Tvärstopp

Ursäkta frånvaron, men jag har liksom varit lite borta ... om än mest hemma.

Anemisk som få har jag jobbat ändå.
Filmats, cancertextgranskat, sjungit, socialiserat, sett sockersöta sönernas luciatåg, suttit i långbänkar, kalasat, tränat, glöggat, samlat in pengar och spel till sjukhusen, hostat, snurvlat och yrslat omkring, samt skramlat till pedagogpresenter. Har man inte roligt så gör man sig. Så att säga.

Sedan tog det stopp. Just där. På ett ypperligt lunchmöte såg jag dubbelt och fick åka raka vägen till Hematologen. Efter supersnabb hämtning av två, skjutsade mumriken oss alla till barndomsstaden, lärosätet och årets flash back gjorde mig än mer svimfärdig.

Och se, där blev jag kvar ett tag.
Efter otaliga undersökningar från topp till tå, på olika avdelningar under ett dygn, fick jag påfyllning av såväl blod, vätska som ostörd sömn. Och den allra bästa omvårdnad en patient kan få.

Så lilla julafton kunde till slut firas i skärgårn'. Vi kom direkt till dukat julbord. Sällan har en familjemiddag med mina fina föräldrar med makar varit mer välkommen.

Rädslan gnager en smula, men jag kastar den milt över axeln och går på jullov efter ett omvälvande men fint år. Jag lever och tänker fortsätta med det.

Ta hand om varann.
En klyscha?
Förvisso, men sann.