Sajberbröllop här och nu

S + B = sant

Småsprang hem från rock n' rollrep för att hinna bänka mig vid datorn med resten av kompisskaran, om än på olika håll. Kärleken och jag sitter nu i soffan med bubbel i glasen, brudnäbbar i flanellpyjamas och guldglittrande hemgjorda skumgummikronor på sned som somnat i väntan på brudparet. Prästen är försenad, låter dagens födelsedagsbarn, tillika brud meddela. Nervdallret delas via Facebook där alla medverkande väntar i spänning samlade kring en eventsida för att bevittna denna once in a life time experience. Min kompanjon, vapendragare och finaste följeslagare, Esset i JES! Kommunikation, ska efter femton års idoga frierier av den outtröttligen och evigt unge rockabillybjörnen bli fru.

Sajberbröllop i Las Vegas med rockande Elvis i guldlamé kan inte med ord beskrivas utan måste upplevas, live via länk.

Grattis & lycka till finaste Esset & Björn i bäcken.

Puss på er!

Helig helgstart

Småstressar hela dagen med trilskande teknik och sur statistik. Springer sedan från ståbordet efter firarfredagsfika med listettsmorotstårta, yeah, ut i snöstormen, genom staden för att hämta sälsönerna som lovades simhallsbesök, igen, vid morgonens våffelfrukost. Hey, det är ju fredag.

Hem för att hämta badkläder och ena brorsan kraschar, den andre svettas och väntar otåligt på vi ska hasta vidare till väntande bästisen. Förklarar att livet kan kännas tufft och att valfrihet inte alltid ingår. I ärlighetens namn är även jag lite sliten av gräsänkevardagen och kroppen värker av senaste tidens överträning samt gårdagens poliospruta, men vet att bara vi tar oss iväg kommer det vara mödan värt det. Speciellt efter äventyret, när vi soffsoftar huller om buller med flanellpyjamasarna på.

Hopp, skutt och lek i kissvarma pölen och sedan rogivande simning i den mörklagda bassängen till lugn musik och all press bokstavligen sköljs bort. En värmande bastu med vännerna, en kort stunds bitande kyla och sedan belöningen att få omhuldas av mina fina sovandes i mitt knä och omfamnas i kärlekens luddigaste luvtröja när längtan blir för svår.

Fredagstips: Gört!, det som ingen annan orkar, och finn ett folktomt GIH. Värt!

En gräsänkas bekännelser

Medan mikromjukisen är på tiodagars sektmöte med tiotusen likasinnade i deras Mekka (Seattle) lever vi schemalagt inrutat rutinliv. Med den äran. Efter de två första dagarnas febersjuka motvallslängtor har vi funnit oss ganska väl till rätta.

Vaknade upp till en vacker vit vintervärld efter två dagars VAB av två troll och styrde kosan mot hemstaden som visade sig från sin allra bästa sida och bjöd på muminmöten med mormor, pulka på gravhög, färsk bebis, isskulpturer och skridskor till musik i discoljus på Svandammen. Visserligen med en orosklump i halsen för vad sönernas återseende med Stadsparken, i skuggan av sjukhuset, kunde ge för obehaglig flash back. Men i gott sällskap av finaste familjen och bästaste vännerna var det lekande lätt. Och så roligt att vi gjorde en favorit i repris dag två och därmed lärde oss piruett och litet skutt med spagatfinal.

Barnen insisterade slutligen på att få besöka mitt gamla isoleringsrum och hävdade att de var så "oootroligt kissnödiga" att det var absolut nödvändigt "och doktorn är säkert hemma och kan ta lite prover om det behövs". Tråkmamman sa "nej, någon anna bor där nu", men vi lånade toan i bästisens sjukhushus utan att tappa andan och med bara några glädjetårar att blinka bort. Barnen lämnade efter sig ett eget konstverk "som tack för att du blev frisk". Av is. Inomhus. På handfatskanten. Tanken räknas. Väl?

För första gången någonsin är pappan borta en längre tid från barnen. Och jag inser genast att mina försök till styrhjälp från sjuksängen när vi var borta från varandra så mycket längre endast ledde till tuvstjälp. Rutiner regerar. Och lite knätrolleri.

P.S. Vi har fått en tredje son, älskling. Och en av sönerna har beslutat att bli isprinsessa, av det självklara skälet att dräkterna glittrar och att "man slipper ha byxor". Välkommen hem! D.S.

Naken, blästrad och skitsur

Minns strålningen.
Förnedringen.
Att ligga naken på en kall stålbrits, blick stilla i en obekväm kropsställning fastspänd i flera timmar och veta att detta är en förutsättning för stundande stamcellstransplantation och chans till fortsatt liv men också innebär en stor risk för en ny cancer, senare, det är något av det värsta jag varit med om.

Tänker oftast inte på det här.
Men idag är jag trött, stressad och har ont överallt eftersom vaccinationerna från igår tar ut sin rätt. Sinnesrörelsen är nära, jag kämpar på för att fokusera på arbetsuppgifterna, men sedan när jag står ensam på den vindpinade hållplatsen där jag huttrande väntar på nästa spårvagn efter att ha missat den förra med några meter, då kommer känslan tillbaka. Jag känner mig åter naken, blästrad och skitsur. Och väldigt sorgsen. När jag en stund senare faller ihop i en liten hög i hallen, efter att ha skyndat från jobbet till barnen, fått veta att lillebrors forne bästis valt bort honom, att vattkoppor härjar i storebrors klass och att han alltså helst inte bör vara där på ett tag för att inte smitta mig, då är jag oerhört tacksam att mannen, kärleken, tryggheten väntar där hemma och tar med sig barnen till simskolan utan mig just idag. Jag kryper ihop till en liten boll under en filt och tillåter mig att tänka på det förbjudna, att det faktiskt är orättvist att sviterna efter den där helvetesjävlaskitsjukdomen gör livet tillkrånglat för min familj. En liten stund får jag tänka så innan jag åter fokuserar på det goda. Jag lever, jag har en familj, jag är lyckligt lottad. Och det är aldrig, adrig synd om mig.

Imorgon bitti åker kärleken till USA i tio dagar.
Och jag saknar honom redan.

Tre musketörers vardag

Kärleksmumriken, tussilagopojken och smultronsonen

Tre självklara skäl att kämpa.
Här följer deras historia.
Snyftfri.

Även om jag gråter.
Av lycka.

Skillnader

Just nu görs något uppseendeväckande och riktigt bra. Önskar jag vore där, men i stället sitter jag här, visserligen efter en arbetsdag med minstingen som ypperlig medhjälpare, inte alls nerstjälpare. Därefter kaoskalas och pulkastund i blå timmen innan testborrning och kärleksfull libanesisk middag hos finflickorna på andra sidan fältet.

Skippar kampklubbingen och granskar, korrar och redigerar texter och filmer om mig och min familj, något som är en totalt bisarr egotripp. Och en balansgång. Informationen på en allmän vårdrådssida om cancer som å ena sidan ska vara generell, hjälpa drabbade och anhöriga, men just därför behöver vara personlig för att beröra utan att bli privat.

Precis som denhär bloggen där jag aldrig skriver ut namn eller publicerar porträtt därför att jag månar om mina närståendes integritet, så vill jag inte att mina barns namn ska bli sökbara för all framtid på 1177. Min sjukdom har orsakat dem tillräckligt lidande utan att de ska behöva stå till svars när deras kompisar börjar googla om något år. Tänker jag. Och inser att jag varken kan eller vill överbeskydda dem, fjärma från verkligheten. Men heller inte hänga ut dem till allmän beskådan och häckling.

Så kärleken och jag ändrar, stryker och skriver om redaktörernas gripande texter för att vara sanna samtidigt som vi skyddar källan. Känner oss en smula tvehågsna och kanske lite paranoida, men hittar förhoppningsvis en gyllene medelväg. Den som lever efter 1 februari får se. Moahahaha.

Åter till manifestationen: Alla kvinnor som kommer till Studio Totals fest får ett kuvert med de 2500 kronor som motsvarar löneskillnaden mellan män och kvinnor. Några väninnor är där och statusuppdaterar ständigt om en magisk kväll.

Detta sker medan jag lugnande pussar prinsarna i nacken, de där oskyldiga solstrålarna som råkat ha fötts till det samhälleligt starkare könet, än så länge. Även om föregångsförskolor som Egalia (på Söder, var annars?) försöker ändra på det.

De sängvarma djupsovarna pratar just nu osammanhängande i sömnen. Med varandra! Långa haranger av för mig fullständigt obegripliga frågor och svar.

Jag har dem till låns, men de fullständigt äger mig.

Finfredag

Marques de Riscal Gran Reserva Rioja 1996

- Man tager vad man haver. Så här innan lön i slutet av svältmånaden januari., sa kärleken.
- Det drabbar ingen fattig., sa jag.

Skål!, vad du än har i glaset.

Förlängt förlovningsfirande

Chateau Musar 2003

Till den hade fästmannen sedan sju år idag(!) och barnen under porlande skratt slängt ihop feta- & storbladigpersiljaspäckade lammfärsbiffar med tzatsiki, fetakräm, ugnsstekta rotsaker, krispig sallad och avocadoentré i ett hav av levande ljus. Och efter att barnen lagt sig själva togs godsakerna fram; en mörk nougattryffel från Ejes till mig och en nykokt chokladlakritsfudge till fästmannen från vår dagliga surdegsbrödleverantör Ett Bageri i kvarteret nedanför. Vad är väl diamanter mot det?

Nu soffsnusar snyggingen. Mitt i fjällreseplanerna, mexikominnena och drömmar om ett långt, friskt liv tillsammans. Som bäst levs här och nu, så varför inte använda alla sparade föräldradagar och dra iväg en tid? Den som lever får se. Om ni ursäktar den cancerförvärvade galghumorn.

Detta efter en lång handlingskraftig dag när jag styrt och ställt med sådana som flytt och gnällt.
Exempelvis östermalmsladies och kungliga balettdansöser på gymmet, granar och skatbon på balkongen samt spydiga surgubbar som faktiskt förtjänar en uppstramning för förargelseväckande beteenden.

Slutet på sjuårsfirandet gott, allting - speciellt finvinet - synnerligen gott.

Pol Roger, vår vän i vardagen

(Påll Råtjääär)

Min mumrik.

Hjular in i vardagsrummet efter en motvallsdag, pussar på nybadade sofftrojkan och trillar sedan köttbullar glatt skönsjungandes. Kommer ut till oss, höjer ena ögonbrynet och frågar:

- Champagne?
- JAAA!,

ropar barnen. Medan jag tvekar, tycker vi ska spara just den flaskan till helgen, men snabbt kommer på bättre tankar när jag inser att jag måste berätta om dagens incident. Vars lyckosamma utgång verkligen bör firas. (Historien finns snart i ett inlägg nära dig.)

Mina tre musketörer vet hur livet ska levas.
Jag lär mig ständigt av dem.
Och den helvetsjävlaskitsjukdomen.

Att jag, efter makens läggning av nu nästan friska prinsar, ser nyheter ackompanjerade av bekanta snarkningar från barnens rum, är mer regel än undantag. Så småningom njuts de kvarvarande ädla dropparna tillsammans med den yrvakne kärleken med kuddveck på kind. Den som väntar på något gott ...

Kontraster

Ögonblicksbild av fredagsmys i casa E:

Lillebror somnar på golvkudde, "för det är skönast här", medan storebror däckar i soffan. Och vi skålar i torr champagne för en riktigt bra arbetsvecka som gick. En flaska som kärleken öppnade efter magknipsäcklig varmakoppensoppan (som ger flash backs till förra årets enda alterntiv till sjukhusmaten) och världsmästargod Levain med Gruyere, oliver och havtornsmarmelad. Kontraster.

På storskärmen debatterar de som så väldigt gärna vill bli valda. Floskler, sanningar och rena lögner viner i hetluften. Dock utan alltför stora kontraster. Men ser de inte lite loja ut? Efter en tuff valrörelse måste de vara lika trötta på varandra som vi väljare börjar bli. Även om indoktrineringen går långt ner i åldrarna.

- A, B, C, D, E, F, P., sjunger barnen.
- Nej G ska det vara., rättar jag.
- Nähä, det står ju så på himmelsbilderna!, hävdar storebror.

Detta efter sönernas bubblande bad i splirrans nytt designerkar med nostalgisk doft från mina Body Shop-kulor från 80-talet. Den som spar hon har var länge min devis ... så nu levereras de gamla källarförrådsrelikerna från barndomshemmet till dörren en låda i taget. Till killarnas stora förtjusning. Pastellfärgade och plastiga glasögon, Swatchklockor och öronclips, samt scarfs, torgvantar i spets och strassaccessoarer i en salig blandning provas nu av rosaröda småkillar. Som tyvärr frågar oss:

- Varför säger kompisarna att killar inte får gilla tjejfärger?

Vilket inte är så konstigt när lekarna på såväl dagis som skola är uppdelade, könscementerade och ack så stereotypa. Redan.

Flickorna fyller i Hello Kitty-bilder medan pojkarna färglägger Star Wars-kopior, utskrivna av pedagogerna, "eftersom barnen vill ha det så". Eller så syr tjejerna tyst medan killarna bygger med Lego eller leker tjuv och polis under glada tjut men med en del hårda slag som tuffa inslag. Kontraster.

Blir därför varm i hjärtat de dagar sönerna leker könsneutrala lekar vid hämtning med lika många tjej- som killkompisar. Då rör det sig uteslutande om att leka affär, spela spel eller lägga pärlplattor. Vilket verkligen är helt okej, men måste det se ut så där? Eller är det bara här?

Vill ändra på det, vända på steken med rårosa sidan upp. Men är samtidigt ambivalent grön för miljön och liberalt humanitärblå. Så jag sprider mina röster i de tre valen. Och kryssar de människor jag känner och litar på. Hur ska det gå?

Japanskt 1-årskalas

Är så avslappnad, lealös, trött, men lycklig.
Vilken helg!

Inledde med att morgonbada med mardrömsblöt, getingrädd lillebror i fredags före jobbet, Nordens roligaste för övrigt. Cyklade sedan till båten, läste ett par kapitel smuttandes en medhavd latte och kunde snart påbörja den första riktiga arbetsdagen, med uppgifter att veva igång den sedan 16 månader slumrande jobbhjärnan. En återkommande tanke under dagen var om man verkligen får ha det så här bra?

Hämtade tröttglada barn tidigt och gick hem till trehövdat fredagsmys medan Sveriges alla mikromjukisar kickade loss 80-talet på Konserthuset och i Blå hallen med Europe & co.The revenge of the nerds.

Så i lördags, efter en solig lekstund på vår (skol)gård och i vår tessinska trädgård, var det dags att fira min ettårsdag. Kärleken och jag har itne gjort något ensamma på sex år, inte ens en bio har det blivit, så den livsfest vi pratat om tar vi längre fram (var så säkra!) för att i stället göra en resa till inre ro och harmoni.

En kantarelltoast på restaurang J i Nacka strand senare var vi snart framme, sisådär tio år efter alla andra, men ändå - Yasuragin, som visade sig motsvara alla förväntningar.

På slaget 16 fick jag livet i mig för ett år sedan. Nu fick jag i stället lära mig försvara livet i Ju Jutsu. Med gamal bekant som lärare. Sedan följde tvagningar, bad och undergörande behandlingar på alla tänkbara sätt, samt delikat japansk mat i vacker miljö. Och tystnad tillsammans, men framför allt tid till tillitsfulla samtal.

Do in, Tai Chi, Qui gong ... allt under en värmande sol idag.
Så snabbt tillbaka till verkligheten i form av hungriga barn, som trots fullmatad helg med mormor hade energi för cykeltur till GIH och aktivitetsprovapå.

- Friidrott, akrobatik eller dans, vad var roligast?
- Allt!
- Så vad väljer ni?
- Simning. Som ni har gjort hela helgen.

Enkelt. När vi äntligen får plats efter tre års kö lär något annat locka mer ...