Vilse

Nuff said!

Effekten av att inte hinna frukost är en mycket förvirrad dag. Skadan reparerades dock snabbt på kvartersfiket kalorimässigt av träff med skönsjungande mammakompis som inspirerade till något som lekande lätt kan bli en farlig vana av dubbelnostalgisk art. Len latte med smältande croissant. Den första intas dagligen allsedan millennieskiftet medan den senare inte njutits sedan studierna i Annecy. 1994. Jag är uppenbarligen ett under av självdisciplin. Eller så har jag bara dåligt smaklöksminne. Varför har jag missunnat mig detta?

Färden till förorten, medan storebror för första gången heldagsfrilufsade på Gärdet skolmässigt, blev vindlande. Ovan vid tuben på grund av smittspridningsrisken höll jag medpassagerarnas baciller borta genom att försjunka i/bakom en spännande bok. Och åkte till fel förort. Hoppade på vändande tåg tillbaka. Hittade en buss. Och åkte för långt igen. Tog sedermera det säkra för det osäkra och promenerade till adressen där hoppetossa med desajnade, från Chamonix specialbeställda kryckor glädjestrålande mötte mig.

Vän av ordning undrar nu hur långtbortistan jag befann mig. Tja, det liknade Gärdet, men hette Årsta. Och inte den del av Uppsala med samma namn jag känner till hyfsat bra. Det här är ett helt annat ställe. Men jag nöjde mig inte med det, nejdå ovis av skadan tog vi oss billedes ännu längre bort från den trygga stadsgränsen för upptäcka fenomenet SKHLM. Jag blev så förvånad att jag åt upp rubb och stubb av en gigantisk sallad av bara farten. När vi åkte därifrån kom nästa chock: vi befann oss i Kungens kurva. Vilket scoop! Jag hade verkligen inte en aning om att världens största Ikea ligger i Dallas.

Sedan tog vi en slät kopp hos PR-proffset tillförordnade trädgårdstomtenissan innan vi körde fel, hamnade i tunnlar, köer, vägarbeten och tusen tullar innan vi äntligen sladdade in framför skolan där jag med andan i halsen hämtade sonen. Medan fröken lugnande berättade att visst var jag välkommen, även om jag kom en hel timme för tidigt.

Eftermiddagen har sedan tillbringats som den bör. I viloläge. Med de två ömhetstörstande, övertrötta utinaturenbarn. Makaronimiddagen med farlig korv var en hommage till gammelfarfar som fyller år i himlen idag.

- Kan vi inte ringa honom? Jag hör inte vad han säger där bortifrån, i rymden eller var han nu är., undrade lillebror.

Något senare utfördes power pilates med extra tyngder. Hela familjen. En syn grannarna sent skulle glömma. Om vi hade haft insyn. Jag bjuder på mycket, men omsorgen av mina medmänniskor gör att jag låter bli. Denna gång.

Ett par psykbryt senare kom den. Barnens sensmoral vid läggning:

- Frukosten är ju faktiskt dagens viktigaste mål. Hur kan du som är så gammal ha missat det?

Tackar. Huvudet på spiken rakt på den ömmande tån. Gammal är defenitivt inte äldst i den här familjen. Även om man lär (känna sig själv, sin hemstad, sina och stadens yttre gränser) så länge man lever.

Imorgon äter jag frulle. På båten. Dit jag cyklar.
Och tackar för det. För det känns tryggt.
Men jag har faktiskt ett välutvecklat lokalsinne.
Så det så.