Storebrors familjeporträtt med förklaringen:
"Grönt är skönt. Du kommer först, är glad och passar snart i sköna klänningen igen. Sen kommer jag, som tänker mycket så huvudet är viktigast. Lillebror tar störst plats. Alltid. Pappa är starkast och kramar bäst, så hans armar blev längst och liksom bär oss alla andra."
Tillbaka i rutinerna illa kvickt överraskas jag av att må riktigt dåligt, efter en visserligen hektiskt fulltecknad dag med sjukhusbesök i Uppsala, bästislunch, fotbollsträning och tjejmiddag med gamla gänget efter åratal samlat igen. Som en blixt från klar himmel denna soliga, underbart vackra dag strejkar kroppen och jag kan inte annat än motvilligt ge mannen rätt i att det inte går att jobba när ingenting fungerar. Kryper mellan bad- och sovrum sedan arla morgonstund som har allt annat än guld i mund.
Besviken, bedrövad, men inte bitter glömmer jag nu dagen och fokuserar på eftermiddagen med mina fina, i solen på balkongen läsandes en mysteriebok och görandes den allra första läxan med nysjungen storebror i OP-kören. Där han törs mysa med tjejerna som annars leker för sig själva på skolgården. Där de mer framåt killarna bestämmer vem som får leka vad och vilka som får vara med. Vilket gör att stora tårar trillar nedför kinderna om kvällen när magontet släpper. Tårar som torkas när han konstaterar att det faktiskt finns fler att leka med. Att allt är bättre nu än då.
Olikheterna mellan då och nu är oändliga. Gröna klänningen för exakt tre år sen, vilket känns som trettio, mognadsmässigt. Ryser. Skäms. Och förrförra året. Nyutnämnd chef med atlantisk utmaning och ont i kroppen, stress i sinnet, alltid på språng med ständigt dåligt samvete för barnen, jobbet, hemmet. I fjol. Just leukemibotad. För andra gången. Nytransplanterad, med hopp om livet. Men svag, inte ont anandes om vad som komma skulle. Hur skört livet skulle bli innan jag sakta men ganska säkert kämpade mig starkare.
Och bilen går bra?
"Grönt är skönt. Du kommer först, är glad och passar snart i sköna klänningen igen. Sen kommer jag, som tänker mycket så huvudet är viktigast. Lillebror tar störst plats. Alltid. Pappa är starkast och kramar bäst, så hans armar blev längst och liksom bär oss alla andra."
Tillbaka i rutinerna illa kvickt överraskas jag av att må riktigt dåligt, efter en visserligen hektiskt fulltecknad dag med sjukhusbesök i Uppsala, bästislunch, fotbollsträning och tjejmiddag med gamla gänget efter åratal samlat igen. Som en blixt från klar himmel denna soliga, underbart vackra dag strejkar kroppen och jag kan inte annat än motvilligt ge mannen rätt i att det inte går att jobba när ingenting fungerar. Kryper mellan bad- och sovrum sedan arla morgonstund som har allt annat än guld i mund.
Besviken, bedrövad, men inte bitter glömmer jag nu dagen och fokuserar på eftermiddagen med mina fina, i solen på balkongen läsandes en mysteriebok och görandes den allra första läxan med nysjungen storebror i OP-kören. Där han törs mysa med tjejerna som annars leker för sig själva på skolgården. Där de mer framåt killarna bestämmer vem som får leka vad och vilka som får vara med. Vilket gör att stora tårar trillar nedför kinderna om kvällen när magontet släpper. Tårar som torkas när han konstaterar att det faktiskt finns fler att leka med. Att allt är bättre nu än då.
Olikheterna mellan då och nu är oändliga. Gröna klänningen för exakt tre år sen, vilket känns som trettio, mognadsmässigt. Ryser. Skäms. Och förrförra året. Nyutnämnd chef med atlantisk utmaning och ont i kroppen, stress i sinnet, alltid på språng med ständigt dåligt samvete för barnen, jobbet, hemmet. I fjol. Just leukemibotad. För andra gången. Nytransplanterad, med hopp om livet. Men svag, inte ont anandes om vad som komma skulle. Hur skört livet skulle bli innan jag sakta men ganska säkert kämpade mig starkare.
Och bilen går bra?
3 kommentarer:
Ja, det finns väl en anledning till att vi inte vet vad som väntar oss i framtiden. Skickar en kram och hoppas dagen blir bra.
Oj då, får T läxa redan i 6-års?? E får knappt läxa i 1an :-). Olika det där.... Hoppas han hittar bra kompisar i klassen nu. Hur många är de? Fördelen med gamla klassen för min son var att de var så många så det fanns nog alltid någon till alla. Nu är de få, och det är så enormt bra då alla verkligen blir sedda....men urvalet av kompisar minskar ju, blir skörare så.....
För och nackdelar!
Hoppas denna dag blir en bra dag för dig.
Stor Kram! /K
Vad du får kämpa. Du är starkare än någon skulle behöva vara.
Skicka en kommentar