Cancerspöket

Spöke?

Granskningsmöte med cancerprojektet.
Goda samtal om viktiga texter.
Med vitt skilda människor.
Men med en sak gemensamt.
Vi är överlevare.
(Ja, och skribenter.)

Ser fem små (skräck)filmer.

- Men vad gör vi om någon av de medverkande dör? Hur ställer vi oss till det?

En synnerligen adekvat fråga.

Hajar ändå till.
För första gången.
Är jag en av dem som kan dö?

Jag, som visserligen råkar ha fått en släng av leukemi. Två gånger. Med tolv års mellanrum. Mot all rimlighet. Men också två friska barn. Mot alla odds. Och som klarat stamcellstransplantationen. Mot viss förmodan.

Sväljer klumpen i halsen, blinkar bort tårarna som hotar svämma över ögonbrunnarna och andas ut när frågeställaren lägger sin hand på min axel och säger:

- Jag tänker givetvis inte på dig.

Har med mig gårdagen under hela arbetsdagen.
Och ser väldigt mycket fram emot morgondagen.

Det blir en god natt.
Ty jag tror inte på cancerspöken.