Kärringen mot strömmen

Har såvitt jag vet blivit kallad för kärring för första gången någonsin och är mäkta stolt och rörd till tårar av tilltaget.

Anledningen till odelad glädje och inte minsta hyst agg är att avsändaren är ALL-vetaren, bäste B och min medicinman sedan 1998. Som konstaterar att jag mår bra, trots eller kanske på grund av att jag är behandlingsfri sedan årsskiftet, har en stark kropp, en bra kondition och "strålar".

Ledsamt i sammanhanget är att mina medsystrar som inte varit lika lyckosamma som jag är så många att just jag kallas kärringen mot strömmen. Just därför fäller jag en tår som rymmer så väl omåttlig livsglädje som avgrundsdjup sorg.

Det kom ett paket ...

Jag bär de vackraste av örhängen.
Och ryser, med hjärtat i halsgropen och minns.

Ty de skickades till mig från den andra sidan.
Med god hjälp av den käraste lillasyster och ömmaste moder.

Tack Elin, du är alltid i mina tankar, i mitt hjärta.
Vila i frid.

Och du, T avbröt sin senaste konsert för att ta mormor i hand och tända ett ljus för dig. Som alltid när han är i en kyrka. Du fattas oss enormt.

Fysisk saknad

Väldigt bedrövad, men lär av ballerinan och "gör något fint av varje dag tillsammans" och njuter av detta bedövande, bedårade vackra landskap och mycket av vad det har att erbjuda.

Men så plötsligt, på besök hos gamla seglarvänner, slår sorgen till med oanad kraft. Jag får yrsel och fryser plötsligt så jag skakar trots värmen, ber morfar övervaka barnen i poolen högst upp på Solleröåsen högt över Siljan, medan jag stapplar mot undsättningen. Hinner dock inte fram till damernas och kaskadkräks i buskarna, mitt i en trappa. Och eftersom jag håller händerna för ansiktet i ett försök att låta turistande tyskar slippa se min vändande lunch, så smetas fontänen ut över hela mitt förvridna anlete.

Saknaden har fått ett nytt ansikte.
Kräm fräsch.

Vila i frid finaste balettflickan

Helvetsjävlaskitsjukdom.
Jag kan inte säga det bättre.

Helvetesjävlaskitsjukdom.
Som har segrat över den finaste, klokaste, modigaste balettdansös jag någonsin känt. Min rumskompis i några dagar för ett år sedan, som sedan mars 2009 kämpade tappert, blev frisk förra sommaren, fick återfall men botades, stamcellstransplanterades kort efter mig men som i april åter drabbades av ett bakslag.

Blott 22 år fick hon alldeles nyligen veta att hon inte kunde botas. Ett besked hon tycks ha tagit med jämnmod. Så stor var hon.

Hon dansar inte mer, sprider inte längre sin enorma livsvisdom - sin unga ålder till trots. Och det gör mig ledsen, tom, arg och rädd. Jag famlar, tappar fotfästet men tvingas fokusera med barnens hjälp.

Ödets ironi har ordnat det så att jag nås av beskedet precis när jag sätter mig och barnen i bilen för att köra på semester till balettdansösens bedövande vackra Dalarna. Tårarna trillar nerför kinderna i en strid ström och kroppen skakar av hulkningarna. Jag måste stanna, låta barnen trösta och torka tårarna innan jag kan köra vidare.

Vi hämtar trygge fadern på jobbet, pausar över helgen hos morfar och åker sedan vidare tillsammans. Men även om jag är med fysiskt, befinner jag mig någon helt annanstans mentalt.

Balettdansösen och jag skulle ju fira friskheten här och nu. Trodde vi tills nyligen. Då vi ändrade planerna till att ses för att fira friheten och förmågan att bara vara här och nu.

Att nu vara här utan den länge emotsedda träffen smärtar obeskrivligt. Att livet är fruktansvärt orättvist vet alla. Att finna någon mening i den orättvisa som innebär att jag är här och inte hon går givetvis inte. Men jag blir bokstavligen påmind om min livsuppgift när barnen med orolig blick undrar vad de kan göra för att jag ska bli lite glad mitt i sorgen.

De ber mig skriva till balettflickans mamma där de ber henne tänka på hur bra hennes dotter var och hur mycket hon lärt alla som fick träffa henne. Och så talar de om för modern att dottern dansar vidare någon annan stans och att man kan prata med henne och sjunga pippisången, precis som de gör när de tänker på sina döda. Slutligen skickar de massor av pussar. Och är det något som hjälper och ger styrka, så är det dem. Pussarna alltså.

Finaste E, vila i frid.
Tack för att jag fick lära känna dig.
Du fattas mig.
Men kampen går vidare.
Vi ses.