Ofrivillig självsvält

Efter en febertoppsnatt med ömsom frossa, ömsom hetta och många duschar och lakansbyten får jag veta att jag under gårdagen endast petade i mig 600 kCal. Inklusive det näringsdropp jag får dygnet runt.

Gränsen för svält går vid 1300 kCal.

Rynkade pannor och hot om att matdropp ska sättas in om jag inte skärper mig. Jag vägrar, eftersom det gör det omöjligt att äta utan att kräkas samt att magen inte fungerar alls. Begär mindre portioner och smakrikare mat för att komma ur den onda cirkeln. Som skyddsisolerad får man nämligen överkokt specialmat som täcker ett helt fat. Blir mätt bara av att se födan. Och lyckas inte äta tillräckligt för att det ensa ska synas att jag rört maten.

"Du har dagen på dig att bevisa att du kan äta! Lyckas du inte sätter vi in matdropp imorgon bitti." säger sträng men rättvis sköterska med tio skinn på näsan. Vi gjorde resan ihop förra gågen också, så jag vet att hon menar allvar. Och minns mina 44 kg då.

Sedan dricker jag en proteinshake på 300 ml som ger 500 kCal. Under övervakning. Man är inte betrodd. Och tar mamma under armen och går ut i parken och andas. Solen skiner, fåglarna kvittrar och livet är rätt skönt.

När jag kommer in igen har jag fått paket. Från världens mest omtänksamma snygg-Lisa. En styrkesten, British Vogue, en film, en skiva, massor av godispåsar, tepåsar, Marc Jacobs nyckelring och en underbar bild på jordens galnaste, käraste par rasar ur postpåsen. Och Refreshers! Som jag genast slukar.

Nu står magen i fyra hörn, glykosdroppet är påkopplat och min lunch kom precis in. Hur sjutton ska jag kunna få ner laxen? Jag måste ju. Dilemma!