Mmmm ... morfin

Håhåjaja.

Hela familjen drömmer om och hårdtränar inför en årevecka inklusive barnvakt. Men plötsligt slås drömmen i spillror när vänster ben strejkar, jag feberyarar, har kramper och hyperventilerar, svimmar när jag försöker resa mig. Ambulans tillkallas, specialister rynkar pannor, MR utförs, operation planeras men ställs in. Tredje gången gillt på åtta månader. Vilket innebär att jag förbrukat min beskärda del av dyra undersökningar ... och behandlingar.

Diagnos: ryggskott, ischias, piriformis syndrom och influensa i höften (!).
Bajs.

Så luktar det på dårhuset, nej jag menar ortopedkuten där jag delar rum med tre lårbenshalsopererade dementa damer i 90-årsåldern som håller kollektiva monologer (eller skriker på hjälp) dygnet runt. Blir till slut helt nipprig och skriver ut mig, på prov, och får med mig morfin i maxdos och kryckor för att ta mig ut till bilen. Får feber av ansträngningen, men vägrar släpa mig tillbaka eftersom jag värnar om min mentala hälsa.

Väl hemma stirrar jag i taket, filosoferar, oroar mig för jobbet och lyssnar på blues. Sen tar jag en morfintablett till, byter till soul och myser med barnen.

Jag är kass på att vara still. Mental prövning. Intalar mig att den fysiska vinsten är nära. Och yogaandas.

Visste väl att gravidyogakursen 2004 var en god investering. Fler barn lär iaf inte få bo i den här slutkörda kroppen. Hur mycket mina tre killar än tjatar om söta bebbar. Kan sträcka mig så långt som till en pudel. Max.