När jag låg på operationsbordet igår och tillfälligt hade tagit av mig mina prinsars guldhjärtan som jag fått låna tills de kommer hit idag, ja då klappade hjärtat för mina små skruttar där hemma. Som alltid.
Plötsligt tog det ett skutt och slog många snabba extra slag. Samtidigt som luftstrupen liksom snörptes ihop. Obeskrivligt oväntat obehag.
- Ja, där har vi dit hjärta, vi är bara där och retas lite.,
upplyste kirurgen.
- Var snäll och sluta med det.,
pep jag under tältet.
Efteråt fick jag en tankeställare. Jag är lyckligt lottad som har en sjukdom som ska botas, men tänk att ha ett skenande hjärta. En ständig påminnelse om att livet är skört.
Vid närmare eftertanke vore det kanske bra. Vad sägs om en liten hjärtretning till mans och kvinns lagom till Valborg?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar