Tolkar allas er tystnad som att jag slog huvudet på spiken, spiken i kistan. Så jag stängde butiken en stund. Till förmån för sömn om kvällarna. samt tillverkande av 24 små paket till julkalendern. Samt mycket måttligt pyntande, en smula pepparkaksbak och en större degklump i magen. Några middagar, sång och träning. En stor skopa jobb. För att komma ikapp. Ta igen den förlorade dagen. Men det är omöjligt.
För livet rullar på, snabbt, och döden hälsar ideligen på. I form av dystra besked från vänner om släkt och bekantingar, grannar och nästkusiner. Alla med den gemensamma kräftlika nämnaren som väl tar kål på oss alla slutligen. Och jag är mitt i bedrövelsen sällsamt lugn. Utanpå. Men har svårt att acceptera. Inuti.
Så jag flyr för en stund, läser Hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann, nersjunken i knarrande skinnsoffan. Med barnen runtomkring, tätt intill. Framför brasan på landet medan snön yr runt husknuten och det ännu öppna havet ryter. Och jag skrattar så jag gråter. Äntligen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ja du gjorde rätt och hundraåringen är alldeles underbar!
Hundraåringen ligger här och väntar..
Hur går det med det där...du vet..?
Hej! Jag är mest dålig på att uppdatera mig, livet tar lite för mycket på krafterna, därav kommentarstystnad och allmän oinspiration.
Just nu hör jag en film med Clint Eastwood från vardagsrummet, tänk om han kunde kliva in genom dörren och ställa saker rättvist till rätta : -)
Skicka en kommentar