Bergochdalbana

Med huvudet fullt av lika delar kreativa som omöjliga problemlösningar, såväl storslagna projekt som petitessplanering snurrar allt så fort att jag måste hålla i mig för att inte ramla av karusellen. Bokstavligen. Löser det genom att träna, cykla, jogga, yoga ... men inte ens med dagens dubbla pilatespass släpper yrseln. Ligger sömnlös och väger för- mot nackdelar.

Men så mitt i den globala egoboosten av uppmärksamhet kring spelinsamlingen till sjukhusen som driver mig framåt ska sexåringens gips av och jag slungas tillbaka till verkligheten medan vi tillbringar ännu en dag i väntans tider på Astrid Lindgrens Barnsjukhus och allt blir tydligt.

En krokig, klen arm ser åter solen på årets ljusaste dag. Ett stukat självförtroende av en doktor duktig som förmanar mer än nödvändigt. Och efter många trillande tårar en övervunnen rädsla i kön till en känslokarusell och så äntligen det porlande skrattet som får mig att fullständigt smälta och kasta allt annat över axeln.

Premiärdoppet i Ålands hav hägrar och sällan har det varit lika efterlängtat. I fjol betydde det allt och lite till för att bevisa min tillfrisknad, men i år känns det viktigare än någonsin.

Sisten i är en rutten fisk!

Simsalabim

Igår galna hojturer i uppfriskande regn till och från smutsigt rally, sedan vidare till simhallen och 100 meter ryggsim i stora bassängen med storebror medan lillebrors lärare visade och beordrade torrsim som hemläxa. Två vuxna människor i våtdräkt liggandes på varsin gigantisk groda. Dagens bästa utan konkurrens.

- Ska inte du bada idag, mamma?, undrar trampolinvoltande 6½-åringen.
- Nja, jag är så trött att jag sjunker som en sten om jag hoppar i., svarar jag.
- Men då räddar jag livet på dig. Det har jag gjort förut. När du var sjuk och vi kämpade tillsammans du vet? Kom nu så simmar vi!, säger han sorglöst.

Och jag måste dyka i för att skölja bort tårarna. Med klorerat vatten. Och linserna i. Hmmmm ...

Sjukdomen finns med mig och min familj för alltid. På gott och ont. Att min tussilagopojke kan prata om den på ett så självklart sätt samtidigt som jag tillfälligtvis får plågsamma flash backs är en utveckling så god som någon. Jag accepterar gärna att vi är märkta för livet. Om dom där små orden betyder att det har vänt. Simsalabim.

Helig helgstart

Småstressar hela dagen med trilskande teknik och sur statistik. Springer sedan från ståbordet efter firarfredagsfika med listettsmorotstårta, yeah, ut i snöstormen, genom staden för att hämta sälsönerna som lovades simhallsbesök, igen, vid morgonens våffelfrukost. Hey, det är ju fredag.

Hem för att hämta badkläder och ena brorsan kraschar, den andre svettas och väntar otåligt på vi ska hasta vidare till väntande bästisen. Förklarar att livet kan kännas tufft och att valfrihet inte alltid ingår. I ärlighetens namn är även jag lite sliten av gräsänkevardagen och kroppen värker av senaste tidens överträning samt gårdagens poliospruta, men vet att bara vi tar oss iväg kommer det vara mödan värt det. Speciellt efter äventyret, när vi soffsoftar huller om buller med flanellpyjamasarna på.

Hopp, skutt och lek i kissvarma pölen och sedan rogivande simning i den mörklagda bassängen till lugn musik och all press bokstavligen sköljs bort. En värmande bastu med vännerna, en kort stunds bitande kyla och sedan belöningen att få omhuldas av mina fina sovandes i mitt knä och omfamnas i kärlekens luddigaste luvtröja när längtan blir för svår.

Fredagstips: Gört!, det som ingen annan orkar, och finn ett folktomt GIH. Värt!

En gräsänkas bekännelser

Medan mikromjukisen är på tiodagars sektmöte med tiotusen likasinnade i deras Mekka (Seattle) lever vi schemalagt inrutat rutinliv. Med den äran. Efter de två första dagarnas febersjuka motvallslängtor har vi funnit oss ganska väl till rätta.

Vaknade upp till en vacker vit vintervärld efter två dagars VAB av två troll och styrde kosan mot hemstaden som visade sig från sin allra bästa sida och bjöd på muminmöten med mormor, pulka på gravhög, färsk bebis, isskulpturer och skridskor till musik i discoljus på Svandammen. Visserligen med en orosklump i halsen för vad sönernas återseende med Stadsparken, i skuggan av sjukhuset, kunde ge för obehaglig flash back. Men i gott sällskap av finaste familjen och bästaste vännerna var det lekande lätt. Och så roligt att vi gjorde en favorit i repris dag två och därmed lärde oss piruett och litet skutt med spagatfinal.

Barnen insisterade slutligen på att få besöka mitt gamla isoleringsrum och hävdade att de var så "oootroligt kissnödiga" att det var absolut nödvändigt "och doktorn är säkert hemma och kan ta lite prover om det behövs". Tråkmamman sa "nej, någon anna bor där nu", men vi lånade toan i bästisens sjukhushus utan att tappa andan och med bara några glädjetårar att blinka bort. Barnen lämnade efter sig ett eget konstverk "som tack för att du blev frisk". Av is. Inomhus. På handfatskanten. Tanken räknas. Väl?

För första gången någonsin är pappan borta en längre tid från barnen. Och jag inser genast att mina försök till styrhjälp från sjuksängen när vi var borta från varandra så mycket längre endast ledde till tuvstjälp. Rutiner regerar. Och lite knätrolleri.

P.S. Vi har fått en tredje son, älskling. Och en av sönerna har beslutat att bli isprinsessa, av det självklara skälet att dräkterna glittrar och att "man slipper ha byxor". Välkommen hem! D.S.

Naken, blästrad och skitsur

Minns strålningen.
Förnedringen.
Att ligga naken på en kall stålbrits, blick stilla i en obekväm kropsställning fastspänd i flera timmar och veta att detta är en förutsättning för stundande stamcellstransplantation och chans till fortsatt liv men också innebär en stor risk för en ny cancer, senare, det är något av det värsta jag varit med om.

Tänker oftast inte på det här.
Men idag är jag trött, stressad och har ont överallt eftersom vaccinationerna från igår tar ut sin rätt. Sinnesrörelsen är nära, jag kämpar på för att fokusera på arbetsuppgifterna, men sedan när jag står ensam på den vindpinade hållplatsen där jag huttrande väntar på nästa spårvagn efter att ha missat den förra med några meter, då kommer känslan tillbaka. Jag känner mig åter naken, blästrad och skitsur. Och väldigt sorgsen. När jag en stund senare faller ihop i en liten hög i hallen, efter att ha skyndat från jobbet till barnen, fått veta att lillebrors forne bästis valt bort honom, att vattkoppor härjar i storebrors klass och att han alltså helst inte bör vara där på ett tag för att inte smitta mig, då är jag oerhört tacksam att mannen, kärleken, tryggheten väntar där hemma och tar med sig barnen till simskolan utan mig just idag. Jag kryper ihop till en liten boll under en filt och tillåter mig att tänka på det förbjudna, att det faktiskt är orättvist att sviterna efter den där helvetesjävlaskitsjukdomen gör livet tillkrånglat för min familj. En liten stund får jag tänka så innan jag åter fokuserar på det goda. Jag lever, jag har en familj, jag är lyckligt lottad. Och det är aldrig, adrig synd om mig.

Imorgon bitti åker kärleken till USA i tio dagar.
Och jag saknar honom redan.

Tre musketörers vardag

Kärleksmumriken, tussilagopojken och smultronsonen

Tre självklara skäl att kämpa.
Här följer deras historia.
Snyftfri.

Även om jag gråter.
Av lycka.

Skillnader

Just nu görs något uppseendeväckande och riktigt bra. Önskar jag vore där, men i stället sitter jag här, visserligen efter en arbetsdag med minstingen som ypperlig medhjälpare, inte alls nerstjälpare. Därefter kaoskalas och pulkastund i blå timmen innan testborrning och kärleksfull libanesisk middag hos finflickorna på andra sidan fältet.

Skippar kampklubbingen och granskar, korrar och redigerar texter och filmer om mig och min familj, något som är en totalt bisarr egotripp. Och en balansgång. Informationen på en allmän vårdrådssida om cancer som å ena sidan ska vara generell, hjälpa drabbade och anhöriga, men just därför behöver vara personlig för att beröra utan att bli privat.

Precis som denhär bloggen där jag aldrig skriver ut namn eller publicerar porträtt därför att jag månar om mina närståendes integritet, så vill jag inte att mina barns namn ska bli sökbara för all framtid på 1177. Min sjukdom har orsakat dem tillräckligt lidande utan att de ska behöva stå till svars när deras kompisar börjar googla om något år. Tänker jag. Och inser att jag varken kan eller vill överbeskydda dem, fjärma från verkligheten. Men heller inte hänga ut dem till allmän beskådan och häckling.

Så kärleken och jag ändrar, stryker och skriver om redaktörernas gripande texter för att vara sanna samtidigt som vi skyddar källan. Känner oss en smula tvehågsna och kanske lite paranoida, men hittar förhoppningsvis en gyllene medelväg. Den som lever efter 1 februari får se. Moahahaha.

Åter till manifestationen: Alla kvinnor som kommer till Studio Totals fest får ett kuvert med de 2500 kronor som motsvarar löneskillnaden mellan män och kvinnor. Några väninnor är där och statusuppdaterar ständigt om en magisk kväll.

Detta sker medan jag lugnande pussar prinsarna i nacken, de där oskyldiga solstrålarna som råkat ha fötts till det samhälleligt starkare könet, än så länge. Även om föregångsförskolor som Egalia (på Söder, var annars?) försöker ändra på det.

De sängvarma djupsovarna pratar just nu osammanhängande i sömnen. Med varandra! Långa haranger av för mig fullständigt obegripliga frågor och svar.

Jag har dem till låns, men de fullständigt äger mig.

Sällskapsresan

Borde packa.
Allt som barnen och jag lagt i prydliga högar.
Lyssnar i stället till snusningar, snarkningar och sömnprat från mina resfebriga musketörer.

Plockar bort.
Byter ut.
Vi ska ju ändå bara bada!

Imorn åker vi till lyckliga viken.
En nätt skara på 20 vänner i skiftande åldrar tar semester från vardagen.
En firar födelsedag, en annan firar doktorskapet. Själv firar jag livet med den rehab barnen beslutade:

- Sen när du blir frisk ska vi åka dit där det är sommar när vi har vinter. Å så ska vi simma hela tiden, å äta kulglass. Sen när du inte har slangar som är i vägen och får äta sånt som är gott.

Nu är vi snart där.
Jag är inte rädd. Jag kan flyga.
Sällskapsresan kan börja!

Hämnden är ljuv

Femdagarsfebern avslutades med total kollaps.

Yngstingen och jag hade gått varandra på nerverna, emellanåt, så efter tiotalet påbörjade pyssel, movie marathon, sagoläsning, bubbelbad och avmagrande medelst matvägran gjorde vi en utflykt. Till Polisen. Som messat. Där hämtade vi storingens nya pass inför resan. För övrigt det första med egen namnteckning. Stort.

Hur som helst. Lillebroren fick plötsligt ett tillfälle att ge igen för gammal tvångssnytning. Som han tog i akt. Tillfället alltså.

Jag tar tio sekunders tålamodshöjande paus på vår balkong. Där bofinkarna verkligen hoppar hage dagen lång, plaskande i fågelbadet, ja, eller översvämmad zinklåda med frysta kryddor om vi ska vara petimeterpetiga.

Då drar en plötslig stormvind in över takåsarna och dörren smälls igen. Innanför står lillebror, glatt flinande, med handen på dörrtrycket. Varpå låset automatiskt klickar ner. Ett lås som är av den synnerligen barnsäkra sorten. Ingen under 36 får upp det.

Jag andas medan ligisten skrattar åt sitt finurliga tilltag. Och inväntar paniken (hans), som jag försöker avvärja genom den uppenbarligen ljudisolerade rutan. Lugnar, tecknar förklarande hur han ska låsa upp. Förgäves. Solstrålen försvinner in i lägenheten och jag börjar bli lite lätt orolig. Ropar ner på gården, där en kvinna ser sig omkring utan att förstå varifrån ljudet härstammar.

- Hoho!, Heeej, här uppe, nej högre, sjätte våningen. Hallå!, hojtar jag.

Förklarar situationen.

- Okej, kasta ner nycklarna., säger hon.
- De, telefonen och sonen är innanför. Jag är här. Kan du komma upp?, ber jag.

Samtidigt står sonen åter på andra sidan glaset. Med darrande underläpp och tårar i ögonen. Men med sin sedvanliga beslutsamhet att på något sätt lösa problemet. Minns plötligt mig själv som i samma ålder krossade fönster utan minsta tvekan för att ta mig ut ur inlåsning på toaletter. Börjar således ana oråd när sonen lyfter en pall med ben av massivt stål.

I samma ögonblick som jag höjer handen, skakar på huvudet och ropar NEJ!, vänder han sig om, ställer ner stolen och springer till ytterdörren. Som han lyckas låsa upp, för första gången någonsin, då även den har ett svårmanövrerat vred.

Snacka om saved by the bell!, för in kommer dagismamman från gården med liten telning i släptåg. Sedan följer en god stunds forcerande av balkongdörr. Hon gör exakt samma fel som lillebror, som nu undervisar henne i hur man ska göra.

När dörren väl är upplåst utbrister hon:

- Men såna här lås kan man ju inte ha. De är ju idiotsäkra!

Huvudet på spiken där ...

Hon får den ljungbuske i kruka som var anledningen till balkongbesöket. Visserligen under klädsamma protester från räddarens sida. Men som den väluppfostrade lilla människa jag är står jag sällan utan present. Magdalena Ribbing hade blivit stolt.

Efter avtackning och adjö samt påföljande puss-och-kram-kalas med liten skrutt racercyklar vi till tålmodigt väntande storebror. Som varit på körövning. Och blivit akterseglad. Men som inte sörjer det. Utan lugnt väntar och tänker att "dom kommer väl när dom får tid".

Fredagen tillbringades på jobbet. För allas helgöverlevnad behövdes en dags återgång till verkligheten. Vilket firades som sig bör, med chokladmoussetårta och skumpa. För listetta, nyföding och mental hälsa. Samt PR om statystriden. En oförklarig parkeringsbot på rutan kunde inte rubba mig. Innan tidig hämtning av dagislycklig lillebror överöst av kompisarnas välkomstteckningar, pumpautklädd storebror på klassdisco i gympasalen och direkt färd med stopp vid mikromjukisarnas högborg på väg norrut, med Håkan i bilstereon.

Japp, jag blev en dino på macken och köpte en CD. För helgkänslans skull. Fanns inget bättre förr än att köpa fredagsskivan. Medan vi ylar ikapp med bekantas bekantingen smäller det plöstligt till och den sprillans nyinsatta vindrutan får ett rejält stenskott som orsakar en lång spricka i glaset. Men vad gör det? På väg mot morfars fredagsmys "i stan där jävlarna bor". Enligt barnen. Moahahaha.

Pol Roger, vår vän i vardagen

(Påll Råtjääär)

Min mumrik.

Hjular in i vardagsrummet efter en motvallsdag, pussar på nybadade sofftrojkan och trillar sedan köttbullar glatt skönsjungandes. Kommer ut till oss, höjer ena ögonbrynet och frågar:

- Champagne?
- JAAA!,

ropar barnen. Medan jag tvekar, tycker vi ska spara just den flaskan till helgen, men snabbt kommer på bättre tankar när jag inser att jag måste berätta om dagens incident. Vars lyckosamma utgång verkligen bör firas. (Historien finns snart i ett inlägg nära dig.)

Mina tre musketörer vet hur livet ska levas.
Jag lär mig ständigt av dem.
Och den helvetsjävlaskitsjukdomen.

Att jag, efter makens läggning av nu nästan friska prinsar, ser nyheter ackompanjerade av bekanta snarkningar från barnens rum, är mer regel än undantag. Så småningom njuts de kvarvarande ädla dropparna tillsammans med den yrvakne kärleken med kuddveck på kind. Den som väntar på något gott ...

Knäcka koden

Samtidigt som vi läser Bamse både i pappersform och via nät-DN börjar lillebror plötsligt läsa. Själv. Och skriva det vi säger. Han ljudar sig igenom allt svårare ord. Och vi tror inte våra öron. Eller ögon när vi ser resultatet på skärmen.

- Det var väl ingen konst., säger 4-åringen.
- Oj, vad bra och vilken duktig lärare du har., berömmer jag som tycker lite synd om 6-åringen.

Fram tills idag har båda barnen klarat ord som de lärt sig bilden av utantill. Och legat lika i utvecklingen. Trots tjugo månaders åldersskillnad. Inget konstigt alls. Men frustrerande.

Det kommer fortsättningsvis vara tufft att inte få vara först fastän man är störst.

Ugglor i Bamse-mossen

... och precis när lillebror och jag slagit oss ner i soffan för att läsa senaste Bamse
börjar storebror surfa och hittar Bamse på datorn. Fast inte där en brukar vara, utan i DN.
Bamse ger igen för Magnus Ugglas 21 år gamla nidvisa om en lapplisa när Rune A gör sig hörd från graven och mobbar mobbaren.

Så blir gamla nyheter Dagens Nyheter.

Om att växa

Är inte skakad. Men rörd.

Har haft en fin utvärdering med berörd personal av storebrors utveckling efter vårt tuffa år, som tagit honom hårdast, hittills, vad det verkar. Är tacksam över att det finns hjälp att få, efter vissa krångliga, skakiga omvägar.

Vill av respekt för min son inte skriva så mycket mer om saken, utom att genom vår erfarenhet uppmana andra att hävda er rätt till stöd. Resultatet av lekterapin är i vårt fall förbluffande: från blyg, orolig igelkott som gömde och skyddade magontet genom att rulla ihop sig till en liten boll med taggarna utåt till en diskuterande, öppen och nyfiken ekorre som törs ta viss plats innan han studsar vidare till nästa grupp av nyvunna vänner. En liten kille som återfått förtroendet för omvärlden, som törs hoppas på framtiden och vila i att allt just nu är bra.

Älskade tussilago ... som somnat tättintill ledsen lillebror, för att trösta näste tappre soldat på tur i den jobbiga efterkrigstiden. Att hans trauma gäller getingar gör det hela aningen svårare. Taktil terapi låter sig inte tillämpas på stingsliga insekter.

1-årskontrollen

... är avklarad.

En milstolpe som var hyfsat ansträngande, speciellt eftersom jag var helt sänkt av illamående och tillbringade lejonparten av gårdagen i badrummet. Möjligen psykosomatisk reaktion på det nya Sverige som röstades fram dagen innan.

Har sedan tidig morgon röntgats flera gånger, utfört mer och mindre behagliga hjärt- och lungfunktionsundersökningar, lämnat 12 rör blodprover, stuckits i arm, på hand och handled sju gånger innan nålen där den nukleära medicinen som skulle hitta sin väg till hjärtat satt på plats. Liknar därför en sprutnarkoman. Och lovar mig själv att säga ifrån nästa gång en svettig kandidat vill använda mig som nåldyna. Tänker varje gång att de ju måste få lära sig, de små liven ... men efter några smärre katastrofer under cellgiftsbehandlingarna kanske det är dags att de lär sig på någon annan. Eventuellt.

Men jag har också träffat de finaste vänner, läkare och sköterskor och återigen påmints om vilken tur jag har som finns kvar. Vilket var allt annat än självklart för exakt ett år sedan.

Så regnet som föll och tågen som ställdes in gjorde mig ingenting. Jag behövde samla mig och promenerade till slut hem genom ett höstmurrigt Stockholm efter en heldag i min barndomsstad. Med en klump i halsen och ett hårt bultande hjärta. Plus tre styrkehjärtan i guld runt halsen.

- Låna våra, för säkerhets skull., sa prinsarna imorse innan jag for.

Och även om jag vet att jag är frisk, jag bara måste vara det så bra som jag oftast mår, så är det med viss bävan jag emotser två veckor utan svar. En tid då nerverna tenderar att ligga utanpå skinnet och då tankarna ibland behöver hjälp att skingras.

- Du strålar!
sa en bekant jag mötte i foajén.

Inte konstigt alls, tänkte jag. Med ett radioaktivt inre vore väl något annat fullständigt otänkbart?

Moahahaha.

Kontraster

Ögonblicksbild av fredagsmys i casa E:

Lillebror somnar på golvkudde, "för det är skönast här", medan storebror däckar i soffan. Och vi skålar i torr champagne för en riktigt bra arbetsvecka som gick. En flaska som kärleken öppnade efter magknipsäcklig varmakoppensoppan (som ger flash backs till förra årets enda alterntiv till sjukhusmaten) och världsmästargod Levain med Gruyere, oliver och havtornsmarmelad. Kontraster.

På storskärmen debatterar de som så väldigt gärna vill bli valda. Floskler, sanningar och rena lögner viner i hetluften. Dock utan alltför stora kontraster. Men ser de inte lite loja ut? Efter en tuff valrörelse måste de vara lika trötta på varandra som vi väljare börjar bli. Även om indoktrineringen går långt ner i åldrarna.

- A, B, C, D, E, F, P., sjunger barnen.
- Nej G ska det vara., rättar jag.
- Nähä, det står ju så på himmelsbilderna!, hävdar storebror.

Detta efter sönernas bubblande bad i splirrans nytt designerkar med nostalgisk doft från mina Body Shop-kulor från 80-talet. Den som spar hon har var länge min devis ... så nu levereras de gamla källarförrådsrelikerna från barndomshemmet till dörren en låda i taget. Till killarnas stora förtjusning. Pastellfärgade och plastiga glasögon, Swatchklockor och öronclips, samt scarfs, torgvantar i spets och strassaccessoarer i en salig blandning provas nu av rosaröda småkillar. Som tyvärr frågar oss:

- Varför säger kompisarna att killar inte får gilla tjejfärger?

Vilket inte är så konstigt när lekarna på såväl dagis som skola är uppdelade, könscementerade och ack så stereotypa. Redan.

Flickorna fyller i Hello Kitty-bilder medan pojkarna färglägger Star Wars-kopior, utskrivna av pedagogerna, "eftersom barnen vill ha det så". Eller så syr tjejerna tyst medan killarna bygger med Lego eller leker tjuv och polis under glada tjut men med en del hårda slag som tuffa inslag. Kontraster.

Blir därför varm i hjärtat de dagar sönerna leker könsneutrala lekar vid hämtning med lika många tjej- som killkompisar. Då rör det sig uteslutande om att leka affär, spela spel eller lägga pärlplattor. Vilket verkligen är helt okej, men måste det se ut så där? Eller är det bara här?

Vill ändra på det, vända på steken med rårosa sidan upp. Men är samtidigt ambivalent grön för miljön och liberalt humanitärblå. Så jag sprider mina röster i de tre valen. Och kryssar de människor jag känner och litar på. Hur ska det gå?

Gröna baklängesfamiljen

Storebrors familjeporträtt med förklaringen:
"Grönt är skönt. Du kommer först, är glad och passar snart i sköna klänningen igen. Sen kommer jag, som tänker mycket så huvudet är viktigast. Lillebror tar störst plats. Alltid. Pappa är starkast och kramar bäst, så hans armar blev längst och liksom bär oss alla andra."

Tillbaka i rutinerna illa kvickt överraskas jag av att må riktigt dåligt, efter en visserligen hektiskt fulltecknad dag med sjukhusbesök i Uppsala, bästislunch, fotbollsträning och tjejmiddag med gamla gänget efter åratal samlat igen. Som en blixt från klar himmel denna soliga, underbart vackra dag strejkar kroppen och jag kan inte annat än motvilligt ge mannen rätt i att det inte går att jobba när ingenting fungerar. Kryper mellan bad- och sovrum sedan arla morgonstund som har allt annat än guld i mund.

Besviken, bedrövad, men inte bitter glömmer jag nu dagen och fokuserar på eftermiddagen med mina fina, i solen på balkongen läsandes en mysteriebok och görandes den allra första läxan med nysjungen storebror i OP-kören. Där han törs mysa med tjejerna som annars leker för sig själva på skolgården. Där de mer framåt killarna bestämmer vem som får leka vad och vilka som får vara med. Vilket gör att stora tårar trillar nedför kinderna om kvällen när magontet släpper. Tårar som torkas när han konstaterar att det faktiskt finns fler att leka med. Att allt är bättre nu än då.

Olikheterna mellan då och nu är oändliga. Gröna klänningen för exakt tre år sen, vilket känns som trettio, mognadsmässigt. Ryser. Skäms. Och förrförra året. Nyutnämnd chef med atlantisk utmaning och ont i kroppen, stress i sinnet, alltid på språng med ständigt dåligt samvete för barnen, jobbet, hemmet. I fjol. Just leukemibotad. För andra gången. Nytransplanterad, med hopp om livet. Men svag, inte ont anandes om vad som komma skulle. Hur skört livet skulle bli innan jag sakta men ganska säkert kämpade mig starkare.

Och bilen går bra?

Japanskt 1-årskalas

Är så avslappnad, lealös, trött, men lycklig.
Vilken helg!

Inledde med att morgonbada med mardrömsblöt, getingrädd lillebror i fredags före jobbet, Nordens roligaste för övrigt. Cyklade sedan till båten, läste ett par kapitel smuttandes en medhavd latte och kunde snart påbörja den första riktiga arbetsdagen, med uppgifter att veva igång den sedan 16 månader slumrande jobbhjärnan. En återkommande tanke under dagen var om man verkligen får ha det så här bra?

Hämtade tröttglada barn tidigt och gick hem till trehövdat fredagsmys medan Sveriges alla mikromjukisar kickade loss 80-talet på Konserthuset och i Blå hallen med Europe & co.The revenge of the nerds.

Så i lördags, efter en solig lekstund på vår (skol)gård och i vår tessinska trädgård, var det dags att fira min ettårsdag. Kärleken och jag har itne gjort något ensamma på sex år, inte ens en bio har det blivit, så den livsfest vi pratat om tar vi längre fram (var så säkra!) för att i stället göra en resa till inre ro och harmoni.

En kantarelltoast på restaurang J i Nacka strand senare var vi snart framme, sisådär tio år efter alla andra, men ändå - Yasuragin, som visade sig motsvara alla förväntningar.

På slaget 16 fick jag livet i mig för ett år sedan. Nu fick jag i stället lära mig försvara livet i Ju Jutsu. Med gamal bekant som lärare. Sedan följde tvagningar, bad och undergörande behandlingar på alla tänkbara sätt, samt delikat japansk mat i vacker miljö. Och tystnad tillsammans, men framför allt tid till tillitsfulla samtal.

Do in, Tai Chi, Qui gong ... allt under en värmande sol idag.
Så snabbt tillbaka till verkligheten i form av hungriga barn, som trots fullmatad helg med mormor hade energi för cykeltur till GIH och aktivitetsprovapå.

- Friidrott, akrobatik eller dans, vad var roligast?
- Allt!
- Så vad väljer ni?
- Simning. Som ni har gjort hela helgen.

Enkelt. När vi äntligen får plats efter tre års kö lär något annat locka mer ...

Denna dagen, ett liv

... sa farbror Melker.

Jag är böjd att hålla med. Redan före tolv.

Man trodde att vaknätternas tid var förbi. Men ack. Minstingen har skrikit om getingar i sömnen, vaknat av svettbrytningar, slängt av sig pyjamasen i vilt raseri på jakt efter elakingarna som bor däri och bara sticker överallt och hela tiden. Och vi har lugnat, tröstat, baddat, smort in och till slut givit en liten slurk Alvedon mot smärtan. Fysisk eller mental? Spelar ingen roll, när lite mirakelmedicin skrämmer iväg onda troll.

Så ingen blund soven inatt.
Men glada pågar ville imorse till skola och dagis, eureka! Storebror slog personligt rekord och var klar på en tiondel av tidigare normal tid: 12 minuter att jämföra med 120 förr. Så spännande är det att komma först till skolan och hänga med vaktis före kl 8. Och slippa de stora sammanhangen, som är svåra att ta sig an som Blyger.

Lillebror hängde på, till en början, men tappade sedan styrfarten när en blomfluga blev till ett stridsflygplan och paniken åter hälsade på. Lugnande samtal med mormor och planering av helg, så var vi till slut utanför dörren. Kraftigt försenade. Men äntligen på väg. Och solen bodde verkligen i våra steg. Tills vi nådde dagisgården vars avspärrningssnören runt getingboet påminde om det hemskaste hemska. Nytt hysteriskt anfall och sprutande tårar, som snabbt torkades bort när bästaste fröken lockade med utflykt, fruktstund i parken och shoppingrunda i trygga Fältan där inga uslingar bor.

Och här sitter jag, som på nålar, redo att rycka ut om hin håle åter gästar lillebror. Eller en förflugen skolgårdskommentar förvandlar storebror till en hoprullad igelkott med taggarna ut och ontet i magen väl skyddat för omvärlden.

Under tiden försöker jag sätta mig in i det nya företaget, ringer Försäkringskassan som inte riktigt vill förstå vad jag vill: jobba på! Är det inte lite märkligt ändå ... Först stångar man sig blodig för att få handläggare att förstå att leukemi är en dödlig sjukdom som kräver alla kraft att bekämpa, och vars behandling isolerar patienten. Sedan måste man fajtas lika tufft för att få återgå till det normala tillståndet som arbetsför individ.

Lita alltid på det oväntade.
Smaklig middagsspis!

Taktil terapi

Innan insektsfobin
(på årets sista Saltkråkantur med ångaren Blidösund)

Terapin med traumatiserad lillebror tog skruv.
Från att först vägra gå ut, gick han småningom med på att "åka en sväng där det inte finns getingar". Och kom själv med idén att testa om det verkligen luktar hästbajs på nya spårväg city. Vilket det i vårt tycke inte gjorde. Men som grannar med kavalleriet är vi kanske immuna?

Efter ett varv med spårvagnen lockade Skansen så pass att han steg av, med heltäckande kläder på från topp till tå i det gassande solskenet. Och väl uppe på kullen vågade han faktiskt låta jackan med kapuschong falla medan han klappade en söt killing.

Hemma på balkongen lovade storebror och jag att getingar inte flyger till sjätte våningen, så visst kunde vi läsa insektsboken där? Skeptikern satt som på nålar i exakt 2 minuter innan han tyvärr fick rätt och flydde in i panik då en nedrans usling anföll.

Den kvällen kom frågorna och farhågorna från bröderna.

- Sjukhus är bra, men jobbiga för där var mamma instängd i 100 dagar minst och vi fick inte träffas på jätte-länge, bara var tredje dag, för det bestämde vi.

Och jag tackar deras begränsade uppfattning om tid, och deras korta perspektiv för att de inte minns de olidliga perioderna på flera veckor som ibland gick mellan besöken.

Idag funderade lillebror länge på hur han skulle hantera det faktum att bästisarna var på dagis, men att även getingarna huserade på gården ännu. Allt medan jag återigen kontaktade berörda instanser och alltmer började känna mig som en rättshaverist.

Efter ett par timmar beslutade sig den morske solstrålen för att vinna kampen mot rädslan, "varför ska jag vara rädd för dom som inte är rädda för mig?", tog jacka och keps på och gick med bestämda steg mot dagis. Medan han höll pappan hårt i handen och oavbrutet pratade om hur man bäst undviker getingar.

Väl på dagis kröp han upp i favoritfrökens knä, lyssnade på saga och mådde nog ganska bra. Dagen förflöt väl, och han vågade sig ut, för jippie, det regnade och getingar vill till skillnad från lillebror inte bli blöta. Lycklig och våt i håret hoppade han i vattenpölar när jag hämtade.

- Titta mamma, jag törs vara ute utan kapuschong!,
skrattade en stolt skuttande lillprins bus.

Tills en oroad förälder frågade hur allt gått till och han plötsligt kände en geting under kläderna och rusade in, lätt hysterisk återigen. Men snabbt lät sig lugnas ner och gick hem utan skyddande keps eller luva.

Trauman tar tid.
Men botas bäst med terapi.

Lejoninna arg som en geting

Man bör inte skriva när man är i affekt. Men jag har lugnat ner mig en smula efter några timmar och en kopp te.

Nåväl,
födelsedagsveckan då 3/4 av familjen E fyllde år var bra. Rekord har slagits i antal bakade kladdkakor och hjärt- och stjärnformadebärmuffins. Solen har skinit, kalasen har avlöst varandra i skärgårn' - på ångfartyget M/S Blidösunds sista Saltkråkantur, i stan' med släkt, vänner, klasskompisar och småsyskon och så tillbaka i skärgårn' med kompisarna igen. Det mesta har varit finfint, trots en märklig febersjuka som maken ådragit sig, en inre oro hos storebroren och en oftast glad men märkbart dagistrött lillebror. Och så jag då, med mina måsten och årslånga tillbakablickar, men med stark förvissan om att nu går jag vidare. Vilket betyder tillbaka till jobbet igen. Om än i försiktig skala.

Så idag.
Åter i verkligheten efter solig skärgårdshelg med spännande skattletarkalas för bybästisarna som delar födelsedag. Och mysig middag med vänner på besök. Vänner som vi matchat ihop och njuter av att se tillsammans. Koppleri är en bisyssla vi ägnar oss åt. Slut på parentes.

Men tillbaka till dagen idag, som var så kall att jag stängde in benen i stuprörsjeans för första gången på tre månader. Efter en varm, skön, lång sommar började det givetvis klia infernaliskt omedelbart, men kylan vann kampen. Tyvärr.

En massa fix och trix, så snabblunch på solig balkong, ja faktiskt trots regn och kyla tidigare. Tidig hämtning av storebroren på lillskolan som ligger på vår gård. Alltid med en fjäril eller två i magtrakten. Eftersom lejoninnan i mig alltid vakar, beredd att rycka ut till försvar mot ondskan i världen såsom en förflugen skolgårdskommentar som gör stukad pojke än mer inåtvänd och svår att nå. Förstår så väl att jag inte kan skydda honom eller lillebroren, att de måste klara sig själva, men det är svårt att se på och inget göra. Så jag tjuvkikar, vakar i det tysta, förhör mig med lyhörda pedagoger om sinnenas tillstånd. Och hittills tycks det hela fungera.

Ridlektion med medföljande morföräldrarna var spännande, men inte ultimat en måndagseftermiddag. Men säg vad är det veckans första dag? Mitt i lektionen ringer dagis och berättar om hysteriskt skrikande lillebror som, tillsammans med kompisarna, blivit multipelt getingstungen. Så rejsermormor kör oss med plattan i mattan dit och vi hämtar det lilla, nakna livet. Som har fått 25 stick, varav de flesta i ansiktet som svullnar upp med farlig fart. På med kläder igen och trots idoga skakningar finns där en ful usling kvar som sticker i ljumsken. Mer skrik, gråt och hysteri. Lillebroren vägrar bäras ut, han som älskar gården, naturen, skogen "vill aldrig mer gå ut för där finns dom".

Väl i bilen kommer nästa anfall. Han vill inte till sjukhuset, och snurvlar, hulkar och får fram "för där var du dödssjuk". Han vill bara hem och sova och han vill ha sin pappa hos sig. Vi hämtar upp förvirrad, nyriden storebror (med trygge styvmorfar) vid stallet, som småningom förstår allvaret och på väg till barnakuten lägger ännu mer skuld på sina späda axlar än förut. Han vill veta allt om hur det gick till och konstarerar senare att han "vill aldrig mer gå på ridlektion, för hade jag inte gjort det utan hämtat lillebror tidigt på dagis hade det här aldrig hänt."

På Danderyds barnakut väntar redan älskade pappan och ett team av lugna, helt underbara sköterskor och läkare som snabbt råder bot på de galopperande svullnaderna och den värsta smärtan. Lillebroren slukar alla munsprutor med mediciner som kommer i hans väg, trots att det svider i munnen efter ett getingstick som gett läppen abnorma proportioner. Alla tröstar, berömmer, lyssnar och lugnar. Och efter en stunds observation får vi åka hem, med mediciner i väskan och uppmaningen att vila någon dag. Lillebroren vinkar lamt och ler så gott han kan med fläskläpp och igenmurat öga åt alla snällisar som bekräftar med orden: "Du är bäst, det vet du!"

Dagis ringer. Omtänksamt oroliga. Och berättar att chefen nu ska prioritera skadedjursbekämpning. Jag morrar tillbaka att det borde ha gjorts när boet upptäcktes. För en knapp vecka sedan. Att man bör beakta att 36 småbarn, varav 3/4 är under tre år, inte förstår att lyda uppmaningen att inte leka nära getingboet. Och att sonen inte kommer tillbaka förrän gaddjuren garanterat är borta.

För nu återstår det stora arbetet. Att få honom att våga gå ut igen. Att känna tillit. Precis som storebroren. Som med lite hjälp på traven kommit en bit på väg.

Det arbetet lär fortgå för evigt.
Eller i alla fall så länge jag lever.
Vilket jag tänker göra länge.
Jag måste.
För deras skull.