Poseidon med megafon som ljuder "mamma, pappa"
av Marianne Lindberg de Geer
Alltså den här bloggen ...
Som var ett socialt kommunikationsexperiment. Som gått från prova-på-ställe för att privat testa det jag som spökskrivare utförde åt uppdragsgivarna. Som blev en ventil, för mig och de få som visste om den. Oftast tramsig, utan sammanhang, men ibland allvarlig. Alltid utan krav, kontinuitet eller kontenta.
Så kom lillebrors 3-årsdag, då allt förändrades genom ett overkligt besked om ofattbart återfall av akut leukemi. Efter 12 sjukdomsfria år. Med två glada barn som friskhetskvitto. Och bloggen version 2.0 lanserades inofficiellt. Nu som nödvändig informationschef gentemot omvärlden. Livsviktig ventil, terapeut och kommunikationskanal för att varken jag eller mina närmaste skulle gå under av all förunderligt förvånande men tids- och kraftkrävande omtanke via telefon.
Ett år efter transplantationen gav bloggen mig indirekt nya uppdrag som kanske kan göra lite skillnad. Förklara och förenkla för den som drabbats av cancer personligen eller som anhörig. Vilket i sin tur har gjort att jag träffat en spretande samling botade bloggare och skribenter, redaktörer, psykologer, läkare, sjuksköterskor och några författare. En skön blandning starka individer som alla är lika i och med cancern men så oändligt olika i vårt sätt att överleva den.
Den senaste veckan har bloggen fått ytterligare ett syfte genom spelinsamlingen. Några storheter i underhållningsindustrin såg uppmaningen och nu rullar snöbollen utför branten och tar med sig alla dammsamlande spel i sin väg. Insamlingen ökar i omfång och ger fler patienter en stunds verklighetsflykt, tidsfördriv, spännig och kanske faktiskt ett uns glädje mitt i den tristess och misär som en längre sjukhusvistelse innebär.
...och precis när jag tror mig vara klar med just det här trillar ett mail in som kan bli starten på ett spännande projekt av mer trallvänlig karaktär, från en för mig okänd, men skönsjungande vän i denna förunderliga bloggosfär.
(Detta sagt medan verklighetens väsentligheter studsar omkring i väntan på disco och en massa blingbling.)
Därmed kan eventuella läsare pusta ut eftersom grötrimmen är slut för idag.
Tack och adjö, för slö för att dö. Moahahaha. (Ledsen, var bara tvungen.)
av Marianne Lindberg de Geer
Alltså den här bloggen ...
Som var ett socialt kommunikationsexperiment. Som gått från prova-på-ställe för att privat testa det jag som spökskrivare utförde åt uppdragsgivarna. Som blev en ventil, för mig och de få som visste om den. Oftast tramsig, utan sammanhang, men ibland allvarlig. Alltid utan krav, kontinuitet eller kontenta.
Så kom lillebrors 3-årsdag, då allt förändrades genom ett overkligt besked om ofattbart återfall av akut leukemi. Efter 12 sjukdomsfria år. Med två glada barn som friskhetskvitto. Och bloggen version 2.0 lanserades inofficiellt. Nu som nödvändig informationschef gentemot omvärlden. Livsviktig ventil, terapeut och kommunikationskanal för att varken jag eller mina närmaste skulle gå under av all förunderligt förvånande men tids- och kraftkrävande omtanke via telefon.
Ett år efter transplantationen gav bloggen mig indirekt nya uppdrag som kanske kan göra lite skillnad. Förklara och förenkla för den som drabbats av cancer personligen eller som anhörig. Vilket i sin tur har gjort att jag träffat en spretande samling botade bloggare och skribenter, redaktörer, psykologer, läkare, sjuksköterskor och några författare. En skön blandning starka individer som alla är lika i och med cancern men så oändligt olika i vårt sätt att överleva den.
Den senaste veckan har bloggen fått ytterligare ett syfte genom spelinsamlingen. Några storheter i underhållningsindustrin såg uppmaningen och nu rullar snöbollen utför branten och tar med sig alla dammsamlande spel i sin väg. Insamlingen ökar i omfång och ger fler patienter en stunds verklighetsflykt, tidsfördriv, spännig och kanske faktiskt ett uns glädje mitt i den tristess och misär som en längre sjukhusvistelse innebär.
...och precis när jag tror mig vara klar med just det här trillar ett mail in som kan bli starten på ett spännande projekt av mer trallvänlig karaktär, från en för mig okänd, men skönsjungande vän i denna förunderliga bloggosfär.
(Detta sagt medan verklighetens väsentligheter studsar omkring i väntan på disco och en massa blingbling.)
Därmed kan eventuella läsare pusta ut eftersom grötrimmen är slut för idag.
Tack och adjö, för slö för att dö. Moahahaha. (Ledsen, var bara tvungen.)
4 kommentarer:
Haha! Din slutkläm är kanonbra!
:-) Ja även här är bloggen från början ett test, en egen lekstuga och nu.. tja egentligen fortfarande det men med en mängd möten med underbara, härliga och fantastiska människor längs vägen!
Bloggvärlden slutar aldrig att förundra mig. Tack och lov :0) //Sus
jag ahr itne vågat träffa bloggvänner IRL. men snart så kanske ett litet sångprojekt för vissa av oss närmre varandra. och det lät ju nästan kinky btw. haha
Jos...fredag? Kolla in på min blogg =)
Skicka en kommentar