Fredagen den trettonde?
Tisdagstränar.
Tungt.
Tar i ännu mer.
Tills det tindrar framför ögonen.
Däckar.
Drar mig själv till dagis & skola.
Domnar bort hemma.
Drakar & demoner viner mot makens dubbeldygnskickoff.
Stressig onsdag.
Supertidig start.
Skojande strulputte sinkar sorgsen storebror som blir sen.
Småspringer via skolan till dagis med solstrålen i släptåg.
Skippar cykeln, tar Silverpilen II till sjöstan.
Tungt.
Tar i ännu mer.
Tills det tindrar framför ögonen.
Däckar.
Drar mig själv till dagis & skola.
Domnar bort hemma.
Drakar & demoner viner mot makens dubbeldygnskickoff.
Stressig onsdag.
Supertidig start.
Skojande strulputte sinkar sorgsen storebror som blir sen.
Småspringer via skolan till dagis med solstrålen i släptåg.
Skippar cykeln, tar Silverpilen II till sjöstan.
Snurvlar bland murvlar.
Samlar spel till de sjukaste sjuka.
Skänker & rensar.
Sedan sent sexårskalas med storebrors flickvän och sötaste syster.
Sopar sedan mattan i Xbox360 Kinects dance battle.
Som betatestare får man förmåner.
Somnar, fulständigt slut, med snusande sockertoppar.
Samma veva nästa dag, men snabbare.
Skyndar till regntungt Uppsala.
Skrålar hest till bilradion.
Sticks för blodprover.
Smärtsamt.
Somatiskt?
Så står hon bara där.
Stockholmstjej i barndomsstad.
Som det naturligaste i världen.
Superduperkraftstjejen, vår egen Pippi och barnens valda moster.
Sitter med för mental handhåll när jag får svar på 1-årskontroll.
Som är bra!
- Sådärja, nu finns inga tumörceller kvar. Tänk ändå att du är här. Och mår så bra. Efter allt det här. Är det inte fantastiskt?
- Ja, jo ... det är det väl. Men jag hade liksom inget alternativ.
- Nej, men även om vi gör allt vi kan lyckas vi inte bota alla.
- Jag är smärtsamt medveten om det. Minns prima ballerinan varje dag.
... gråtvåt paus
- Det är det värsta, när inte ens vi läkare vill men måste inse ... Nej, jag tror vi avslutar där. Men du, snart är du helt medicinfri, så du kan återgå till Bs beskydd, ja, han ber om dig och är min chef, och får alltså som han vill. Så ses vi på 2-årskontrollen.
Omtumlad.
Oinskriven, alltså utloggad från BMT! Vanlig igen?
Orkeslös.
Omtänksam vän bär överfyllda spellådor från bilen.
Ohejdad tacksamhet från personal och patienter.
Omvärlden och omständigheterna glöms bort för en stund.
Hem igen.
Hastar in och tar med sjungande skolbarnen.
- Hemma är vi bara två. Min mamma dog i cancer. Ska vi leka efter körövningen?, säger en.
Hämtar tappade andan. Och kramar lillebror extra hårt medan storebarnen bekymmerslöst(?)trallar.
Feberyrslig idag.
Förbjuds av familjefadern att fara till jobbet.
(Snor)Fräsig form av fredagsmys?
Fy farao.
Får förfärligt besked av fin vän.
Faller för att helvetesjävlaskitsjukdomen har skördat offer. Igen.
Tänder ett ljus.
Tänker på E.
Och oroas.
Obehaglig trend.
Samlar spel till de sjukaste sjuka.
Skänker & rensar.
Sedan sent sexårskalas med storebrors flickvän och sötaste syster.
Sopar sedan mattan i Xbox360 Kinects dance battle.
Som betatestare får man förmåner.
Somnar, fulständigt slut, med snusande sockertoppar.
Samma veva nästa dag, men snabbare.
Skyndar till regntungt Uppsala.
Skrålar hest till bilradion.
Sticks för blodprover.
Smärtsamt.
Somatiskt?
Så står hon bara där.
Stockholmstjej i barndomsstad.
Som det naturligaste i världen.
Superduperkraftstjejen, vår egen Pippi och barnens valda moster.
Sitter med för mental handhåll när jag får svar på 1-årskontroll.
Som är bra!
- Sådärja, nu finns inga tumörceller kvar. Tänk ändå att du är här. Och mår så bra. Efter allt det här. Är det inte fantastiskt?
- Ja, jo ... det är det väl. Men jag hade liksom inget alternativ.
- Nej, men även om vi gör allt vi kan lyckas vi inte bota alla.
- Jag är smärtsamt medveten om det. Minns prima ballerinan varje dag.
... gråtvåt paus
- Det är det värsta, när inte ens vi läkare vill men måste inse ... Nej, jag tror vi avslutar där. Men du, snart är du helt medicinfri, så du kan återgå till Bs beskydd, ja, han ber om dig och är min chef, och får alltså som han vill. Så ses vi på 2-årskontrollen.
Omtumlad.
Oinskriven, alltså utloggad från BMT! Vanlig igen?
Orkeslös.
Omtänksam vän bär överfyllda spellådor från bilen.
Ohejdad tacksamhet från personal och patienter.
Omvärlden och omständigheterna glöms bort för en stund.
Hem igen.
Hastar in och tar med sjungande skolbarnen.
- Hemma är vi bara två. Min mamma dog i cancer. Ska vi leka efter körövningen?, säger en.
Hämtar tappade andan. Och kramar lillebror extra hårt medan storebarnen bekymmerslöst(?)trallar.
Feberyrslig idag.
Förbjuds av familjefadern att fara till jobbet.
(Snor)Fräsig form av fredagsmys?
Fy farao.
Får förfärligt besked av fin vän.
Faller för att helvetesjävlaskitsjukdomen har skördat offer. Igen.
Tänder ett ljus.
Tänker på E.
Och oroas.
Obehaglig trend.
3 kommentarer:
Oj! Jag tror jag höll andan hela inlägget. Jösses. Jag vet inte om jag skulle orka med ditt tempo, och jag är så kärnfrisk att det knappt är sant. Kram och grattis på ettårs!
Tack! Jag har svårt att vara lagom, det är av eller på så här efter sjukdomen. Vill så mycket, orkar så lite, blir ursinnig och kör på. Rakt igenom kaklet. resultat: en sån här yrselfebrig dag i soffan. Trevlig helg!
Du är hunderbar Jos, älskar dina texter. Önskar bara att dom kunde få handla mer om härliga stressdagar och mindre om oro.
Kramar.
Skicka en kommentar