torsdag 28 oktober 2010

Pol Roger, vår vän i vardagen


(Påll Råtjääär)

Min mumrik.

Hjular in i vardagsrummet efter en motvallsdag, pussar på nybadade sofftrojkan och trillar sedan köttbullar glatt skönsjungandes. Kommer ut till oss, höjer ena ögonbrynet och frågar:

- Champagne?
- JAAA!,

ropar barnen. Medan jag tvekar, tycker vi ska spara just den flaskan till helgen, men snabbt kommer på bättre tankar när jag inser att jag måste berätta om dagens incident. Vars lyckosamma utgång verkligen bör firas. (Historien finns snart i ett inlägg nära dig.)

Mina tre musketörer vet hur livet ska levas.
Jag lär mig ständigt av dem.
Och den helvetsjävlaskitsjukdomen.

Att jag, efter makens läggning av nu nästan friska prinsar, ser nyheter ackompanjerade av bekanta snarkningar från barnens rum, är mer regel än undantag. Så småningom njuts de kvarvarande ädla dropparna tillsammans med den yrvakne kärleken med kuddveck på kind. Den som väntar på något gott ...

4 kommentarer:

Singelmamman sa...

Bästa vännen Pol! Så även min. Och Churchills har jag förstått. Tycker absolut att ni gjorde rätt, utan att fundera på vad som ska firas. Eller om det ska firas. Att spara champagne är dumt.

Jos sa...

word sister!

Sus sa...

Ni ser! Vi tre är ett bra team =)
Skumpa tillsammans kanske?

Aggie sa...

Jupp, jupp! Sjampis kan nytes når som helst. Og smaker som best...Når som helst! Skål, og natta!