Jag tycker att jag står ut med mycket. Faktiskt. Är positiv, stark och kämpar som fasen. Trots en jäkla skitsjukdom som drabbat mig, oss, igen. Det är inte riktigt rättvist, för jag har bevisat att jag är värd livet en gång innan.
Då tyckte jag inte att det var orättvist.
Varför du? Vad livet är taskigt., sa vännerna.
Varför inte?, sa jag. Så många andra insjuknar så varför inte jag.
Så blev det så här igen. Och mina oskyldiga prinsar drabbas. Måste växa upp alltför snabbt. Visst, de stärks också, absolut, men har inte bett om det här. Det har ju iofs ingen. Tvingas motvilligt inse att jag tycker att det är lite orättfärdigt. Men jag inte bitter på något sätt, tro inte det. Går man den stigen finns ingen återvändo. Det har jag bevittnat.
MEN nu är jag arg. Heligt förbannad. Jag vill läsa och skriva ifred. För att skingra tankarna och få tiden att gå. Det är jäkligt svårt utan tårvätska. Så jag skriver på känsla. Ursäkta alla tusen slarvfel.
Lite ledsyn om jag får be!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar