Rymdgurkor och svimningar

Yrslig svimmar jag rakt ner i köksgolvet när jag värmer chokladen till yngstingens Mulleavslutning. Sätter mig ner, med huvudet mellan benen. Får en smörgås av lillebroren, ett glas juice av mannen och gör ett nytt försök. Men är tillfälligt döv, och det svartnar för ögonen på väg mot soffan där jag faller mjukt. Man har väl varit med förr. Moahaha.

Återuppväcks av min pussande rymdgurka och förklarar att jag bara är lite förkyld, inte sjuk på riktigt.

- Kan man dö av förkylningar?, frågar storebroren då.

Han är luttrad, min känslige igelkott.
Tyvärr.

De går till jobb, skola och dagis, mina tre musketörer, men påminner mig om att de finns nära. Om jag behöver dem.

Och en liten stund senare ringer en förälder och berättar att lillebrors bästissystrar har vattkoppor. Som jag inte får få. Jippie.

Så jag ligger lågt.
Blodtryckslågt.
Huvudet ner, fötterna upp.
Man har inte skojigare än man gör sig.

(Även om det hela hade blivit ännu lite roligare med den bästa hostmedicinen. Knark på flaska. Men då blir jag garanterat liggande. Svårt att hämta rymdgurkor då.)