På tillfälligt besök i mitt eget hem

Hej och hå.
Tillbaka på överfullt sjukhus.
Nu för kur två.

Efter en livgivande vecka i full frihet vid havet med familjen, vännerna, blommorna och fåglarna är jag tillbaka i verkligheten. Men veckan var vad vi behövde, allihop. Med vansinnigt roligt kosläpp i ösregn och hopp och lek på badbergen i strålande sol. Och mys med mina fina, promenadprat i kvadrat med barndomsvännerna, gästande mor, far och lillebror och alla trygga äkta hälfter.

Veckan rymde såväl glädje som sorg, sol som regn. Medan jag fightas för att få livet åter får en annan kämpe till slut ge upp kampen. En förebild som mot alla odds trotsat all vetenskap med sin enorma envishet. Han saknas mig, oss, och byn blir sig aldrig riktigt lik utan honom.

Igår fick jag följa med mina musketörer hem. Började genast plocka undan och flytta tillbaka saker tills glligaste gärdesligan kom på kvällste och jag insåg att vänta nu, jag är på besök i mitt hem, efter en månad härifrån. Släpp kontrollbehovet och låt kungariket blomstra i fred!

Idag skuttade vi till dagis alla fyra. Planeraren i mig pratade med personalen om barnens oro och frustration, deras åtgärder och otroliga stöd. Var på vippen att boka in utvecklingssamtal tills jag insåg att jag ju skulle infinna mig på Hematologen om ett par timmar. I Uppsala. Där jag stannar på obestämd tid. Men hann med en latte i solen på kvarterets stamfik med vännerna tre. Precis som förr. Men med många förlösande tårar i ögat (åh, så bra för torra hornhinnor) för fin styrkepresent.

Det är fascinerande att vardagen återkommer så snabbt. Men underbart att få utföra de annars rätt trista pigsysslorna. Har ni till exempel upptäckt hur befriande det är att tvätta gräsfläckiga barnbrallor?

Se så, njut av att steka blodpudding. Vem vet när du får göra det nästa gång?
(Högst troligt och förhoppningsvis redan nästa vecka, men vem vet ... mumlande hon ödesmättat.)