Hämnden är ljuv

Femdagarsfebern avslutades med total kollaps.

Yngstingen och jag hade gått varandra på nerverna, emellanåt, så efter tiotalet påbörjade pyssel, movie marathon, sagoläsning, bubbelbad och avmagrande medelst matvägran gjorde vi en utflykt. Till Polisen. Som messat. Där hämtade vi storingens nya pass inför resan. För övrigt det första med egen namnteckning. Stort.

Hur som helst. Lillebroren fick plötsligt ett tillfälle att ge igen för gammal tvångssnytning. Som han tog i akt. Tillfället alltså.

Jag tar tio sekunders tålamodshöjande paus på vår balkong. Där bofinkarna verkligen hoppar hage dagen lång, plaskande i fågelbadet, ja, eller översvämmad zinklåda med frysta kryddor om vi ska vara petimeterpetiga.

Då drar en plötslig stormvind in över takåsarna och dörren smälls igen. Innanför står lillebror, glatt flinande, med handen på dörrtrycket. Varpå låset automatiskt klickar ner. Ett lås som är av den synnerligen barnsäkra sorten. Ingen under 36 får upp det.

Jag andas medan ligisten skrattar åt sitt finurliga tilltag. Och inväntar paniken (hans), som jag försöker avvärja genom den uppenbarligen ljudisolerade rutan. Lugnar, tecknar förklarande hur han ska låsa upp. Förgäves. Solstrålen försvinner in i lägenheten och jag börjar bli lite lätt orolig. Ropar ner på gården, där en kvinna ser sig omkring utan att förstå varifrån ljudet härstammar.

- Hoho!, Heeej, här uppe, nej högre, sjätte våningen. Hallå!, hojtar jag.

Förklarar situationen.

- Okej, kasta ner nycklarna., säger hon.
- De, telefonen och sonen är innanför. Jag är här. Kan du komma upp?, ber jag.

Samtidigt står sonen åter på andra sidan glaset. Med darrande underläpp och tårar i ögonen. Men med sin sedvanliga beslutsamhet att på något sätt lösa problemet. Minns plötligt mig själv som i samma ålder krossade fönster utan minsta tvekan för att ta mig ut ur inlåsning på toaletter. Börjar således ana oråd när sonen lyfter en pall med ben av massivt stål.

I samma ögonblick som jag höjer handen, skakar på huvudet och ropar NEJ!, vänder han sig om, ställer ner stolen och springer till ytterdörren. Som han lyckas låsa upp, för första gången någonsin, då även den har ett svårmanövrerat vred.

Snacka om saved by the bell!, för in kommer dagismamman från gården med liten telning i släptåg. Sedan följer en god stunds forcerande av balkongdörr. Hon gör exakt samma fel som lillebror, som nu undervisar henne i hur man ska göra.

När dörren väl är upplåst utbrister hon:

- Men såna här lås kan man ju inte ha. De är ju idiotsäkra!

Huvudet på spiken där ...

Hon får den ljungbuske i kruka som var anledningen till balkongbesöket. Visserligen under klädsamma protester från räddarens sida. Men som den väluppfostrade lilla människa jag är står jag sällan utan present. Magdalena Ribbing hade blivit stolt.

Efter avtackning och adjö samt påföljande puss-och-kram-kalas med liten skrutt racercyklar vi till tålmodigt väntande storebror. Som varit på körövning. Och blivit akterseglad. Men som inte sörjer det. Utan lugnt väntar och tänker att "dom kommer väl när dom får tid".

Fredagen tillbringades på jobbet. För allas helgöverlevnad behövdes en dags återgång till verkligheten. Vilket firades som sig bör, med chokladmoussetårta och skumpa. För listetta, nyföding och mental hälsa. Samt PR om statystriden. En oförklarig parkeringsbot på rutan kunde inte rubba mig. Innan tidig hämtning av dagislycklig lillebror överöst av kompisarnas välkomstteckningar, pumpautklädd storebror på klassdisco i gympasalen och direkt färd med stopp vid mikromjukisarnas högborg på väg norrut, med Håkan i bilstereon.

Japp, jag blev en dino på macken och köpte en CD. För helgkänslans skull. Fanns inget bättre förr än att köpa fredagsskivan. Medan vi ylar ikapp med bekantas bekantingen smäller det plöstligt till och den sprillans nyinsatta vindrutan får ett rejält stenskott som orsakar en lång spricka i glaset. Men vad gör det? På väg mot morfars fredagsmys "i stan där jävlarna bor". Enligt barnen. Moahahaha.