söndag 17 maj 2009

Det svåra samtalet

Jag var som bekant nere på botten denna veckan.
Behandlingens syfte nåddes - att trycka ned alla värden, främst de vita blodkropparna till noll. Först därefter kan frisk benmärg börja bilda nya blodkroppar. Och frisk märg är hett efterlängtad.

I onsdags hade värdena börjat krypa uppåt, vågade vi tro på en vändning?
Jag hade fortfarande 40,1 i feber, luftrörsproblem och bihåleinflammation. Bland mycket annat.
Men jag kände mig bättre, speciellt sedan sensuella Isabel(a) kom på sleep over. Pyjamasparty med prat, Greys-gråt och hetsätning. Mindre mysigt, men nödvändigt för att slippa matdropp.

Under natten sov jag dåligt. Kände som vanligt att jag måste hålla koll på sjuksköterskeeleverna som tog sig allt större friheter men som tyvärr begick många fel som jag måste uppmärksamma. Har tvingats släppa på kontrolllen över mina barn men måste här ha full fokus på flickorna för att inte bli felbehandlad. De gör sitt bästa men behöver handledning. Var den tagit vägen är en gåta.

Kände att jag under de tidiga morgontimmarna försvann bort i dystra tankar och började maniskt att skriva. Först var det kladdar till bloggen, sedan en mycket märklig livshistoria som jag blir skrämd av att läsa idag. Fortsatte så efter varje febertopp som innebär dusch och lakansbyte. Skrev som en besatt när det var dags för morgonkontroll, skrev medan jag inhalerade, lämnade blodprover och behandlades. Bad om frukost men klarade inte av att äta eller ta morgonmediciner. Kroppen lydde inte hjärnans signaler och jag blev riktigt rädd för mig själv. Jag var illa däran och behövde hjälp och fastän det fanns personal i rummet så märkte de inte hur apatisk jag var. Det är alarmerande.

Räddningen kom så småningom, men alltför sent, i form av blodpåsar. Mitt Hb var nere på 62, vilket tillsammans med mat- och sömnbrist gjort mig manisk, sedan apatisk och mycket förvirrad. Smärtan i mitt huvud var obeskrivlig, något jag inte ens brydde mig om. Det krävdes fyra blodpåsar för att få mig på benen igen. Blodgivare borde belönas rikligt.

Min hjälte ringde och försökte få mig att agera, reagera. Jag skrattade och grät på samma gång och erkände villigt att jag inte klarade situationen. Han ringde in min mamma som tvingades mata mig, allt medan jag var förvirrad och skrämd. Hon avlöstes av bästa K som uppmanade mig att säga ifrån. Jag hade upenbarligen blivit felbehandlad av eleverna och måste kräva att få rätt vård.

Jag gjorde några försök, men varje gång jag ringde på personal kom elever som uppenbarligen inte rapporterade vidare till sina frånvarande handledare. Droppen kom när jag till slut fick in tandborstar så att morgontandborstningen kunde ske kl 14. Då orkade jag inte mer, utan drog ner persiennerna och la mig för att vila.

Ni vet att jag aldrig ger upp normalt, men nu var jag helt förbi av trötthet och ville bara sova. Hela situationen kändes hopplös; smärta, feberfrossa, mathets och förvirring. Då kom dagens hjätinna, larmad av min man. Den driftiga kuratorn kallade till krismöte med de ansvariga och jag fick hjälp att ställa krav. Alla elever togs bort och jag lovades få gehör för mina näringsbehov utan hot om matdropp. Flera andra åtgärder vidtogs också och jag kände hoppet återvända.

Den kvällen var det lugnt i slussen. Inget spring, inga tvetydiga besked, inget mixtrande med droppåsar. I mitt rum var det större aktivitet. Vännerna E & C var här och fick höra en rappakalja utan dess like. Självcentreringen var total. Förvirringen hade uppenbarligen inte släppt än. Mamma sov över den natten. Det kändes tryggt.

Bästisläkarna K & O kom och kollade mig nästa morgon. Som vanligt före deras arbetspass. Finaste vännerna som jag inte skulle klara den är resan förutan.

Under fredagen kom min läkare sedan elva år och beklagade det inträffade. Det var smärtsamt att se honom lida för min skull. Jag har ju valt att behandlas här för att avdelningen är bäst i Norden på att bota leukemier. Jag vill ju att de ska fortsätta att vara bäst, såväl på omvårdnad som medicin så att de kan utgöra min och andras trygghet men den senaste veckan har allt gått över styr. Det ska inte vara mitt jobb att hålla koll. Jag har inte råd att använda min energi till något annat än att bli frisk. För hur bra de egentligen än är här så vill jag aldrig behöva komma tillbaka.

Min husguru och jag planerade de kommande kurerna och jag vågade fråga om benmärgssökandet. Vet ju att jag måste fortsätta med nya kurer tills en match finns, något som kan ta lång tid. Jag fick hoppingivande besked:

Det finns fem matchningar och blodprov är begärda för att analysera vilken märg som skulle passa mig bäst. Det är så stort att jag ryser.

Och med det i sinnet får jag ny kraft och blir mig själv igen. Jag vågar hoppas, kämpa och tro på min förmåga att faktiskt bli frisk.

Resan går vidare mot nya mål. Och jag är glad att du följer med på färden.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Åh, du strongy. Vi är med dig här. Vi följer dig här och in real life. Fint att du berättade här. Hoppas det var ok att skriva om det. Ringde men upptaget så tänkte att säkert hörs du med en massa som vill hurra-a för ditt vårutsläpp! (?, hitta inget bättre ord). Så hörs om någon dag. Gärna Grissly framöver:).

Borde man sova nu? Ja.. Gör jag det? Neee. Men nu så. Hepp, upp ur soffan.

Bisou och ha det finfinast på landet.

Eva

Anonym sa...

Du är en kämpe, och jag beundrar dig så!

Fortsätt att skriva (när orken infinner sig) - jag sitter fängslad av dina ord och känner mig nära dig och din resa genom dem, fast än långt borta i verkligeheten (ja, inte så värst långt borta... men jag vill ju helst vara där hos dig).

Hang in there Super Woman!!

Bamsekram, Louise

Anonym sa...

Hej Josefin!
Jag är inte lika god vän med tekniken som du är och har därför inte riktigt trott att jag skulle klara av att "kommentera" eller kan man till och med kalla det blogga här på din sida?! Jag försökte först öppna ett konto hos Google men efter att de vägrat att acceptera mina förslag på lösenord för femte gången gav jag upp (dvs inte vad du gör!). Efter ett tag började jag inse att alla dina "bloggarvänner" var "anonyma" och då insåg jag att man kunde göra detta så lätt!
Jublar efter att ha läst ditt näst senaste inlägg om bättre värden och att du till och med ska få komma hem! Förstår att du längtar något extremt och har en hel hög med killar där hemma som längtar efter dig! Du är fantastiskt som har bloggat under hela dina sjukhusvistelse. Jag beundrar dig verkligen för att du kan skriva så utlämnade om dina hemska stunder men samtidigt lyckas ge oss en rolig kommentar och ett skratt mitt i tortyren.
Jag och mina killar har varit ute och rest i helgen. Vi har hälsat på kusin Matteo i ett regningt men härligt Paris. Ätit pain chocolat och varit på museum. Till helgen åker vi ut till Grisslehamn. Vet ej ännu om och när vi kommer att vara där i sommar men jag hoppas såklart på att vi är där iallafall någon vecka samtidigt. Stor, stor kram till dig från mig / Åsa

Jos sa...

tack sötnosar. klarar det inte utan er.
@Åsa
bra att du besegrade tekniken! och du, vi ses på landet i helgen. fiiika på altanen?
kram

lisa sa...

åh finaste superstarka josefin. sitter o argar upp mig över allt extra besvär du ska behöva ha pga av dålig organisation av elever. förskräckligt! ser fram emot att se dig i Plus med Sverker när du är frisk.
ska man behöva vara frisk för att orka vara sjuk?

allt bra med mig och bullen. det blir svårare o svårare att hitta skön ställning och sova. är det inte pirr i benen så är det buff och stök inifrån, känner mig som en hoppborg som lillan slänger runt sig i. ska bli så spännande och se vad det är för liten rackare när hon o kommer ut. svärmor sa att A var vild i magen men lugn som filbunke när han kom ut. vi får väl se.
denna vecka blir det bara tre dagars vecka. både bra o dåligt. har massa att fixa till semester 12e juni men skönt för min hjärna o kropp har svårt att jobba 8 timmar per dag. hoppas du har en underbar sjukhusledig vecka min kära.
pusspusspuss
Lisa