Att ge igen

Trött, glad men oerhört tacksam summerar jag en tomtedag på Akademiska sjukhuset då Barnsjukhusets Lekterapi samt Hematologen fick klappar medan Sveriges Radio P4 fick intervjua enastående cancerdrabbade tonåringar, deras föräldrar och sjukhusets personal som berättade hur viktiga Push The Button Initiatives gåvor är.

Såväl reporter Julia som jag fick blinka bort tårarna flera gånger under dagen då barnen visade en sådan overväldigande tacksamhet men framför allt ett otroligt mod när de berättade om sina cancrar, behandlingar och jobbiga dagar.

Ödets oövervinnliga ironi gjorde att vi vid tomteturens slut hamnade i det rum där min egen cancerresa började för 13 år sedan och fortsatte 11 år senare. Min sjuksköterska ända sedan dess hade precis förklarat hur mycket det betyder för såväl personal som patienter att kunna ge barn och unga vuxna ett spel efter en tuff behandling som alla vet måste göras om och om igen, "i stället för ett klistermärke från vår torftiga korg". Så kom hon plötsligt på att det faktiskt fanns en kille som var tillräckligt hög i vita blodkroppar (bra immunförsvar) för att träffa oss.

Vi närmade oss rum 5, och jag tvingades tvärnita för att svälja klumpen í halsen, blinka bort tårarna som hotade att svämma över och stiga in i det rum jag var fängslad i under en månad utan att ens få gå ut i slussen. För så var restriktionerna då. Nyss hemkommen efter nio månaders studier i soliga Spanien, med långt ljusblont hår stängdes jag in när det fortfarande var sensommarvarmt och släpptes ut som en annan Skalle-Pär när löven föll den betagande men iskalla hösten 1998.

Där låg nu en kille i samma ålder som jag var i då och var tacksam som få över livet han fortfarande hade kvar, den dator hans släkt hade skramlat ihop till som gjorde dagarna "med dåliga utsikter" drägliga med hjälpa av den samling nya spel han fått av oss.

Så tack till alla som bidrar, jag hoppas ni förstår att så lite kan göra så mycket. Om inte, läs här.

Slask, sol, snö och spel

Lämnar slask och mörker för att njuta av Atlantens 23-gradiga vatten, vänner och vin en liten tid. Återvänder till -4, snö och en episk betraktelse.

Läs den. Du som tvivlat förstår genast den abstrakta spelvärlden, samt storheten i "det svenska spelundret". Och varför stor som liten toppar önskelistan med dataspel.

Nu fattar till och med jag grejen. Sent om sider ska syndaren vakna. Moahahahaha.

Jag får spel (2)

Jag har varit hemma.
I den riktiga världen.
Staden ... vännerna ... och urk - avgaserna.
Och vänt åter till lugnet.
Med moonwalkande showbarn.
Fiskafänge, stormutflykt och varm choklad.

Dock med Nintendo DSi ringande i öronen.
Max en timme per dag.

-Men mamma, jag har ju sagt åt dig att du måste ta FART så att Super Mario kan hoppa högre så att du får 17 extra liv. Du vill väl inte dö nu?, utropar storebror.

- Moahahahaha., skrattar jag.

Men han har en poäng. Dö nu, efter två leukemier och en stamcellstransplantation. Skulle inte tro det.

Snabbmat och dataspel

Intressant artikel i dagens DN.
På många sätt.

"Videospelens fader", skaparen av Pong tillika mannen bakom Atari sågar många av dagens spel. Och sysslar idag med fet snabbmat. Som säkert slukas av gamers all over America. Dessutom tackade han nej till Steve Jobs erbjudande att köpa 1/3 av Apple för växelpengar på 70-talet. Eftersom han inte var så intresserad av datorer (!). Varför tänkte han inte tvärtom? Då hade han varit ännu rikare idag och Apple hade haft en annan inställning till spel. Hoppas att han inte är bitter ...

Är inte snabbmat och våldsamma spel lika skadliga, fast på olika sätt?
Jag ser ett visst samband. Men så ogillar jag såväl extremt videovåld som ohälsosam snabbmat.

Så någon världsförbättrare har han inte blivit.
Inte i min bok i alla fall.