Den oändliga historien

... av läkarbesök och kontroller var vecka gör att en obotlig optimist hålls på mattan och understundom snuddar vid att kandidera till att bli realist. Är evigt tacksam för mitt liv och för skyddsnäten som gör att min hälsa kontrolleras in i minsta cellstilstudie, men det gör samtidigt att sjukdomen är svår att glömma. Inte för att jag vill, men var gång ett sjukhuskuvert seglar ned genom brevinkastet och landar på hallmattan blir det uppenbart att min familj har den smärtsamma upplevelsen i färskt minne. Det trippas på tå, rynkas pannor och kramas i evighet.

- Gud!, är det första ord lille prins sol yttrar denna bittida morgon i skärgårn'.

Och fortsätter:

- Du vet Gud och Jesus Krist, jag vet inte om jag gillar dom. Finns dom? Konstigt att låta barn dö och mammor bli sjuka, eller hur?

Är inte beredd att diskutera religion och existentialism med en femåring före sju och svarar att han får tro på vad han vill men att det viktigaste är att vi tror på varandra och att det var han, hans bror, pappa och några till som gjorde mig frisk. Och att Gud & co kanske är till för dem som behöver honom.

De stora frågorna ligger kvar i den kalla luften när vi strax ska fara genom ett andlöst vackert Roslagen i den arla morgonstunden, över dimhöljda ängar med höstsolen kittlande i ögonen på väg mot sönernas körkonsert i den stora Oscarskyrkan men med den lille, väldigt konkrete barnprästen som har svar på alla frågor. Detta efter att ha båtåkt, klämt musten ur de livgivande havtornen i viken, tillrett nästgårdslammet med bondens rotfrukter och livligt diskuterat kustkränkande främmande u-båtar i farvattnen inpå knuten med herrgårdsvännerna. Allt medan barnen ser på trolleri-tv och somnar framför Den oändliga historien.

Livet är bra underligt som det är. Och så säger folk att Jesus lever. Vad tror du? Titta på prickarna i tio sekunder, sedan rakt upp i taket. Den oändliga historien, som sagt.

Postroddsdoris och ömsade skinn

Medan barnen såg på Postrodden från hamnen med mormor beundrade vi starten från första parkett på Havsbadens takterass, såg sedan fortsättningen nedsjunkna i bubblet och ytterligare några seglare från solterassen innan vi knådades, skrubbades och oljades in för att möta sommaren utan nyömsat skinn.

Några kloka samtal med våra gästande anglosaxer på skärgårdsbesök, ytterligare råd och dåd under en skön söndag hos bästa vännerna i barndomsstan och det känns fint att vara på väg mot nya mål.

- Men mamma, vi ska inte ha några fler barn, va? För jag uppskattar inte opera. Gaphalsar är dom allihopa, sånggubbarna och dom skrikiga treåringarna., konstaterar den ljudkänslige av sönerna.

Kunde inte ha sagt det bättre själv.
Gubbröror och trotsmonster är ett otyg.
Och själv är jag en motvallskärring vid namn Doris.
Häpp!

Lååångfredag

Påsken har sällan infallit senare, aldrig varit lika efterlängtad och därför aldrig nånsin haft så långa dagar.

Är vårtrött av att gå upp i arbetstid, flänga runt på aktiviteter och socialiserande, men glad och stark av att träna, simma, springa och på sistone cykla allt snabbare i uppförsbackarna som skiljer Gärdet från sjöstan'. Men den största anledningen till påskdrömmarna är att yngstingen äntligen får fylla fem. Denna magiska siffra som öppnar dörra till fotbollsträning, simskola och kör. Bland mycket annat.

Dagen idag fylldes inte av lidande och ångest, utan startade med en påskpresent av sällan skådat slag, något av en hädelse, men en lisa för trötta själar och tyngda axlar, en styggelse som gjorde gott: maken och jag smet sålunda iväg till Havsbadens (grannens) SPA, bubblade och babblade, knådades och lerades in efter att vintern slutgiltigt saltskrubbats all världens väg. Att jag sedan råkar bevisa min medelålder genom att köpa en undergörande, återfuktande kräm i en bedårande liten burk för en halv fömögenhet, det hör väl liksom till hela konceptet? Rusig av vårljus, kärlek till mina fina och tacksamhet - jo, jag är ju kvar - när den där tvetydiga årsdagen nalkas. Ett styng av sorg mitt i glädjen. Sjudomsbesked på solstrålens födelsedag. Det är svårt att komma över.

- Det stämmer. Det här var verkligen den längsta fredagen i år. Nu orkar jag inte mer. God natt!,

säger 6½-åringen med ögon skelande av trötthet efter en solig skärgårdslångfredag fylld till bredden av av risröjning, kompisar och familjefika i en varm klippskreva i lä med lekande ejdrar i havsbrynet intill.

Livet är så vackert att det gör ont.
Å andra sidan är det ju det som gör att man vet att man lever.

Tvärstopp

Ursäkta frånvaron, men jag har liksom varit lite borta ... om än mest hemma.

Anemisk som få har jag jobbat ändå.
Filmats, cancertextgranskat, sjungit, socialiserat, sett sockersöta sönernas luciatåg, suttit i långbänkar, kalasat, tränat, glöggat, samlat in pengar och spel till sjukhusen, hostat, snurvlat och yrslat omkring, samt skramlat till pedagogpresenter. Har man inte roligt så gör man sig. Så att säga.

Sedan tog det stopp. Just där. På ett ypperligt lunchmöte såg jag dubbelt och fick åka raka vägen till Hematologen. Efter supersnabb hämtning av två, skjutsade mumriken oss alla till barndomsstaden, lärosätet och årets flash back gjorde mig än mer svimfärdig.

Och se, där blev jag kvar ett tag.
Efter otaliga undersökningar från topp till tå, på olika avdelningar under ett dygn, fick jag påfyllning av såväl blod, vätska som ostörd sömn. Och den allra bästa omvårdnad en patient kan få.

Så lilla julafton kunde till slut firas i skärgårn'. Vi kom direkt till dukat julbord. Sällan har en familjemiddag med mina fina föräldrar med makar varit mer välkommen.

Rädslan gnager en smula, men jag kastar den milt över axeln och går på jullov efter ett omvälvande men fint år. Jag lever och tänker fortsätta med det.

Ta hand om varann.
En klyscha?
Förvisso, men sann.

Världens vackraste väg?

Min jobbväg = livskvalité
Promenad till båten från Nybrokajen. Väl där en god bok i solen på övre däck innan vi angör sjöstaden.

Äntligen!
Efter 16 månader var det dags att återgå till jobbet.
Chefen ordnade mjukstart med deltidsinskolning.
Dagens schema: kramar, prat, viss överlämning från vikarien och lunch med kollegorna innan påminnelsen om sjukdomen åter tog vid i form av barnens terapi. Och fotbollsträning.

Men som jag längtar tillbaka!

Från och med du

Sommarslutsångest i duggregnets skärgård.
Övernattande bästisen och mina fina smått nervösa pojkar spelar, sjunger, planerar kalas och frågar. Om och om igen. "Hur många timmar är det kvar tills skol-/sexårs-/dagisstart?"

Åker till slut hemåt.
Hämtar familjefadern på jobbet. I hällregn.
Köper hem middag i thaikiosken på förra adressen.

Stiger in i lägenheten.
Smyger omkring, kollar runt.
Och trivs!

Lugnar skolstartspirrige storebror.
Som "inte alls kan sova faktiskt".
Utan måste lufta sig på balkongen.

Då ljuder sommarens bästa låt ut över nejden.
Snabb sökning ger det smått otroliga svaret:

Oskar Linnros spelar på Mosebacke.
Och det hörs ända hit!

Jag gillar stan.
I lagom doser.

Borta bra.
I åtta långa veckor.
Men hemma bäst?

Imorgon börjar det stora skoläventyret.
Med förstfödingen.
Från och med du.

Grissles gymnastikläger

När det inte blir som man tänkt sig öppnas oanade möjligheter.

Som att delta i Grisslehamns sportklubbs gymnastikvecka för liten och stor, i Medborgarhuset och på dansbanan. De stora agerar exempelvis hinder i banan för de små. Det är precis lika fantastiskt om det låter. Minus det uråldriga dammtussarna. Som fick mina små astmatiker på fall. Men eftersom envisheten och fokuserandet på uppgiften gått i arv, så nedslås de inte så lätt. Upp på plinten igen bara, efter ett och annat anfall.

Idag kör vi utegympa. Vid strandkanten.
Havsbaden. Där det skrattas och mås.

(Jag gillar återbruk, så jag dammar av bygdens gamla slogans. Intet skall förspillas.)

Strandsatt i skärgårn'

... med sommarfebriga smultronpojkar.
Akterseglade.

Medan pappan jobbar oanstädigt mycket i stan' stannar vi kvar i försommargrönskan. Lillebrors plötsligt uppblossande feber la sig visserligen snabbt, men eftersom vi trivs bäst här, speciellt nu när dagiset har en tillfällig personalsvacka som tär på liten och stor, tar vi dagen som den kommer i lantlig dvala.

Å vi flytt' int' förrn' månan' ä slut.
Väddö. Dä dö.

Ut ur dimman

Postroddens målgång i Grisslehamns yttre hamn

Efter min premiärjogg till Skatudden kom finaste vargfamiljen, våra resvänner, på kärt besök. Vi såg (knappt) målgången av postrodden då mandom, mod och morske män prövades men i flera fall övervanns av kvinnlig list och seghet. Alla båtar fraktade postsäckar, men även en och annan flaska eldvatten skymtade, nu som då det begav sig. Trötta, glada och i vissa fall aningen påstrukna stapplade de tidstroget klädda roddarna i land, på väg ut ur dimman som låg tjock över Ålands hav. Nästan overkligt vackert, som en saga.

Dagens andra märkliga tradition liknar mer en rolig historia. Jag tror verkligen inte på monarkins överlevnad, den följer sannolikt med vår generation bort, varför jag forcerade avspärrningarna och tog oss ut ur den rojalistiska bröllopsyriga huvudstadsdimman. Ändå såg själva vigseln hos vännerna i vackraste huset vid sjön, smuttandes på avec efter postroddskafferep i syrénbersån medan sex ystra barn glatt lekte i trädgården. Hemma i lillbyn bjöds och bjöd vi på rederiets jubileumsskumpa med jordgubbar lagom till kungaslupens glittriga färd över viken. Jag erkänner villigt att jag är en liten medelålders tant, och gottar mig också åt att glömda ord från Bellmans tid åter används av gemene man, kvinna och barn. Kungaslup ... mmmums.

Och som av en händelse ... efter vigseln lättade dimman och solen värmde åter. Verkligheten överträffar sagan om folkets prins som fick halva kungariket. Välkommen ut ur förlegade traditioner. För Sverige i tiden?

P som p, eller?

Efter tuffa förhandlingar med mina tre musketörer, har jag slutligen lyckats övertyga dem om att byta prinsessbröllop i stan' mot postrodd i skärgårn'. Har använt mig av alla knep. Anade föga att maken var en sann rojalist.

- Men det kanske aldrig mer händer!, utropar dramatrion unisont.
- Hejaheja, hoppas verkligen inte det., svarar jag.
- Kan vi inte gå till kyrkan i alla fall?, undrar lillebror.
- Där kommer vi garanterat inte in., förklarar jag.
- Men hallå, är inte alla välkomna i svenska kyrkan?, frågar storebror storögt.
- Jo, det brukar heta så ..., funderar jag.

Nu ska jag bara forcera alla avspärrningar runt hemmet för att ta mig med bil till dagis, därefter kidnappa mikromjukisen i Kista (eller i kista?) för vidare färd mot friheten.

Jag är nämligen fångad i en ljudmässig mardröm sedan halvåret tillbaka. Ständiga badrumsrenoveringar med ihållande betogborrande i hela huset, ackompanjerat av Livgardets övningstutande, marscherande och hovklapprande inför morgondagens antiklimax. Sedan ett par dagar kryddas kackafonin av Flygvapnets genrepsuppvisningar av JAS samt diverse lågflygande säkerhets-, TV-, värderåns(?)helikoptrar.

För övrigt regnar det småspik och blåser snålt. Och märganalysen dröjer. Några droppar i brudkronan betyder tur, men måtte solen skina över roddarna. Och märgen.
Firar gärna. På avstånd.

Hur gör du?

Morgonrock

Badrock anno 2010.
Men i Falsterbotofflor.
I Grisslehamn.
På väg att väcka jubilar med skönsång.

Om nån' minns när det begav sig?
I så fall hajar ni skämtet.
Apropå fröken Ramsby, alltså.

Långsökt?
Ja, så klart. \0/ (Symbolen för "händerna i taket".)
Vi bär ju morgonrock.
Moahahaha.

Fina Nina

Finmiddag på ångbåt tuffandes fram i Stockholms skärgård en ljummen sommarkväll, lyssnandes på Nina Ramsby med gitarr. Minne att bevara i mitt sinne.

Genom att lyssna ännu mer på hennes vitt skilda skivor. Vilket jag bland inte så mycket annat gjorde för ett år sedan, isolerad på sjukhus med fienden inom mig. Men som jag brottades för att botas.

Nu är jag ett liv rikare, så att säga, och även ett par skivor. Barnen gillar Nina, speciellt Majas trädgårdsvisor.

- Man blir glad när hon sjunger så där finurligt. Och du blev frisk när du lyssnade på henne, eller hur, mamma?

Musik betyder massor. Såväl i positiv som negativ bemärkelse. Häpnadsväckande reaktioner kan utlösas. Vissa reklamjinglar ch signaturmelodier kan jag inte höra utan att rysa av obehag. Sådana som gick för högtryck på isolerings-teven. Så tonerna till ett naturpreparat och Rapport får mig att kräkas. På riktigt.

Men aldrig fina Nina.
Prova!
Du kommer inte ångra dig.

En bra dag

Morgonyogaklass vid havet med god vän.
Dock inte på soldäck eftersom dimman låg tät över nejden ...
Mentalt lugn, fysiken i harmoni. Efter några knakande leder.

Lättlunch med den ovanligt lilla familjen.
Kaffeslurk i soldis på altanen och telefon från nybadad grekson.
Lite rysfrys, men "kläderna gör mannen" enligt fyraåringen.

Snabbstäd, hastbak, varmdusch.
Bubbel och äpple/havtornspaj med färskaste fästfolket.
Och sötaste bebisflickan vi skådat.

Nu sparris, parmesan och Amarone.
Sedan honungsmelon, kalkon och feta.
Samt en liten tryffel från Singö choklad.

En dag som varit bra.
Endast lite morning sickness.
Och det kan ju alla leva med.

Grillat

Mashmallows och mackastning.

Idag gårdsstädning i iskyla. Jag flydde dock korvgrillningen för att genrepa med orkester, och baletten satt ju som en smäck ... eller kanske inte. Våren har kommit av sig, så jag frossar i minnen tills värmen återkommer.

Årets första grillning på Skravelstranden skedde förra helgen. Vi bröt trädgårds-, hus- och hagröjningen med en lunchgrillning vid havet.

Först en ålasluring med färjeöl, följd av grillad najadlax med romsås. Därefter värmda, fluffiga minnen från förra vårens Ghostbusters-event på Stadshuset, en bit havssaltad mörk choklad till det. Och en liten slurk Amarone som blev över kvällen före. Ja, innan glasen med de ädla dropparna gjorde varsin saltomortal och rann ner bland stenarna.

Men de många myrorna blev ståndsmässigt salongsberusade, slog sig för bröstet och trodde sig vara större än fyra elefanter.

Årsdagar

Vårtecken. Brasa och bomullsmössor.

Förra helgen var det Valborg.
Och sista april.
Som förr firades i Uppsala.
Speciell sedan 1997 då kärleken segrade.

Sedan kom barnaåren.
Och våra årsdagar blev myskvällar.
I skärgårn.

Utom förra året.
Då Uppsala åter var ofrivillig skådeplats för majbrasan.
Fick permis från de första dagarnas cellgifter för att begå grillpremiär hos vännerna. Med de två bästavänfamiljerna.

En så ytterst märklig kväll. Fullpumpad med hemskheter som skulle utplåna ännu värre elakheter i mitt blod. Sorgsen, men glad. Att få vara där med dem. Mina fina. Men en fruktansvärd oro inombords för vad som komma skulle. Det jag bara kunde ana, förnimma minnet av från förra gången. Då allt varit så annorluda, långt före familjelivets insteg.

Så står vi där.
I år.
I hästhagen.
På landet.
Bara att gå ner på den nu djurtomma ängen ger en klump i halsen.
Att sedan se barnen springa runt i jakten på bra brinnpinnar och minnas förra årets återhållsamma pojkar med flackande blickar och stadiga tag i mina händer gör att jag måste svälja många gånger.

När maken sedan smäller iväg en kork in i den flämtande brasan, samtidigt som jag messar de finaste av vänner och tackar för vad de gjorde då, för ett år sedan, och under året som gått, då snurrar jorden lite snabbare. Jag nästan trillar, så lyckligt lottad är jag. Som dagen innan träffat balettflickan på fel ställe.

Och jag anar hur året kommer att fortsätta från och med nu.
Fyllt av tacksamhet.
Men också av minnen, förnimmelser, sinnesintryck.
Goda och mindre goda.
Vissa väldigt smärtsamma.

Men alltid med fokus på det vackra.
Livet, alltså.
Jag finns kvar.
För mina fina.
Lyckliga jag.