Nyss hemkommen från en mestadels härlig men också förfärlig skidvecka känns det märkligt att stiga över tröskeln till det hem som förhoppningsvis inte är vårt allt för länge till. Det ekar tyst och tomt i den avskalade visningsmiljön, men det är ändå underbart att komma hem.
Åre var lika bra som alltid, den senaste veckan befolkat av två nyfrälsta slalomsnajdare som kom dit med ett sällan skådat självförtroende som tog dem förbi alla portar. Lillebror visade sig vara en naturbegåvning från början eftersom han har en naturligt låg tyngdpunkt ... medan gänglige, överböjlige storebror hade lite svårare första morgonen i skidskolan. Men så plötsligt kunde båda barnen och de nya kompisarna svänga, åka glasstrut (ploga), klara lift och stanna utan problem. Alla lattedrickande, sollapande föräldrar var glatt överraskade och nya utmaningar väntade allt högre upp på berget.
Den trista avslutingen kom sig av en incident innefattande tre generationer under samma tak. Alla blir vi lejoninnor när det kommer till våra guldklimpar, och jag är inget undantag. Det inträffade ställde saker på sin spets och åratal av gammalt groll kom upp till ytan i häftiga ordväxlingar. Alla inblandade fick sig en kraftig törn i sidan. Öppna sår som saltas med onödiga och spjutspetsiga kommentarer som träffar exakt där det svider som mest.
Nu väntar några dagars jobb innan det är dags för nästa ledighet. Då åker vi för ovanlighetens skull inte till landet. Den 34åriga navelsträngen ska slutligen klippas. Det gör ont när knoppar brister. Men det är ack så nödvändigt, så här i medelålderskrisens spår.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar