även om våra grupper hade lite tristare namn, som röd och blå. Men härliga dofter ... av svett och billig after shave.
"Mamma, det bästa med skidskolan är få åka ankarlift med skidlärarkillarna för dom luktar så gott. " Sa jag tydligen till min mor. Vid 4½ års ålder.
Så att sova bort den arla morgonstunden då skidskolan pågår är inte till att tänka på. Bokat och betalt. Nu ska vi f-n ha kul!
söndag 8 mars 2009
Marsnunnan
Fick inbjudan till en grupp på Facebook.
Vill du delta i eventet "Inget nyp i mars"?
Ett kvinnodagsstatement som varar hela månaden.
Så tolkade jag det.
Innan jag läste mer.
Jag är nog inte så PK.
Vill du delta i eventet "Inget nyp i mars"?
Ett kvinnodagsstatement som varar hela månaden.
Så tolkade jag det.
Innan jag läste mer.
Jag är nog inte så PK.
Tuttar som flyger
Sömndrucken storebror stannar uppe sent. För att se evighetsduellerandet. Men somnar snart. Kvällens kommentarer:
- Men mamma, melodifestivalen kan de junte heta. De kommer ju en ny varenda lördagschokladdag. Å alla bara skriker. Man ska inte prata dumheter om nån, så de enda jag kan säga om dom där tanterna (Lili&Susie) e att rosa e snyggt!
(paus)
- Men du, hon med tuttarna som flyger, hon sjunger fint.
Jepp, rätt låtar vann. Sarah & Caroline var bäst. Kvinnokraft.
Internationella juryns var väl ett skämt hela vägen, va?
- Men mamma, melodifestivalen kan de junte heta. De kommer ju en ny varenda lördagschokladdag. Å alla bara skriker. Man ska inte prata dumheter om nån, så de enda jag kan säga om dom där tanterna (Lili&Susie) e att rosa e snyggt!
(paus)
- Men du, hon med tuttarna som flyger, hon sjunger fint.
Jepp, rätt låtar vann. Sarah & Caroline var bäst. Kvinnokraft.
Internationella juryns var väl ett skämt hela vägen, va?
Feminist?
Efter finfint 2-årskalas hos parallellvännerna från förr soffilosoferar snillena.
Dagens högaktuella fråga:
Varför vägrar jämställdhetsministern att kalla sig feminist?
"Vissa saker behöver inga tuffa titlar, man bara gör dom. Det är inte coolt att jobba med omsorg, vård, skola och allas lika rätt - man bara gör det.", är förklaringen.
Om hon menar att feminism är ett urholkat begrepp eftersom exakt alla från Gudrun Schyman till Göran Persson kallar sig feminister, så håller jag med. Annars verkar det som ett märkligt avståndstagande.
Dagens högaktuella fråga:
Varför vägrar jämställdhetsministern att kalla sig feminist?
"Vissa saker behöver inga tuffa titlar, man bara gör dom. Det är inte coolt att jobba med omsorg, vård, skola och allas lika rätt - man bara gör det.", är förklaringen.
Om hon menar att feminism är ett urholkat begrepp eftersom exakt alla från Gudrun Schyman till Göran Persson kallar sig feminister, så håller jag med. Annars verkar det som ett märkligt avståndstagande.
fredag 6 mars 2009
Tack alla fina!
En läsare har via mail påpekat att jag kverulerar en smula i bloggen. Det är väl iofs lite av grejen med en ventil, men eftersom jag varit med om värre sjukdomar i livet än de senaste borde jag kanske veta bättre?
Hur som helst får det vara slut med klagandet och självömkandet nu. Det är dags för lite löööve bombing. Även om det tar emot att göra det på begäran. Here goes:
Jag är självklart oerhört tacksam över att jag har en man som lämnar, hämtar, handlar, städar, fixar och trixar, utan att pipa, för att få ihop vardagen när jag ligger på sofflocket och klagar över smärtor. Han vet det. Jag tar honom inte alls för given. vet att jag själv i en omvänd situation skulle göra samma sak, men pusta och stånka lite och högljutt oroa mig över det fåtal timmar jag skulle tillbringa på jobbet. Nu häller jag upp en Cardhu till Mumriken.
Mina barn är extra underbara när min kropp strejkar. Storebror har lärt sig att tvätta: han sorterar, fyller maskinen, vrider på alla knappar och sätter på vattnet utan problem. Modershjärtat svämmar över av stolthet när 4½-åringen växer med uppgiften.
Lillebror visar redan en stor portion empati när han oroar sig fr att jag blir sämre om jag böjer och töjer rygg och höft. Han plockar upp saker andra tappar, borstar tänder och lägger sig själv, klär på och av sig själv och står startklar vid ytterdörren långt innan övriga familjen masat sig till hallen.
Och så övriga familjen och alla finfina vänner. Tack för omtänksamma samtal och mail samt överraskande presenter som dykt upp när jag minst anat det de senaste veckorna. Ett litet urval påhittigheter om piggat upp:
*Blev rörd till tårar av chokladogram från Årefabriken med "Tycker om dig-praliner" från vän jag alltför sällan ser.
*Att få se lillebror med fru allt oftare, som nu senast kom med vackra tulpaner och Evianvatten till espressomaskinen när huset var torrlagt hela söndagen. Ingen i hela världen kramar bättre än min lillebror. Love ya.
*Risakagor (!), en mycket intern present från medpatient tillika Mumriks exchef som hade tvingats in våningen ovanför mig på sjukhuset pga mage i olag.
*Klassikern vindruvor samt jättepåse med nyttiga nötter från uppisvän som alltid hälsar på mig på div sjukhus, trots att hon har traumatiska barndomsminnen från såna ställen. Du är starkast, I.
* Middagssällsis och kravmärkt finvin från gammal klassis, numera köris. Ska njutas så snart morfinet är slutknaprat.
* Thailunch, bitterljuv komedi (Patrik 1,5, rekommenderas) och framför allt uppiggande besök av Gärdets gladaste mamma och trea. Grattis till bästa jobbet, I.
I nöden prövas vännerna. Jag har pga min skruttiga hälsa prövat mina alltför ofta, och vet att de alltid finns där. Lyckliga, lyckliga jag. Men nu hoppas jag få ge tillbaka lite. Vill inte vara den ständiga källan till oro.
Men återigen, TACK, puss & godnatt.
Hur som helst får det vara slut med klagandet och självömkandet nu. Det är dags för lite löööve bombing. Även om det tar emot att göra det på begäran. Here goes:
Jag är självklart oerhört tacksam över att jag har en man som lämnar, hämtar, handlar, städar, fixar och trixar, utan att pipa, för att få ihop vardagen när jag ligger på sofflocket och klagar över smärtor. Han vet det. Jag tar honom inte alls för given. vet att jag själv i en omvänd situation skulle göra samma sak, men pusta och stånka lite och högljutt oroa mig över det fåtal timmar jag skulle tillbringa på jobbet. Nu häller jag upp en Cardhu till Mumriken.
Mina barn är extra underbara när min kropp strejkar. Storebror har lärt sig att tvätta: han sorterar, fyller maskinen, vrider på alla knappar och sätter på vattnet utan problem. Modershjärtat svämmar över av stolthet när 4½-åringen växer med uppgiften.
Lillebror visar redan en stor portion empati när han oroar sig fr att jag blir sämre om jag böjer och töjer rygg och höft. Han plockar upp saker andra tappar, borstar tänder och lägger sig själv, klär på och av sig själv och står startklar vid ytterdörren långt innan övriga familjen masat sig till hallen.
Och så övriga familjen och alla finfina vänner. Tack för omtänksamma samtal och mail samt överraskande presenter som dykt upp när jag minst anat det de senaste veckorna. Ett litet urval påhittigheter om piggat upp:
*Blev rörd till tårar av chokladogram från Årefabriken med "Tycker om dig-praliner" från vän jag alltför sällan ser.
*Att få se lillebror med fru allt oftare, som nu senast kom med vackra tulpaner och Evianvatten till espressomaskinen när huset var torrlagt hela söndagen. Ingen i hela världen kramar bättre än min lillebror. Love ya.
*Risakagor (!), en mycket intern present från medpatient tillika Mumriks exchef som hade tvingats in våningen ovanför mig på sjukhuset pga mage i olag.
*Klassikern vindruvor samt jättepåse med nyttiga nötter från uppisvän som alltid hälsar på mig på div sjukhus, trots att hon har traumatiska barndomsminnen från såna ställen. Du är starkast, I.
* Middagssällsis och kravmärkt finvin från gammal klassis, numera köris. Ska njutas så snart morfinet är slutknaprat.
* Thailunch, bitterljuv komedi (Patrik 1,5, rekommenderas) och framför allt uppiggande besök av Gärdets gladaste mamma och trea. Grattis till bästa jobbet, I.
I nöden prövas vännerna. Jag har pga min skruttiga hälsa prövat mina alltför ofta, och vet att de alltid finns där. Lyckliga, lyckliga jag. Men nu hoppas jag få ge tillbaka lite. Vill inte vara den ständiga källan till oro.
Men återigen, TACK, puss & godnatt.
Kräkdoftande fredagsmys
Familjelyckan är total.
Alla är hemma och myser, i ett ljust, vackert hem klätt i vita lakan. Vi läser böcker, pysslar, sjunger, ser på film. Livet vore helt underbart om ...
det var lördag i stället för fredag ...
och om det inte vore så att alla egentligen kvider och lider, sväljer och kväljer.
Visst är det trevligt att ha sällskap i soffan, men inte av tre sjuklingar till. Barnen är hyfsat oberörda trots feber och tomma magar, men Mumrik och jag orkar egentligen inte mer. Efter en sömnlös natt fruktar vi nästa kaskad. Speciellt jag som för egen del har spyfobi.
Lillebror gör tappra försök att underhålla oss alla med trubarinsatser vid pianot och plötsliga krigsdanser. Innan han faller ihop i en liten hög på golvet, omgiven av kräkhinkar och skyddande lakan.
Och storebror är van vid uppkastningar, så han springer vant till toan när det är dags, tvättar sig och borstar tänderna när allt är klart. Dag som natt. Min hjälte!
Inget ont som inte för något gott med sig dock. Jag tar bit mörk choklad med hela nötter och bitar av kaffebönor, trots att det inte är lördag. Resonerar som så att den ändå ska upp igen inom kort. Bulimivarning?
Alla är hemma och myser, i ett ljust, vackert hem klätt i vita lakan. Vi läser böcker, pysslar, sjunger, ser på film. Livet vore helt underbart om ...
det var lördag i stället för fredag ...
och om det inte vore så att alla egentligen kvider och lider, sväljer och kväljer.
Visst är det trevligt att ha sällskap i soffan, men inte av tre sjuklingar till. Barnen är hyfsat oberörda trots feber och tomma magar, men Mumrik och jag orkar egentligen inte mer. Efter en sömnlös natt fruktar vi nästa kaskad. Speciellt jag som för egen del har spyfobi.
Lillebror gör tappra försök att underhålla oss alla med trubarinsatser vid pianot och plötsliga krigsdanser. Innan han faller ihop i en liten hög på golvet, omgiven av kräkhinkar och skyddande lakan.
Och storebror är van vid uppkastningar, så han springer vant till toan när det är dags, tvättar sig och borstar tänderna när allt är klart. Dag som natt. Min hjälte!
Inget ont som inte för något gott med sig dock. Jag tar bit mörk choklad med hela nötter och bitar av kaffebönor, trots att det inte är lördag. Resonerar som så att den ändå ska upp igen inom kort. Bulimivarning?
torsdag 5 mars 2009
Hemspråk skånska?
Precis när en god vän med sina två småttingar krånglat sig till Nedre Gärdet från Vinsta, kommunalt, för att titta till mig, ja då faller korthuset igen.
Som lök på den sjuka laxen ringer dagis.
- Storebror har ont i magen och vill inte äta lunch. Många är hemma i magsjuka, kan han ha det?
Vännen vänder förfärad. Och jag haltar över gården med kryckhjälp och hämtar en tapper riddare som är blek om nosen.
- Om jag sjunger hela tiden kan inte kräkset komma upp.
Men det gjorde det. Hemma. I en kaskad över vardagsrum, kök, hall och badrum.
Plötsligt blir min strejkane lekamen ett smärre bekymmer, även om det var lite trixigt att knäskura nedervåningen när jag egentligen inte kan böja ryggen och ena benet.
När sonen är rentvättad, hemmet desinficerat och nedkräkta kläder, kuddar och filtar snurrar i tvättmaskinen bäddar vi ner oss i varsin soffhörna. Och zappar bland kanalerna. Sonen gnyr över svidet i magen, jag hyperventilerar pga smärtan i kroppen.
Så hittar vi en eftermiddagsrepris av Vänner. Och febrige storebror kiknar av skratt.
- Vill du se det här, förstår du vad de säger?
- Ja, mamma, de pratar ju pappas språk, sån där skånska. Det är nästan som danska. Visst låter det kul! Får man lära sig det språket skolan?
Hemspråksundervisning i skånska för semiskåningar i förskingringen.
Som lök på den sjuka laxen ringer dagis.
- Storebror har ont i magen och vill inte äta lunch. Många är hemma i magsjuka, kan han ha det?
Vännen vänder förfärad. Och jag haltar över gården med kryckhjälp och hämtar en tapper riddare som är blek om nosen.
- Om jag sjunger hela tiden kan inte kräkset komma upp.
Men det gjorde det. Hemma. I en kaskad över vardagsrum, kök, hall och badrum.
Plötsligt blir min strejkane lekamen ett smärre bekymmer, även om det var lite trixigt att knäskura nedervåningen när jag egentligen inte kan böja ryggen och ena benet.
När sonen är rentvättad, hemmet desinficerat och nedkräkta kläder, kuddar och filtar snurrar i tvättmaskinen bäddar vi ner oss i varsin soffhörna. Och zappar bland kanalerna. Sonen gnyr över svidet i magen, jag hyperventilerar pga smärtan i kroppen.
Så hittar vi en eftermiddagsrepris av Vänner. Och febrige storebror kiknar av skratt.
- Vill du se det här, förstår du vad de säger?
- Ja, mamma, de pratar ju pappas språk, sån där skånska. Det är nästan som danska. Visst låter det kul! Får man lära sig det språket skolan?
Hemspråksundervisning i skånska för semiskåningar i förskingringen.
Who ya gonna call?
GHOSTBUSTERS!
Press event på Stadshuset
Jag vet att jag borde stirra i taket på heltid, men kände mig pyttelite bättre igår och måste faktiskt vårda min mentala hälsa. Också.
Ville inte missa klimax av det vi jobbat så hårt för den senaste tiden. Visst gjorde det obeskrivligt ont att halta runt i salongerna, men det var det värt. Allt flöt, alla internationella gäster var glatt överraskade och egot fick den bekräftelse det så väl behövde.
Press event på Stadshuset
Jag vet att jag borde stirra i taket på heltid, men kände mig pyttelite bättre igår och måste faktiskt vårda min mentala hälsa. Också.
Ville inte missa klimax av det vi jobbat så hårt för den senaste tiden. Visst gjorde det obeskrivligt ont att halta runt i salongerna, men det var det värt. Allt flöt, alla internationella gäster var glatt överraskade och egot fick den bekräftelse det så väl behövde.
Tog mig hem efter bara ett par timmar. Lite sämre i lederna, men väldigt nöjd och glad. Missade en bal på slottet, men vad gör det när jag ändå fick se att upplägget funkade.
Who ya gonna call?
onsdag 4 mars 2009
Mmmm ... morfin
Håhåjaja.
Hela familjen drömmer om och hårdtränar inför en årevecka inklusive barnvakt. Men plötsligt slås drömmen i spillror när vänster ben strejkar, jag feberyarar, har kramper och hyperventilerar, svimmar när jag försöker resa mig. Ambulans tillkallas, specialister rynkar pannor, MR utförs, operation planeras men ställs in. Tredje gången gillt på åtta månader. Vilket innebär att jag förbrukat min beskärda del av dyra undersökningar ... och behandlingar.
Diagnos: ryggskott, ischias, piriformis syndrom och influensa i höften (!).
Bajs.
Så luktar det på dårhuset, nej jag menar ortopedkuten där jag delar rum med tre lårbenshalsopererade dementa damer i 90-årsåldern som håller kollektiva monologer (eller skriker på hjälp) dygnet runt. Blir till slut helt nipprig och skriver ut mig, på prov, och får med mig morfin i maxdos och kryckor för att ta mig ut till bilen. Får feber av ansträngningen, men vägrar släpa mig tillbaka eftersom jag värnar om min mentala hälsa.
Väl hemma stirrar jag i taket, filosoferar, oroar mig för jobbet och lyssnar på blues. Sen tar jag en morfintablett till, byter till soul och myser med barnen.
Jag är kass på att vara still. Mental prövning. Intalar mig att den fysiska vinsten är nära. Och yogaandas.
Visste väl att gravidyogakursen 2004 var en god investering. Fler barn lär iaf inte få bo i den här slutkörda kroppen. Hur mycket mina tre killar än tjatar om söta bebbar. Kan sträcka mig så långt som till en pudel. Max.
Hela familjen drömmer om och hårdtränar inför en årevecka inklusive barnvakt. Men plötsligt slås drömmen i spillror när vänster ben strejkar, jag feberyarar, har kramper och hyperventilerar, svimmar när jag försöker resa mig. Ambulans tillkallas, specialister rynkar pannor, MR utförs, operation planeras men ställs in. Tredje gången gillt på åtta månader. Vilket innebär att jag förbrukat min beskärda del av dyra undersökningar ... och behandlingar.
Diagnos: ryggskott, ischias, piriformis syndrom och influensa i höften (!).
Bajs.
Så luktar det på dårhuset, nej jag menar ortopedkuten där jag delar rum med tre lårbenshalsopererade dementa damer i 90-årsåldern som håller kollektiva monologer (eller skriker på hjälp) dygnet runt. Blir till slut helt nipprig och skriver ut mig, på prov, och får med mig morfin i maxdos och kryckor för att ta mig ut till bilen. Får feber av ansträngningen, men vägrar släpa mig tillbaka eftersom jag värnar om min mentala hälsa.
Väl hemma stirrar jag i taket, filosoferar, oroar mig för jobbet och lyssnar på blues. Sen tar jag en morfintablett till, byter till soul och myser med barnen.
Jag är kass på att vara still. Mental prövning. Intalar mig att den fysiska vinsten är nära. Och yogaandas.
Visste väl att gravidyogakursen 2004 var en god investering. Fler barn lär iaf inte få bo i den här slutkörda kroppen. Hur mycket mina tre killar än tjatar om söta bebbar. Kan sträcka mig så långt som till en pudel. Max.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
