Matlag

Alltså, kan man ha så här fina vänner?

Orolig men RÖRD (samt slutkörd, dunderförkyld och vabbande) make ringer sent om kvällen och berättar om en mattransport utan dess like. Vännerna C och E har tillbringat en heldag i ett litet kök där de tillsammans med pigorna, 6 resp 4½ år och med oanade talanger, tillagat och sedan till Gärdesdörren levererat:

FEM lådor lasagne
TRE köttfärslimpor
TRE bunkar blomkålssoppa
OCH hembakat bröd

Finaste, bästa vännerna i världen som bara gör rätt utan att vi behöver fråga eller ens tänka. Ni bara finns där, som det naturligaste i världen i en onaturligaste av situationer. Och det värmer så att hjärtat svämmar över och kinderna blir gråtvåta av lyckotårar.

Må ni aldrig nånsin få allvarliga sjukdomar, eller hamna i nödtorft, men på något sätt ska jag ändå försöka betala tilbaka skulden hela livet. Vi börjar med en hejdundrande FEST.

Återkommer med datum.
Puss!

Till saken hör att E är vegan och lever för djuren. Och ändå sväljer klumpen i halsen för att svänga ihop köttig mat åt vargar i nöd. Fan-tas-tiskt!

Kastrullfull

Just nu är jag tämligen lättövertygad. (Så ta tillfället i akt att påverka mig om det är något ni länge grunat på ... chansen lär inte komma tillbaka på ett tag.)

Är nere på noll i immunförsvar (vita blodkroppar), yr, men lugn och harmonisk, tycker jag själv iaf. Jag gillar läget. Eller ja, missförstå mig rätt. Hade ju hellre varit hemma hos min familj och slitit på i vardagslunken, men som läget nu är kan jag inte göra annat än att vara här och det är helt okej.

Flummar omkring lite utanför, eller kanske ovanför min kropp. Låter tankarna irra lite, lyssnar på min käre far och min fina vän Isa som båda sovit över och som nu pratar om benmärgstransplantationer, matlagning och apoteksmonopolets avskaffande, och kanske man skulle ta en balja lut? Skrattar lite åt dem, drömmer att jag är en isbjörn på en glaciär. Det blåser och svider i mina uttorkade ögon. Får smörj och kan blinka. Och är med i samtalet igen.

Ska vi ta och shoppa loss på ett apotek eller två, hörrni? Tror det är en lönande business. Bara lilla jag (-4,5 kg på 2 dgr) konsumerar exempelvis Malawis BNP i droger just nu.

Skål! Det svänger ju, katten.

Dag för dag

Många tårar fattigare, men minst en lärdom rikare sitter jag i en trygg, rätt okej sjuksäng och kan inte göra så mycket mer än att just vänta. Det är enerverande, irriterande, frustrerande, tålamodskrävande men stärkande för ett kontrollfreak som jag. Testa, så få ni se. Sitt, bara sitt, och planera ingenting. Låter plättlätt, eller hur?

Har tvingats inse att livet som det varit fram tills nu inte blir sig likt på ett tag. Vill ju planera, ha kontroll, se till att min familj har det allra bäst. Men det går inte nu. De måste hitta tillbaka till sina rutiner hemma i det trygga hemmet, medan jag BARA kan fokusera på att bli frisk. För att finnas med dem sen igen. Enkelt egentligen, eller hur?

Efter en vecka med med ömsom vin (faktiskt) med de finaste vänner och familj som finns, ömsom cyto och mycket vatten, har mina tre musketörer och jag sagt hejdå för några dagar, eller vad det nu kan bli. Trodde jag skulle få min hästkur, följa med mina tappra skara krigare hem till Stokholm och där invänta följderna av denna omilda behandling. Men det går inte nu. Det här är den tuffaste hästkuren, det vet vi sen förr, och att pendla mellan hem och sjukhus varje dag med nedsatt immunförsvar går ju inte alls. Köra bil kan jag inte heller, eftersom jag somnar direkt. Så här är jag nu. Har flyttat hem till den ömma modern där jag sover om nätterna och tillbringar dagarna med behandlingar, provtagnignar och väntan på Hematologen. Ganska enkelt, eller hur?

Hur har ni det, där ute? Jag behöver intryck!

Happy sista april!

Valborg i Uppsala;
gröt-/champagnefrukost i Stadsparken kl 8
forsränning i Fyrisån kl 10 (se bild)
sillunch where ever kl 12
mösspåtagning i Slottsbacken kl 15

OD sjunger utanför universitetsaulan kl 15.05
champagnegalopp mellan nationerna forever
Allmänna sången hälsar våren vid Gunillaklockan (Slottet) kl 19
fest å nation (för dom som inte redan sussar kudden)

Solen skiner!
Barnen leker i min gamla park!

Allt medan studenterna fyllnar till i sin Stadspark, springer nerför slottsbacken nu kl 15 medan vissa redan hamnat på UAS intoxikerade. Skönt att vara nära men att en bit bort. Har ett rum med åutsikt och helikopterperspektiv på tillvaron. Vännen E agerade vuxen på stan på vägen hit och ryade åt alltför lättklädda flickor ("bikini liksom") som jagade änder vid Svandammen här nedanför.

Annars pumpas jag full med rävgift! Starten gick kl 06:00 för att hinna på mig full o go lagom till permisen ikväll. Det vankas grillpremiär och brasa med finaste vännerna och alla barnen. Jag längtar så hjärtat värker.

Fuskjobbar lite, jag menar hur ska det gååå?, men får raskt uppsträckning av annars försiktig läkare som manar "fokus på dig, det är du som ska blir frisk". Så sant. Får inte plats så mycket mer i mitt huvud än at kämpa för livet och älska mina tre musketörer som är de tappraste som finns.

Så jag lunchar med K, bästisen sen 2-årsåldern - nu läkare i huset mittemot. Vi skrattar bort lite oro, jag får mer cyto, peppar alla nära och kära som oroas, tränar med sjukgymnast, åker till tandläkare, gör hjärtundersökning, lämnar prover, blir omlagd, får ännu en moralkaka i knät, äter den, rävar, får måillapiller för att klara kvällen, vägs (upp 2 kg - bra tror jag, men nej, det betyder att cyton stannnar för länge, va faaasen, i med vätskedrivande - nej inte nu! jag vill UMGÅS ikväll, inte kissa, okej?).

Full rulle på sista april.
Vad mer kan man begära?

Startskottet

Och där gick startskottet.
De älskade hatade cellgifterna är nu på väg in i kroppen för att förgöra sjukan för gott.

Nu kör vi!

Dinosar

Benmärgsprov är inte min favoritgren. Smärtan är hanterbar, men känslan av att en bit av det allra innersta sugs ut är ... saknad. Även om min märg är sjuk och orsakar ilska, oro och praktiskt strul just nu.

För en stund var det dags att benborra igen. En ung, försiktig läkare, men inte "min" misslyckades. Jag tyckte synd om henne, men ville samtidigt bara avbryta. Gå hem. Men den utvägen finns inte. Så jag bet ihop. Torkade en tår. Då kallades det ärrade proffset från förr in och tog i tillräckligt för att fylla rören. Gammal är äldst.

Nu har vi vågat planeringsprata. Kände mig mogen att diskutera med en trygg kändis. De yngre, försiktiga är bra lyssnare men törs inte ta upp de stora frågorna (?). De inväntar mig, och det är säkert rätt. Men jag är en gammal i den här gården. Jag var här före dem, vilket märks.

Medan gamlingarna planerade kunde ungdomarna lyssna storörat. Och jag blev med ens en dinosaurie vid 34. Men en väldigt barnslig sådan. Tihi.

Retsticka

När jag låg på operationsbordet igår och tillfälligt hade tagit av mig mina prinsars guldhjärtan som jag fått låna tills de kommer hit idag, ja då klappade hjärtat för mina små skruttar där hemma. Som alltid.

Plötsligt tog det ett skutt och slog många snabba extra slag. Samtidigt som luftstrupen liksom snörptes ihop. Obeskrivligt oväntat obehag.

- Ja, där har vi dit hjärta, vi är bara där och retas lite.,
upplyste kirurgen.

- Var snäll och sluta med det.,
pep jag under tältet.

Efteråt fick jag en tankeställare. Jag är lyckligt lottad som har en sjukdom som ska botas, men tänk att ha ett skenande hjärta. En ständig påminnelse om att livet är skört.

Vid närmare eftertanke vore det kanske bra. Vad sägs om en liten hjärtretning till mans och kvinns lagom till Valborg?

Flashback

Jag är tillbaka där livet började.

Det BB där jag föddes låg där det här huset nu står.
Damp 24 år senare ner på platsen efter spansk frigörelse, då med leukemi.
Stred och vann det kriget för nästan elva år sen.
Förlorade min farfar här i det förrförra novembermörkret.
Och checkade idag in för att fajtas mot sjukan igen.

Snacka om flashback.

Hjärtceremoni

Mina killar och jag hade Det Allvarliga Samtalet igår. Igen.
Vi slöt en kämparpakt och hängde varsitt guldhjärta runt halsen.

Det gör ont i det stora modershjärtat, men när jag om en liten stund åker till sjukhuset för att påbörja första ronden gör jag det med vetskapen om att mina killar har det bra och att de har förstått att jag är "samma gamla mamma". Och så vet jag att de vet att det kommer bli tufft, men att vi ska kämpa tillsammans.

Nu ska vi kämpa i oss frukost. Dagens viktigaste mål, right.
Lillprinsen trotsar och storprinsen filosoferar.
Så möts det stora och det lilla livet.
Och det känns rätt skönt.

Hur är er morgon?

Helvetesjävlaskitsjukdom

Hur berättar man det omöjliga? Speciellt för sina barn?

Det overkliga har hänt och vi står mitt i kaoset. Ena dagen skålade vi i (stora mängder) champagne, för att nästa dag få ett chockande besked som ställer livet på ända.

Barnen tog det bra, som barn gör. Efter tidig hämtning på 3-årsdagen, över ett glas saft i kvartersfikets trädgård:
"Dumma bajssjukdom, får man säga så? Jag kramar dig frisk. Kan vi leka kurragömma nu?"
Storebror är mer fundersam av naturen. Vägrar lämna min sida. Har humörsvängningar, men ställer också alla de svåra frågorna.

Till vännerna messade jag denna gång. Orkar inte ringa runt och trösta, så jag tog den enklaste utvägen:

"Igår sålde vi äntligen lyan. Idag fyller N 3 år. Och N & jag var på UAS. Jag har fått återfall av leukemin. Kaos är granne med Gud. Kram"

Sen dess har det varit treårskalas i dagarna tre, med släkt, vänner och massor av underbara barn. Samt ilska, gråt och massor av terapibakande.

Nu ska jag vinna fajten. Igen. Och ni som vill följer med i ronderna.
Puss!

Folk går omkring i vårt sovrum

Men det är helt okej!

Vår unika etagevåning är till salu och budgivningen är igång. Fjärilar i magen är vara förnamnet.

VIP-visningarna står som spön i backen och vi håller oss borta, men är nära. Tjyvkikar på de hugade spekulanterna. Faller de som som furor?

Vår unika etagevåning är till salu och budgivnignen är igång. Fjärilar i magen är vara förnamnet.
Följ den spännande fortsättningen här eller där.

Disney. Diss? Ney!

Piff & Puff letar fjädrar, sjalar och kjolar för de ska till Blåkulla en dag i förväg. Nicke Nyfiken finner läppstift att pryda ekorrkinder med. Piff utnämner mormor till Häxan Surtant vid frukost. Trots att vi försöker hålla kycklingarna långt bort från de förlorade äggen.

Mamma Mu hastar till bittidigt frukostmöte med Fru Klok för att få perspektiv på ömmande tår och uppdatering av det eviga bostadsdilemmat. Glader och Toker tittar in och allt är som förr. Fast helt annorlunda. De har varsin uppsättning Knatte, Fnatte och Tjatte nu.

Fastnar i tuben, stressar till jobbet, tjattrar på spanska, sliter mitt hår som Ferdinands matador. Allt pga det iberiska Disneyträsket jag gått ner mig i. Finner på råd, utför stordåd (?). Lättar, flyger, svävar fram ... åter på väg till höga höjders framtida hem för uppmätning med mina tre musketörer i påskkärringsmundering.

Klippa navelsträngen

Nyss hemkommen från en mestadels härlig men också förfärlig skidvecka känns det märkligt att stiga över tröskeln till det hem som förhoppningsvis inte är vårt allt för länge till. Det ekar tyst och tomt i den avskalade visningsmiljön, men det är ändå underbart att komma hem.

Åre var lika bra som alltid, den senaste veckan befolkat av två nyfrälsta slalomsnajdare som kom dit med ett sällan skådat självförtroende som tog dem förbi alla portar. Lillebror visade sig vara en naturbegåvning från början eftersom han har en naturligt låg tyngdpunkt ... medan gänglige, överböjlige storebror hade lite svårare första morgonen i skidskolan. Men så plötsligt kunde båda barnen och de nya kompisarna svänga, åka glasstrut (ploga), klara lift och stanna utan problem. Alla lattedrickande, sollapande föräldrar var glatt överraskade och nya utmaningar väntade allt högre upp på berget.


Den trista avslutingen kom sig av en incident innefattande tre generationer under samma tak. Alla blir vi lejoninnor när det kommer till våra guldklimpar, och jag är inget undantag. Det inträffade ställde saker på sin spets och åratal av gammalt groll kom upp till ytan i häftiga ordväxlingar. Alla inblandade fick sig en kraftig törn i sidan. Öppna sår som saltas med onödiga och spjutspetsiga kommentarer som träffar exakt där det svider som mest.

Nu väntar några dagars jobb innan det är dags för nästa ledighet. Då åker vi för ovanlighetens skull inte till landet. Den 34åriga navelsträngen ska slutligen klippas. Det gör ont när knoppar brister. Men det är ack så nödvändigt, så här i medelålderskrisens spår.

Lön för mödan?

Nu har vi städat & rensat, fixat & trixat, piffat & puffat, stajlat & snajdat i en vecka. Sov inte alls i natt eftersom vi drabbats av hetsig städmani inför interörfotografens ankomst samt en gnutta resfeber, utöver mitt galet dunkande öra. Så vi packade förstrött med ena handen medan den andra slängde ut ett ton skrutt (grovsoprummet innehåller vårt förra liv) inkl det pottskåp jag köpte till min allra första lya. Varför har det fått hänga med i femton år? Mon Dieu, je suis aveugle.

Denna hemmablindhet blev barnen abrupt av med vid uppvaknandet. Inte en leksak, teckning, foto så långt ögat nådde. Opersonligt och luftigt, jajamensan. "Mamma, vad fint det är, varför har vi inte haft så här förut?" utbrister den forne ekorrsonen.

Och jag håller med. Vi kanske inte alls behöver flytta, när allt kommer omkring?

Vi lämnar den tanken i det snöblaskiga kvarteret och drar till fjällen. Nu får mäklaren göra sitt jobb medan vi är på semester, vår omedelbara lön för mödan. Slappnar av, blir friska ... Anar redan nu vissa koncentrationssvårigheter. Kommer det någon på VIP-visningarna?

Mina franska nerver tål inte det här. Jag avskyr att flytta! Så till den milda grad att jag inte alls har öroninflammation, nej då. Kände mig som Lisabeth i madickensagan, när hon petat in en ärta i näsan.

Doktorn:
"Det var besynnerligt, jag kan då inte hitta något rött i ditt öra. Kan det vara hörselgången som är för trång?"
Jag:
"Men jag ÄR ett öronbarn, jag känner väl symptomen. Jag är så öm i käken att jag inte kan tugga ... eh ja, hmm det gör man inte med örat nej ... okej, men då var vi väl klara här då?"

Den snälla husläkaren konstaterar att jag har en kraftig käkinflammation.
"Har du varit stressad på sistone? Du kanske spänner käkarna i sömnen?"
No shit Sherlock. Gångjärnen behöver smörjas med medicin. Jippe, jag som precis lagt av med det tuffa artilleriet för ryggen får börja en ny kur.

Skrattar hela vägen till Apoteket, mitt andra hem. Och hoppas att jag om ett par veckor får småle på väg till banken. När någon lycklig själ vunnit en rafflande budgivning om vårt hem. Drömma går ju.

Golden Age of Youth @ MTV

Ska sticka iväg till nästgårdsgrannarna i sjöstaden.
Trots begynnade öroninflammation.
MTV. Coolast i världen back in da day.

Förra året var jag på deras högintressanta frukostseminarium om ungdomars medievanor, MTV Youth Lab. Panelens fjortisar var underbart charmiga och tyckte t ex att mail bara är till för gamlingar. Sociala medier regerar. Old news.

Nu ska vi få veta hur äldre unga fungerar.
Vi mellan 25 & 35.
Golden youth.

Kan man annat än ÄLSKA den benämningen?
Återkommer med rönen.

Framgång och avundssjuka

Det är ont om goda nyheter i kristider.
Då är det kul att läsa att det går bra för branschkollegor.
Extra inspirerande när kollegan är en god vän och nästgårdsgranne.

Trist att den gröna avundssjukan gör sig påmind bland kommentarerna.
Stackars alla bittra surkartar som använder sin energi åt fel håll. Tänk tvärtom!

Men grattis Delle & lycka till!

Tant?

Tog en välbehövlig rensa-hemmet-paus för att rensa hjärnan och lungorna med frisk havsluft i helgen. Lillebrors kommentar fick mig på fall:
"Nu e ja arrrg på din höft som inte kan sitta i bilen för å åka till landet."

Vårliga skogspromenader, Snödroppar i trädgården och strandfynd i Badviken ena dan å så nyfallen snö nästa. Aprilväder i mars. Klimatförändring?

Upptäckte att storebror har blivit lätt miljöförstörd, då han fortsatte rensandet även i fritidshuset. Glad i hågen kom han ner med en spännande, oöppnad låda. Min 25-årspresent från vänlig vän som tyckte jag fyllde tant. Då. Det tyckte inte jag, utan gömde och glömde lådan längst in i klädkammaren.

Igår kunde jag inte förneka tidens tand längre. Fick diagnosen kotförskjutning med åtgärden träning, behandling och korsett för att slippa steloperation. "Du är ju trots allt bara 34, så det borde du slippa." sa OMT-specialisten. Tackar.

Så efter sångrepet togs tingesten fram. Sprillans då, oanvänd. As good as new, now. Och jag sov som en prinsessa på ärten. Samma känsla som att knapra morfin. Inga bekymmer bekommer mig när jag slappnar av fullständigt ...

... på min Carmen Deluxe värmedyna!

Räddare i nöden

Det är tuffa tider.

Trots det, eller kanske just därför skickades personalen på HLR- och ABC-kurser under veckan. Intressant att notera är att företagets samtliga kvinnor (4) tog sig tid, medan alla män utom kursbeställaren, dök upp.

Nu kan vi rädda livet på varandra när domedagen är nära. Nästa vecka kommer liemannen eller frälsaren. Den som lever får se.

Vårt soundtrack är Stayin alive, vilket känns passande.
Rätt BPM för hjärtmassage och skön fredagskänsla.
Nu kör vi våra groovy moves! Here comes John(y) ...

La fiesta de San José

Igår var det min namnsdag.
Den firades inte nämnvärt.
Här.

Men mina spanska kollegor föregick med gott exempel och var lediga.
Till min ära.
Feliz santo!

Sena kvällssiffror i soffhörnan

Jag är ingen vän av siffror.
Ekonomisk ja, men att räkna hela dagarna är inte min grej.

Man ska göra det man gillar, det gör man som bekant bäst.
Så språk är min grej. Och smarta lösningar.
Inte siffror.

Nu gör jag budget i kristid.
Skär ner, kostnadseffektiviserar, räknar.
Och har snart bortrationaliserat mig själv.

Smart drag? Nja, men man måste vara sann som kommunikationsstrateg.
Kunden lär bli nöjd med att jag presenterat en problemlösning så briljant att jag inte längre behövs.

Mindre bra att vi ska betala handpenning på drömvåningen imorgon.
Spänningen är kryddan i livet. Som att äta indiskt i kräksjuketider.
Synd att jag är allergisk mot chili. Ej heller vän av siffror.

Tonårsfilm

Man tror att det man gjorde som trevande tonåring med gammal teknik var glömt och begravet. Men ack ...

Eftersom min far har blivit tekniskt intresserad på äldre dar lyckades han just maila ut min filmdebut till tjocka släkten, vänner och bekanta.

Först skrattade jag, sen grät jag lite. I skämshörnan under arbetsbordet. Men eftersom jag är tillräckligt mogen för att bjuda på mig själv, så delar jag med mig av denna kulturhistoriska gärning som redan setts av Sveriges alla stackars frisörelever sedan 1990.

http://tinyurl.com/7g8g8h

Från VHS till webbfilm. Tekniken går framåt.

Äntligen måndag

Jag har nog aldrig längtat så mycket till en jobbmåndag. Nu har jag å andra sidan aldrig haft någon måndagsångest heller. Men jesus vad lite webbande, idébollande och nya utmaningar kan göra för kropp och själ efter nästan tre veckors sjukskrivning. Hade sett fram emot da party, men är inte ens sur för att jag missade den galna branschfesten, bara glad att se alla klipp och höra historierna. Vet inte om det är ett tecken på mognad eller tacksamhet över att vara tillbaka. Vilket kanske är lite samma sak ...

Det är så mentalt depraverande att ligga still i väntan på att kroppen ska läka. Outhärdligt trist. Och självfötroendet faller som en gråsten genom tunn is. Men lyfter snabbt mot oanade höjder när jag är tillbaka på mina domäner igen.

Och då är jobbet ändå bara ett jobb.
Men ett jäkligt spännande sådant.
Trots sparkrav och rapporter.

Det är väl med jobb som med kärlek.
Det är nyttigt att sakna och saknas.
För att uppskatta och uppskattas.

Tjuvlyssnat

Mumriks bäste vän sen barnsben, jordenruntresor och onämnbara äventyr har med klok flickvän lämnat Skåne för Gärdet. Vi älskar det. Mest jublar storebror som fått en ny bästis, "stora G".

- Är han fem år?, frågar mormor.
- Nä, femton eller så., svarar storebror.

Stora G ringer sen lördagskväll:

- Ska vi ses för frukost på ert café imorrn?
- Vaddå kl 7 eller?, undrar N.
- Är du galen, kl 12 så klart!, ropar G.
- Det kallas lunch här. Eller brunch, men det är oftast ännu senare. Välkommen till familjelivets Stockholm!, hälsar vi.

Storebror schlagerbloggar live

Gästbloggaren gör ett inhopp. Här kommer betygen till snabbgenomgången.

Måns:
Mmm, lite bra.

Caroline af Ugglas:
Ledsensång sjunger hon tycker jag i alla fall för det hörs lite som det.

Agnes:
Jättebra musik, hon e lika bäst som den där som öppnade klänningen och inte får vara med idag.

Heat:
Är det pappor med långt hår? Vad konstigt. Hårdrock heter det. Väldigt svängigt med håren.

Emilia:
Hon sjungde jättegulligt och guldigt.

Alcazar:
Såna borde vi ha här hemma, likadana glansiga kläder och mikrofoner. De dansar coolt med rumporna också.

EMD:
De har fina kostymer och så kan dom dansa ändå. Jag hör musiken mer än sången. Ska det vara så?

Sarah:
Hon sjunger nog bäst egentligen å så gillar hon guld och rött som jag å har stora bröst å vågar flyga över allahopa ändå.

Sofia:
Sådär faktiskt. Jag förstår inte. Det är väl inte skånska?

Molly:
Hon sjunger urtjusigt och varmt.

Malena:
Den tanten sjunger fult och konstigt. Upp i himlen och ner i källaren. Hon får gå hem.
Nä, nu orkar jag inte blogga mer. Nu ska jag gå upp å sova.

Nakenchock ´09

Snart smäller det. Barnen är fast beslutna att hålla korpgluggarna öppna för att se glitterfesten. Liksom förra året.

Storebror gillar "tjejen med Kapten Fillings rosa trosor som tog av sig kjolen" (Velvet? deltävling 157 av 248). Blev väldigt besviken när jag förklarade att hon är ute ur leken. Nu hoppas han på "hon med tuttarna som flyger". Nakenchock funkar på 4½-åringar. Också.

Lillebror tycker att "ugglemamman med kort klänning sjunger finaste orden men guldglitterflickan är söt som smultron". Min snart treåriga poet. Som somnar vilken sekund som helst.

Jag håller med. Tjejer i olika åldrar dominerar festivalen, men tyvärr brukar idolpojkar vinna mångas hjärtan. Snälla, snälla ... visst röstar vi på intellekt?

Gökboet nästa?

Sist jag åkte ambulans råkade jag hamna på samma ställe som två vänner. Märkligt sammanträffande? Inte alls med tanke på den senaste tidens ödesmatchningar. Ingen är förvånad. Allra minst de inblandade. Som ju simmat i samma ankdamm på sistone.

Vännen I befann sig i den gruvligaste av källare, inklusive extra allt av bajslukt, blod och snor på väggarna. Där låg hon på en bår i fyra dagar och utreddes. Till slut fick hon nog och drog.

Mumriks exkollega Lilla My blev allt mindre för var dag våningen ovan min, allt närmre molnen för varje misslyckad undersökning. Nu har hon fastat i tre veckor och är förflyttad till annat sjukhus, trippelopererad men schlageryrslig. Snart har vi risakagapartaj. När batteriet är laddat, som sonen sa. Krya, krya.

Självfallet ska sötaste svägerskan strax tillbaka. Vi låg på samma ortopedakut sist. Saker är inte som de borde. Speciellt inte när man skulle vilja ha ångervecka. Eller återkoppling åtminstone. När reservdelarna är ur funktion.

Men annars är allt bra, utan morfin men med full kontroll. Sjukhus är bra ställen, men man är alltid lika naken när man fråntagits beslutanderätten över sitt eget liv. Allt sker på rutin ooch någon annan bestämme när du ska sova, vakna, äta, kissa ...

Måste släppa tesen. Men jag tror fortfarande inte på ödet, slumpen eller reinkarnation som Nurse Ratchid. Ko-ko.

Våga vinna. Vägra villa.

Vi vågade och vann!
Vi fortsätter alltså att våga vägra villa.

Flyttar till nyfunkis på parallellgatan till sommaren.
Vån 6/7 med stor balkong, öppna ytor, bästa planlösningen.

Tur att det tar ett tag.
Smärtsamt farväl av vår charmiga etagevåning väntar.
Lyllos den som flyttar hit. Intresserad? :-)

Men efter tre års suktande var det dags.
Det är vår tur nu!
Att stajla ...

Miljonjonglering

Som av en händelse hittade tillreste morfar Östermalmsnytt i pappersinsamlingen i förmiddags, efter att ha kommit till undsättning för att hjälpa en hårt prövad Mumrik med lämningar och hämtningar på dagis, handling och matlagning medan jag fortfarande är tämligen handikappad.

Blaskläsningen fick oanade resultat. VIP-visning av vår treåriga dröm inom en halvtimme och plötsligt jonglerar vi miljoner och möblerar i huvudet. Samtidigt.

Hisnande känsla.

Doften av skidskola

Efter att ha bokat och betalat skidskola och utrustning för den stundande Åreveckan börjar jag ifrågasätta om det är så smart att introduducera barnen i denna dyra aktivitet.

Speciellt med tanke på skaderisken. Jag har åkt skidor sen jag var tre och älskar det, men har i vuxen ålder tvingats operera båda knäna, skadat ryggen och fått ett par hjärnskakningar pga olyckor i Alperna. Mumrik kallar mig visserligen Elvan eftersom jag gillar att åka fort nerför branta backar. Vilket kan ha något slags samband med alla krascher.

Så är detta ett klokt val?
Jag borde ju inte ens vara där, i Åre alltså. Utan jobba igen allt jag nu missar. Lär ju inte kunna ta några svängar alls, eftersom jag fortfarande ligger hemma och stirrar i taket. Är inne i tredje sjukskrivningsveckan utan märkbar bättring. Vilket suger hårt.

Men jag hoppas på sol så att jag kan vara en typisk lattemamma i solbrillor som tjuvkikar på och beundrar mina småkillars framsteg. Storebror i skidskolan Snöflingorna, lillebror i snölekiset Snöbollarna. En och en halv timme varje morgon då föräldrar kan extremåka intensivt. Min lillebror och jag älskade det när vi var exakt lika gamla. Även om våra grupper hade lite tristare namn, som röd och blå. Men härliga dofter ... av svett och billig after shave.

"Mamma, det bästa med skidskolan är få åka ankarlift med skidlärarkillarna för dom luktar så gott. " Sa jag tydligen till min mor. Vid 4½ års ålder.

Så att sova bort den arla morgonstunden då skidskolan pågår är inte till att tänka på. Bokat och betalt. Nu ska vi f-n ha kul!

Marsnunnan

Fick inbjudan till en grupp på Facebook.
Vill du delta i eventet "Inget nyp i mars"?

Ett kvinnodagsstatement som varar hela månaden.
Så tolkade jag det.
Innan jag läste mer.

Jag är nog inte så PK.

Tuttar som flyger

Sömndrucken storebror stannar uppe sent. För att se evighetsduellerandet. Men somnar snart. Kvällens kommentarer:

- Men mamma, melodifestivalen kan de junte heta. De kommer ju en ny varenda lördagschokladdag. Å alla bara skriker. Man ska inte prata dumheter om nån, så de enda jag kan säga om dom där tanterna (Lili&Susie) e att rosa e snyggt!

(paus)

- Men du, hon med tuttarna som flyger, hon sjunger fint.

Jepp, rätt låtar vann. Sarah & Caroline var bäst. Kvinnokraft.
Internationella juryns var väl ett skämt hela vägen, va?

Feminist?

Efter finfint 2-årskalas hos parallellvännerna från förr soffilosoferar snillena.
Dagens högaktuella fråga:

Varför vägrar jämställdhetsministern att kalla sig feminist?

"Vissa saker behöver inga tuffa titlar, man bara gör dom. Det är inte coolt att jobba med omsorg, vård, skola och allas lika rätt - man bara gör det.", är förklaringen.

Om hon menar att feminism är ett urholkat begrepp eftersom exakt alla från Gudrun Schyman till Göran Persson kallar sig feminister, så håller jag med. Annars verkar det som ett märkligt avståndstagande.

Tack alla fina!

En läsare har via mail påpekat att jag kverulerar en smula i bloggen. Det är väl iofs lite av grejen med en ventil, men eftersom jag varit med om värre sjukdomar i livet än de senaste borde jag kanske veta bättre?

Hur som helst får det vara slut med klagandet och självömkandet nu. Det är dags för lite löööve bombing. Även om det tar emot att göra det på begäran. Here goes:

Jag är självklart oerhört tacksam över att jag har en man som lämnar, hämtar, handlar, städar, fixar och trixar, utan att pipa, för att få ihop vardagen när jag ligger på sofflocket och klagar över smärtor. Han vet det. Jag tar honom inte alls för given. vet att jag själv i en omvänd situation skulle göra samma sak, men pusta och stånka lite och högljutt oroa mig över det fåtal timmar jag skulle tillbringa på jobbet. Nu häller jag upp en Cardhu till Mumriken.

Mina barn är extra underbara när min kropp strejkar. Storebror har lärt sig att tvätta: han sorterar, fyller maskinen, vrider på alla knappar och sätter på vattnet utan problem. Modershjärtat svämmar över av stolthet när 4½-åringen växer med uppgiften.

Lillebror visar redan en stor portion empati när han oroar sig fr att jag blir sämre om jag böjer och töjer rygg och höft. Han plockar upp saker andra tappar, borstar tänder och lägger sig själv, klär på och av sig själv och står startklar vid ytterdörren långt innan övriga familjen masat sig till hallen.

Och så övriga familjen och alla finfina vänner. Tack för omtänksamma samtal och mail samt överraskande presenter som dykt upp när jag minst anat det de senaste veckorna. Ett litet urval påhittigheter om piggat upp:

*Blev rörd till tårar av chokladogram från Årefabriken med "Tycker om dig-praliner" från vän jag alltför sällan ser.
*Att få se lillebror med fru allt oftare, som nu senast kom med vackra tulpaner och Evianvatten till espressomaskinen när huset var torrlagt hela söndagen. Ingen i hela världen kramar bättre än min lillebror. Love ya.
*Risakagor (!), en mycket intern present från medpatient tillika Mumriks exchef som hade tvingats in våningen ovanför mig på sjukhuset pga mage i olag.
*Klassikern vindruvor samt jättepåse med nyttiga nötter från uppisvän som alltid hälsar på mig på div sjukhus, trots att hon har traumatiska barndomsminnen från såna ställen. Du är starkast, I.
* Middagssällsis och kravmärkt finvin från gammal klassis, numera köris. Ska njutas så snart morfinet är slutknaprat.
* Thailunch, bitterljuv komedi (Patrik 1,5, rekommenderas) och framför allt uppiggande besök av Gärdets gladaste mamma och trea. Grattis till bästa jobbet, I.

I nöden prövas vännerna. Jag har pga min skruttiga hälsa prövat mina alltför ofta, och vet att de alltid finns där. Lyckliga, lyckliga jag. Men nu hoppas jag få ge tillbaka lite. Vill inte vara den ständiga källan till oro.

Men återigen, TACK, puss & godnatt.

Kräkdoftande fredagsmys

Familjelyckan är total.
Alla är hemma och myser, i ett ljust, vackert hem klätt i vita lakan. Vi läser böcker, pysslar, sjunger, ser på film. Livet vore helt underbart om ...

det var lördag i stället för fredag ...

och om det inte vore så att alla egentligen kvider och lider, sväljer och kväljer.

Visst är det trevligt att ha sällskap i soffan, men inte av tre sjuklingar till. Barnen är hyfsat oberörda trots feber och tomma magar, men Mumrik och jag orkar egentligen inte mer. Efter en sömnlös natt fruktar vi nästa kaskad. Speciellt jag som för egen del har spyfobi.

Lillebror gör tappra försök att underhålla oss alla med trubarinsatser vid pianot och plötsliga krigsdanser. Innan han faller ihop i en liten hög på golvet, omgiven av kräkhinkar och skyddande lakan.

Och storebror är van vid uppkastningar, så han springer vant till toan när det är dags, tvättar sig och borstar tänderna när allt är klart. Dag som natt. Min hjälte!

Inget ont som inte för något gott med sig dock. Jag tar bit mörk choklad med hela nötter och bitar av kaffebönor, trots att det inte är lördag. Resonerar som så att den ändå ska upp igen inom kort. Bulimivarning?

Hemspråk skånska?

Precis när en god vän med sina två småttingar krånglat sig till Nedre Gärdet från Vinsta, kommunalt, för att titta till mig, ja då faller korthuset igen.

Som lök på den sjuka laxen ringer dagis.
- Storebror har ont i magen och vill inte äta lunch. Många är hemma i magsjuka, kan han ha det?

Vännen vänder förfärad. Och jag haltar över gården med kryckhjälp och hämtar en tapper riddare som är blek om nosen.
- Om jag sjunger hela tiden kan inte kräkset komma upp.

Men det gjorde det. Hemma. I en kaskad över vardagsrum, kök, hall och badrum.
Plötsligt blir min strejkane lekamen ett smärre bekymmer, även om det var lite trixigt att knäskura nedervåningen när jag egentligen inte kan böja ryggen och ena benet.

När sonen är rentvättad, hemmet desinficerat och nedkräkta kläder, kuddar och filtar snurrar i tvättmaskinen bäddar vi ner oss i varsin soffhörna. Och zappar bland kanalerna. Sonen gnyr över svidet i magen, jag hyperventilerar pga smärtan i kroppen.


Så hittar vi en eftermiddagsrepris av Vänner. Och febrige storebror kiknar av skratt.
- Vill du se det här, förstår du vad de säger?
- Ja, mamma, de pratar ju pappas språk, sån där skånska. Det är nästan som danska. Visst låter det kul! Får man lära sig det språket skolan?

Hemspråksundervisning i skånska för semiskåningar i förskingringen.

Who ya gonna call?

GHOSTBUSTERS!
Press event på Stadshuset

Jag vet att jag borde stirra i taket på heltid, men kände mig pyttelite bättre igår och måste faktiskt vårda min mentala hälsa. Också.

Ville inte missa klimax av det vi jobbat så hårt för den senaste tiden. Visst gjorde det obeskrivligt ont att halta runt i salongerna, men det var det värt. Allt flöt, alla internationella gäster var glatt överraskade och egot fick den bekräftelse det så väl behövde.

Tog mig hem efter bara ett par timmar. Lite sämre i lederna, men väldigt nöjd och glad. Missade en bal på slottet, men vad gör det när jag ändå fick se att upplägget funkade.

Who ya gonna call?

Mmmm ... morfin

Håhåjaja.

Hela familjen drömmer om och hårdtränar inför en årevecka inklusive barnvakt. Men plötsligt slås drömmen i spillror när vänster ben strejkar, jag feberyarar, har kramper och hyperventilerar, svimmar när jag försöker resa mig. Ambulans tillkallas, specialister rynkar pannor, MR utförs, operation planeras men ställs in. Tredje gången gillt på åtta månader. Vilket innebär att jag förbrukat min beskärda del av dyra undersökningar ... och behandlingar.

Diagnos: ryggskott, ischias, piriformis syndrom och influensa i höften (!).
Bajs.

Så luktar det på dårhuset, nej jag menar ortopedkuten där jag delar rum med tre lårbenshalsopererade dementa damer i 90-årsåldern som håller kollektiva monologer (eller skriker på hjälp) dygnet runt. Blir till slut helt nipprig och skriver ut mig, på prov, och får med mig morfin i maxdos och kryckor för att ta mig ut till bilen. Får feber av ansträngningen, men vägrar släpa mig tillbaka eftersom jag värnar om min mentala hälsa.

Väl hemma stirrar jag i taket, filosoferar, oroar mig för jobbet och lyssnar på blues. Sen tar jag en morfintablett till, byter till soul och myser med barnen.

Jag är kass på att vara still. Mental prövning. Intalar mig att den fysiska vinsten är nära. Och yogaandas.

Visste väl att gravidyogakursen 2004 var en god investering. Fler barn lär iaf inte få bo i den här slutkörda kroppen. Hur mycket mina tre killar än tjatar om söta bebbar. Kan sträcka mig så långt som till en pudel. Max.

Bilsamtal och bloggbråk

Har precis kommit hem från landet. Det tog sin tid. 30km/h på Norrtäljevägen eftersom bilar for i diken varje kvart.

Men det var rätt mysigt. Sönerna sov sött i sina stolar. Mumrik och jag hade varsin McD-latte, soul i högtalarna och massor att prata om. Viktiga saker. Nu när vi är föräldrar. Håller f ö med min gamla pennfajtarkompis från förr, numera hela Sveriges hata/älskaobjekt Linda Skugge, i bloggbråket. You go girl! För lite drygt fem år sen var jag också en Ebba. På en enda punkt: fröken-duktig-syndromet. Väggen kom farligt nära. Då. Men mitt i eländet skedde ett medicinskt mirakel. Och sen dess är allt väldigt annorlunda.

Mumriks och min ostörda bilsamtal inte minst. Då pratade vi om kommande måste-upplevas-nu!-spelningar, filmer vi ville se och storstäder vs regnskogar vi skulle besöka, vart nästa skidresa skulle gå, vilken båt vi borde borda på nästa seglats ... i all oändlighet.

Idag pratade vi om storebrors filosofiska samt smått dramatiska sida. Allt är verkligen svart eller vitt när man är 4½. Och lillebrors hjärtesorg när bästisen väljer att leka med flickor i stället för med sin pojkvän. Kärlek vid 2 och 10 är inte lätt.

Men visa saker ändras inte, oavsett om man är morsa eller partyprinsessa. De tunga samtalsämnena. Som melodifestivalsföljetången. Varför i hela världen kunde ingen vettig människa ge förra veckans vinnartrummis en tubsocka att stoppa i trikån???

Eftertankens kranka blekhet

Baksmälla?
Nej, jag är bara lite trött-förkyld. Faktiskt.

Joråsåatte trots att jag var kärringklok som en bok och endast drack lite bubbel samt ett (1) glas vitt till maten - rött kan ju i värsta fall förorsaka huvudvärk - så var jag tröttförkyldare än innan balunsen. Dagen efter kvällen före. Så att säga.


Varför är det så svårt att bli medelåders?

Har morfar blivit frälst?

Helt surrealistisk upplevelse.

Morfar ringer och uppmanar de tröttkörda, postinfluensaglåmiga föräldrarna att ta oss en trevlig tisdagskväll.

- Jag bokar tågbiljett och tar hand om barnen. Ni behöver roa er!

För bra för att vara sant, resonerar jag och hastar till dagis som vanligt. Precis när jag sitter fast i tubtrafikens enkelspårskörning ringer morfar och barnen som glatt berättar att de redan är hemma och spelar ett sprillans Fia med knuff.

Så jag handlar, slänger ihop en oxpytt till spelarna, som de äter utan tjat och gnat eftersom morfar är med. Allt medan jag duschar varmt och länge, fixelifixar och tar på fina stassen.

Precis när jag kommer ner för trappan igen hoppar barnen i sina pyjamasar kryper upp i morfars knä för sagostund. Klockan 18!

Så jag smiter, med ett fånigt leende på läpparna, för att dejta mannen på stor galej i Stadshuset. Champagnen flödar, välgörenhetsvinnarna berättar rörande historier om sitt engagemang och såväl sill & västerbotten som mjälla pärlhöns inmundigas. Allt toppas av Nobelmedaljen i mörkaste choklad.

Sen var galamåttet rågat, så vi dansade hemåt i stället för att valsa i de fina salongerna. Mycket mätta, trötta men belåtna.

Detta kan lätt bli en vana.
Morfar ska få presentkort på SJ!
Barnbarnsfrälsningen kan fortsätta.

Dagens hjälte snart 4½

Jodå, mannen fick VAB/VAF:a.

Vaknade med 40,5, tog en dusch och svimmade. Ensam hemma med barnen. Lågt blodtryck toppat med feber är en halvbra mix. Så den lille storebror trippade nedför trappan, hämtade en telefon, ringde och sa:

- Pappa, kom hem!

Sedan tog lillebror luren och förklarade:

- Mamma har simmat i duschen, men varför dä? Dä ä mucke lättare å simma i badkaret.

VAB eller VAF?

Förra året vid den här tiden var vi i solen.
Missade alla influensor, förkylningar och kräksjukor.
Hade inte en endaste VAB-dag 2008.
Bra val.

I år satsar vi på vintersport.
Men tillbringade större delen av skidhelgen inne.
Med 1 m frestande, helt perfekt nysnö utanför fönstret.
Eftersom barnen har 40,5 i feber, snorar och slemkräks.
Dåligt val.

Idag har jag skött om kräkande, bräkande, yrande, snorande skruttar.
Samtidigt som jag själv skriver spöklik copy inför pressträff.
Och ser flourescerande febermoln fyllda av Slimer. Har 39 i örat.
Ett lika korkat som läskigt val.

Imorgon får mikromjukisen vabba.
Eller så inför vi VAF.
Vård Av Fru.

Par i hjärter

Lyssnar på Dean Martins Unforgettable Love Songs.
Hör farmor och mormor nynna från andra sidan.

Thank God for Spotify.
Gotta lov'em.

Funtar på den kommande kärlekslördagen.
Vi vill gärna gå på vännernas par-i-hjärter-kalas.
I gamla hemstaden. Men mormor är på bröllop.

Så vilken stackare kan vara barnvakt på Valentines?
Måste vara värsta tänkbara skymfen att bli tillfrågad.
"Vaddå, trorunte ja har nån date eller?"

Hoppar det.
Speciellt efter tjuvlyssningen av tonårsbrudar på tuben.
"Ska va barnis på Karlaplan. Fatta orka, dom e så jäla blåsta, fattar inte att ja har flunsan, sånt smittar fan. Men de e ju fett bra med cash för å sätta snorungarna framför teven nåra timmar."

Visst får vi skylla oss själva som aldrig vågat hyra in extern barnvakt. Men hur får man tag i guldkornen?

Ankdammen del 3

Ankdamm, litografi av Lasse Åberg

Tillfälligheter? Sammanträffanden?
En liten värld? Eller horisontell?

Jag vet inte längre.
Här kommer, helt oväntat, del tre av ankdammshistorien.

Vi var hemma hos goda vänner, delaktiga i nämnda ankdamm, nu nyinflyttade i pittoresk tjugotalsvilla. Kom att tala om att köpa läge eller köpa drömhus. Och huruvida man är asfaltsblomma, radhussvensson eller villavän.

Mannen min berättar om sin favoritexkollega, uppvuxen i Vasastan, som flyttade till världens ände men höll på att förlora förståndet och familjen och därför tog med sig livet hem igen. Till mammas gata. Frid och fröjd. Och barnvakt på nära håll som perfekt bonus.

Vännerna gillar historien och berättar att farmor gjort samma sak men precis tvärtom. Köpt gigantiskt hus i yttepytteby i lantlig idyll, dock vid vägs ände. Med böljande fält, hästar, skog och bilskrot som närmaste grannar.

Det låter bekant, så vi jämför historierna och inser att de har förbluffande många likheter. Och självklart - mikromjukisens underbara fd chef har sålt sitt hus till min exjobbarkompis svärmor. Hur stor är sannolikheten för det?

Och vilka är oddsen på att vi som inte träffat våra gamla seglarvänner på ett par år skulle börja nysta i just den historien?

Min tes prövas hårt.

Baby boom

Första veckan i juli kommer inte mindre än sex nära vänner nedkomma med bebbar.
Alla blir förstagångsföräldrar.
Lyckliga, lyckliga dem.

Och tänk vilken höst de hade.

In da hood

Står på trappan till Medis, efter spelningen.
Halva kompisgänget är samlat, då storebror, 4½, utbrister:

- Jag vill åka hem. Till stan. Å fika på Vickans hemma på vår gata.
- Men vi är ju i stan. Nu ska vi till mysiga Pause!
- Det här är inte stan. Det här är Söder.

Konservativ? Inte alls.

Mora träsk på Debaser

Förväntansfull kö runt hela Medis.
"Grabbarna är grymma. Jag har sett dom fyrtiofyra gånger."
Berättade killen bakom oss.

Nostalgitripp en gnistrande söndag.
Med dagishjältarna som hållit på sen 1971.
Exakt samma repertoar nu som då.

Fullsatt, folkligt, festligt.
Publiken var i fullkomlig extas.

Och barnen var också lite smått förtjusta ...

Håkan Hellström - Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg

Göteborg ToR igår.
En känslostormarnas dag.
Medan det upprörda havet havet för en stund var helt stilla.

Sorgen efter en underbar lillkusin.
Glädjen i alla minnen som vi faktiskt har kvar.
Ilskan över livets orättvisa. Hjärnblödning vid 29, varför?
Tacksamheten över att han fanns här hos oss ett litet tag.
Saknaden som är kolossal och helt ogripbar.
Det kluckande skrattet som vi aldrig glömmer.
Smärtan hos föräldrarna som överlevt sitt barn, "det värsta som kan hända".
Lyckan i allt han lärt oss om att vägra se begränsningar.

Det sista avskedets dag. Desperationen hos föräldrar som tvingas begrava sitt barn. Demonerna hos en storebror som har mist sin lillebror, best man, gudfar till sina barn. Men det är ett smärtsamt steg framåt. Alla måste gå vidare. Överleva även det värsta.

Efteråt, när vi sitter i köket i ett hus till bredden fyllt av mormors och kusinens kvarlämnade världsliga ting, då kommer insikten om att storekusinen och jag bara har varandra kvar. En endaste kusin at ta vara på. Ta sig tid att lära känna, nu när länken mellan oss är borta.

Väcks av mina solstrålar i Stockholm idag. Och tror för ett ögonblick att gårdagen bara var en mardröm. Tvingas tillbaka till verkligheten av barnens gröttjöt. Känns som ljuv musik ... Möjligheterna är oändliga om man lever i nuet. Bestämmer mig vid grötgrytan att så ska jag hedra hans minne.

Min lillkusin vitamin.
Som kallade mig kusin josåfin.
Alltid med ett pillermariskt flin.

Racepro - svensk konsolracing.

En vanlig dag på jobbet.
TV 8 var förbi häromdan'.

Spotify - too good to be true?

Jag älskar Spotify. Liksom alla som fått ynnesten att tilldelas ett gratiskonto.
Men säg den lycka som varar ...

Adjö du nya, kära vän.
Hoppas att vi ses igen.

Snyft.

PR-trick

Miss Street Smart aka Snygg-Lisa ringer:

- Vi ska vara där om tio. Det gäller att bli fotad, då blir chefen glad!
- Va? Varför? Vem?
- Bild på dig med ditt och företagets namn, syns för ALLA i reklamvärlden.

Mission accomplished.
Trist nog precis när snyggingen, min egen stödstrumpa sen '94, var i Resumébaren.

Tuffa tider råder. Har aldrig fått så många visitkort från arbetssökare. Inte konstigt att det slogs besöksrekord. Tur att det inte sparas in på mingel i reklamdjungeln. På med tropikhatten!

Ett år sen ...

... och sönerna har pratat om Den Underbara Resan varje dag sen dess. "Munken på berget var bäst, och seglingen, och simma med fiskar som vi matade med banan ochochoch allting!"
Stora, viktiga händelser i livet minns man. Även om man bara råkade vara 1½ då.

Som av en händelse, medan storebror och jag ser naturprogram, kommer plötsligt älskade lillfastern upp på datorn, nyss framme i Goa. Och ingen tiger i världen kan slita min lilla stora kille från datorn. Han skriver och skriver, mycket bakåfram och fullständigt obegripligt, men full av frågor och förmaningar. Så med viss hjälp får han fram budskapet: "VI VILL KOMA DIT. DU MÅSTE ÅKA MED då. GÅ INTE I SKOGEN. AKTA ORMEN BITER."
Tack gode Gud för tekniken.

Just nu är flera vänner där, på olika håll i thailandet. Och visst längtar vi tillbaka, mest barnen tydligen ... men i år är det tema vintersport som gäller. Killarna övar skridsko träget varje dag på IP med dagis, skidpremiären klarades med bravur. Spark, kälke, pulka, åklapp ... Så snälla Bore, kom tillbaka! Åre utan snö är liksom inte samma sak.

Men då kan vi iofs låtsas att vi är i hettan igen, lite artificiellt på Holiday Club. Får man byta liftkort mot simpass?

Familjeråd

Lita på det oväntade.
I sjuttiotalstappning.

Snöstorm. Isgata. Bilar i snigelfart.
Dåliga utsikter att hinna till Busfabriken 20 mil söderut.
Ledsna söner, surmulen storebror, 42. Den enda som inte brydde sig var födelsedagskusinen själv.

I stället blev det tid till Den Stora Sammandrabbningen. Med nära kära som sällan ses samtidigt; mellansyster, lillebror med tålmodiga äkta hälfter, mor(mor) och (styv)far. Rensa luften. Vädra åsikter. Och finna möjlig lösning. Samtidigt som barnen bygger eget lekland i myshörnan.

Lite stök.
Men oväntad ostrutsig succé.
En helt vanlig lördag.

Ankdammen del 2

Den fullständigt oväntade men helt självklara fortsättningen som bekräftar min tes.
Eller gör den det?
Bedöm själv!

Det kom ett mail från en god vän:

"Hej!
Jag läste din blogg (som du vet) och följde länken till henne som hittat en ring. Tidigare på hennes blogg fanns länkar till ett hus som hon ville köpa och en länk till ett hus hon inte ville köpa.
Otroligt! Vilket ställe! Jag var tvungen att maila länken till några bekanta och den ena av dem (L som var på kräftskivan i Tripolis om du minns) svarade så här:

"Hej! Tack för det underbara objektet, hur galet som helst. Jag visade bilderna för min kollega och det visade sig att det här är hennes grannar på landet. För att krydda det hela lite kan jag berätta att det på gården tidigare har funnits en bur med riktiga björnar i!!! "

Jag skrattade så att jag grät.

Nåväl, kaffemaskinen är åter i toppform.
Vad kul det ska bli att ses! Ni kan väl invadera vid 14-15 tiden? Passar det er?
kram J"

svar:
"Underbart!
Detta bekräftar tesen. Får jag använda det?
kram en annan J"

J:
"Självklart får du använda storyn, utan dej skulle jag ju inte fått ha så här kul som jag haft ikväll."


Så hur är det nu? En liten värld, eller en horisontell.
Eller bara en rad mycket märkliga sammanträffanden snarare än en vågrät värld?

Jag tror som bekant på det senare.
Vad tror du?

Rösta i Yaba

gärna på Ronge!

">

Inspector Gadget

Nu är den äntligen här. Prylen du inte visste att du behövde.
Ett måste för nyblivna teknik suckers. Som jag. Nästa vildmarksäventyr i betongdjungeln är säkrat.
Nu kör vi!

Stolthet och fördom

Jag älskar snabb kommunikation.
Nu följer lite krosskommunikation.
Saxat från min fejanvägg, inlägg från en av adepterna:

"Benke har på sig Riddick t-shirten i programmet! Simbin och Riddick bland höjdpunkterna 2009. Inte illa! Vad hände med Ghostbusters, Tekken 6, Afro Samurai och DiRt 2?"

"Jag såg och tappade hakan. Otroligt kul. Bra jobbat, PR-stjärnan! Detta måste firas. Utgår från att de har bubbel imorrn på Resumébaren? My treat this time. Gaala, champagne, öfre. Såna är vi. Och du, Benke måste ju spara några godbitar till kommande program. Det här var ju det första för säsongen. Mer skumpa åt atarianerna, ey?!"

Stolt som en hönsmamma.
Fördomsfull som få.

Spel? Teknik? Inte för mig.
Trodde jag då.

Inget är så uppfriskande som att inse att man hade fel.
Förändringens vindar blåser.
Håll i hatten!

TV8 äger

Det slår mig som en blixt från klar himmel medan jag ser Metro Teknik på uppstickaren TV8.

Jesus, jag är ingen språkfascist längre - jag har blivit en fullfjädrad tekniknörd!

Men jag bjuder på den bekännelsen eftersom kvalitetskanalen bjuder på de bästa spelen att se fram emot 2009. Programledarbenke bär dessutom en extra snygg tisha dagen till ära.

Jag blir nästan lika stolt som när mina guldgossar gör framsteg. Men så ligger också lika mycket hårt arbete bakom framgångarna i båda fallen.

Se nästa veckas program vetja! Onsdag kl 21, TV8. Som sagt var ...
Delvis filmat på min arbetsplats.
Missa inte!

Twitter

Jag gillar nya kommunikationsvägar.

Är något skeptisk till den senaste flugan, eftersom jag måhända inte riktig tillhör målgruppen. Alltså hur ego är man om man tror att alla vill veta vad man gör hela tiden?

Men HALLÅ, blogg funkar ju för de flesta. Graden av personligt eller privat rapporterande väljer ingen annan du.

Samma sak med Facebook. Det är du som väljer, men "du bara måste vara där, annars finns du inte"*. Eller?

Är man up n' coming eller fjortis finns inget annat sätt att synas än via sociala nätverk, bloggar och det senaste; mikrobloggen. Ungdomar mailar endast när de behöver nå "en riktigt gammal person"**.

En sån som jag?
Knappast.
Jag syns på bloggen, Fejan och Twitter.
Alltså finns jag.

Jo, för jag måste ju testa.
I rent studiesyfte.
På uppdrag av kund som funderar på att göra business av det hela.
Pengar styr världen.
Amen.

*MTV Youth Lab = enkäter och djupintervjuer av ungdomar mellan 14 och 24 i hela västvärlden **Bonniers ungdomsbarometer

Ankdammen

Världen är inte liten - den är horisontell.
Vi rör oss bara i samma lager.
Hävdar min far.

Jag håller med.
Utom idag.
Men undantagen bekräftar som bekant regeln.

Igår kunde jag inte sova efter all PMS-Rossini i lungorna.
Så jag bloggade runt lite på måfå.
Läste bland annat här, där jag ytterst sällan är.

I morse när jag kom till jobbet hade någon bytt från P3 till en högst irriterande reklamradiokanal på HiFi-systemet bakom min rygg. Innan jag hunnit byta tillbaka till kära public service hörde jag Gry Forsell & Adam Allsing återberätta en bekant historia. Sagan om ringen. Ont och gott. I en Gollumsk röra.

Märkliga sammanträffanden snarare än en vågrät värld.
Hävdar jag.

Gissa bajset

Titta, det snöar!,
sa jag och alla klädde på sig snabbare än ... ja det tog inte den sedvanliga 15 minuterna i alla fall.

Upp, ut och iväg, på vildmarksäventyr.
Tänkte jag.

Vi tar väl grusvägen?,
sa maken. Idag (läs igår) förlovad med mig sedan fem år.
Men mindre frilufsig nu än då.
1994. 19 år unga på plugg- och skidäventyr i Annecy.
Tidens tecken.

Ut ur huset, ned genom hästhagen, in i stora trollskogen. Ledsagade jag mina tappra män.
Och blev barn på nytt, yster som en kalv på grönbete. Öven om just korna är inne i värmen nu. Mina alldeles egna stigar i skogen invid havet där jag lekt sen jag var ett embryo.

Gissa bajset visade sig dock vara en underskattad tävling. Som jag, upphovsmakaren, jublade mest över. Trodde de andra som är kissåbajsåldern i familjen (alla) skulle göra vågen, men storebror ville hellre gå ner till havet igen.

Det är så vackert i Badviken där ni giftade er!.
sa lille storebror filosofen.

Harbajs!,
jublade lillebror och sjöng Hoppe, hoppe hare i högan sky.

Femårsfästmannen pussade influensafebrigt på den barnsligaste av barnsliga.
Fem år. Två barn. Och en väldig massa lycka.

Rätt bransch i kristid

I dessa kristider är det skönt att ha valt rätt.
Valde bort lite av friheten men fann glädjen i utmaningen.

Känns lite som när man ställt sig i rätt kö på ICA.
För ovanlighetens skull.

Det är härligt att dricka champagne varje dag och skratta på väg till banken, tycker du inte?

Resumé

Nej, jag vet inte.
Om den här ventilen ska leva vidare.
Så saken fick bero.

Lugn och ro.
Det behövde vi i allra högsta grad.
Efter en tuff höst.

Vår lilla familj har mått bra och vuxit på många sätt.
Och det är givetvis den största lyckan, det enda viktiga.
Men hösten har tärt.

Två heltidsarbetande föräldrar, för första gången, till två barn i explosiv utveckling. Visserligen jobbar vi inte åtta timmar om dan på kontoren, utan fadern lämnar dagisälskande barnen kl 9 rakt över gården och jag hämtar de två som inte vill hem kl 16. Och visst är de ute i skogen nästan hela dagarna, äter helt ekologiskt och gör pedagogiska, utvecklande aktiviteter med kompisarna hela dagarna. Men nånstans finns ändå ett uns av dåligt samvete där, ständigt närvarande. Åtminstone de dagar jag inte hinner till fyra, när något oförutsett händer på hemvägen. Emotionell och ologisk som jag är.

Även om jag visserligen haft ryggskott, åkt ambulans i ilfart, varit inlagd på ortopedakuten några dagar. Samt varit sjukskriven två veckor pga rygg och ischias. Och sedan blivit betydligt bättre genom att äntligen få träna och jobba med det roligaste av roliga, befordrad till högt uppsatt position på internationella domäner. Som anställd i stället för konsult för första gången på länge. Frihet byttes mot trygghet. Och en otrolig utmaning.

Men med ihållande huvudvärk, yrsel och anemi. Utredningar och behandlingar resulterade slutligen i MR på hjärna och nacke "för säkerhets skull". UA, en lättnadens suck.

Med en leukemi i bagaget så finns den förbjuna tanken alltid där. Långt bort för mig, men lite närmre till hands för familj och läkare. Så jag tänker att jag gör det för dem. Jag är ju inte orolig. Eller?

Så hösten har varit en prövning.
Med sorgen allerstädes närvarande.
Efter alla måsten åkte vi till landet och fick andas ut. Och gråta ut. Utan ett enda måste. Vi som alltid planerar tvingade oss att bara vara i en vecka. Och det VAB-fria året kröntes av 40,5 i feber första semesterdagen. Lillebror var het men alltid lika glad. Och vi andra följde hans exempel. Så typiskt, att när man slappnar av kommer allt över en. Säkerhetsventilen öppnas.
Sedan träffade vi familj och vänner. Åkte till Skåne en vecka runt nyår (även om makens familj räknade det som "ett par dar" - resdagarna i fullpackad bil räknas inte). Späckat schema inklusive extra allt. Men med en lyxig fristad i Falsterbo där vi huserade fritt, gick strandpromenader och finfikade.

Sen tillbaka på landet för skidpremiär. Somgick över förväntan. Stoltaste föräldrarna såg sönerna klara sporten som förde oss samman utan problem. Lite värre var det med julklappsskridskorna som tomten kom med: "det är det enda jag önskar mig!", kved storebror till morfars glädje. "Det är halt ju, hur gör dom på teven?" undrade stora. "Jag vill göra stjärnor på iiis!" ylade lilla förtjust medan han sprang lillsjön runt med två medar på varje sko.

Sådan var julen, den långa.
Men nej, jag vet ändå inte.
Behövs ventilen?

Radiotystnad

"Violence - silence"

Tyst.
Har det varit här den senaste veckan.

Mycket har hänt, mestadels roliga saker med familjen. Stora prinsar på 2½ och 4 klarar så mycket mer nu än då. Som att lillebror sitter blick stilla som en porslinsdocka på första raden i enochenhalv timme medan mamman galer i högan sky på julkonsert med Da Capo. Medan storebror också är tyst och lugn. Eftersom han sover utsträckt över mormors, bonusmorfars och morfars knän ...
"Du sjöng så snabbt i år, varför det?", undrar lille Långben efteråt.

Annat skoj var att ha morfar boendes här igen. Ett par extra händer ett par av de sex dagar som pappan är på kurs i Paris. Dagisinskolad sen en vecka, men fortfarande lite för osäker för att vara till enorm hjälp. Men ett kul avbrott för alla. Även om rutinerna funkar som ett smort maskineri nu när vi åter är solokvistar, barnen och jag.

Och med en ynka dag kvar av terminen, denna otroliga helt VAB-fria tar jag i trä, knackar i bordet och spottar över axeln tre gånger. Samtidigt som jag själv hostar och kraxar som en whiskydrickande kedjerökare. Sjunger vaggvisor för sömntutorna med beslöjad röst tills det kluckar av kvävda skratt i storeskruttens mage. Det bubblar över när han ber mig fortsätta så för alltid. "Du är så cool, mamma, när du låter som en knarrande dörr." Sömndruckne lilldirigenten ber mig i stället sluta. "Men g'natt nån gång då. Det låter inge bra. Kan du gå å sova nu då?"

Ja, och så jobbet där jag inte spenderat alltför mycket tid nu när jag både hämtar och lämnar. Är som vanligt lite smått förvirrad, och tvingas delegera, hjälp. För det är ju hälsosamt och stärkande när kontrollbehovet är grundmurat. Men det innebar t ex igår att jag fick bli prettoprovinsiell pga PR-jobb med internationellt storfrämmande på studiobesök i Uppsala. Inser att kollegorna har rätt när de retas för att jag gillar min hemby. För första gången är jag öppet stolt som en höna för att ha vuxit upp där.

Så allt rullar på. I en farlig fart fram till jul. Då hela familjen ska vara långledig, läsandes goda böcker framför brasan efter att ha varit ute på en ridtur eller åkt skidor på den nyfallna snön ... för visst blir det så? God mat som lagar sig själv, glada barn som aldrig kivas, pigga föräldrar som ser djupt in i varandras lyckliga ögon och orkar drömma om framtiden.

Men så borde det få bli. För efter en sorgsen höst som kulminerade i min kusins hastiga bortgång lär vi oss åtminstone en sak. Att vi måste värna varandra. På riktigt, inte bara som en floskel vi säger. Ska verkligen försöka. Värna. Och våga vägra villa.

Så.
Ingen fara, vännen.
Radiotystnaden är bruten.
Än finns det hopp om livet.
Och framför allt en dröm om en vit jul hemma.

Vanans makt

Om några timmar är det uppställning på vår gård.
Kl 07:00 för att vara exakt, eftersom luciatåg på utedagis kräver totalt mörker.
Normalt sett sover vi den tiden. En skön vana vi har.

Om några timmar kommer 14 dagisfröknar (12 kvinns och 2 män) att få varsin vacker prasselpåse från den kungliga hovleverantören av praliner. Det blev vårt självpåtagna jobb för sjätte gången i ordningen. En kontrollbehovsbaserad ovana vi har.

Och här sitter jag och jäser efter glöggprovning på jobbet, Easts dignande julbord samt en mojito på Sturehof. Och en rask promenad hem genom stan. En underbar vana jag har.

Dansen är igång

Nobelfesten just nu.
Bild lånad från DN.

Och så här briljant kan det också beskrivas. Det där jag nyss irrade runt kring.

Som dansen kring granen. Och imorrn är det hemlig julmiddag. Utan julmat. Oj, vad förvånade de ska bli. Ska ta med kisarna från bajenland till min siiida. Gaaala, champagne men framför allt smarrig asiatisk mat. Hoppas jag.

Häpp!

Gammal kärlek

rostar aldrig, eller?

Det är så märkligt, ja rent märkvärdigt, att någon man älskat (eller i alla fall med) bara försvinner ur ens liv. Oftast beror det på uppslitande slutor av förhållanden. Eller så hade man faktiskt inte så värst mycket gemensamt som man trodde.

Men sen finns det någon eller några, beroende på hur många grodor man kysste innan prinsen eller prinsessan kom på sin vita springare och räddade en undan lågvattnet, som saknas en. Inte för att man tänker på honom eller henne dagligen, men tillräckligt ofta för att undra vad som hände med den där personen som en gång stod en så nära. Google och Facebook måste ha sammanfört många gamla truliga tonårskärlekar, ofta in cognito. "Bara kolla lite ..." helt anonymt är så lätt.

Har man turen att ha en sån, en man alltså, är ju inte behovet så stort av en till. En gammal avlagd. Men det är ändå rätt tillfredsställande, ja kanske inte som då, pirret är ju borta som tur är, men ändå. Det är härligt att få frossa i minnen, fnissa åt det som var dödsallvarligt då och inse att guuud vad vi är olika med jesus vad lätt det är att hitta tillbaka till ... hm överanalyserandet av det du sa och vad jag svarade och varför blev det så?

Funderar lite på det. Tanken beror på en snabb msn-chat med en vålnad från det förflutna. Medan jag spökskriver en ledare och ser Nobelfesten från soffan. Bredvid morfar som bor över för att skolas in på dagis ett par dagar. Och Mannen. Den store lille. Smuttandes på ett glas vin. Lilllördag och allt.

Inser en del. Bland annat att närminnet är kort men långtidsminnet är som en elefants. Dement vid 30+?

Sorg

Jag är helt tom. Håller skenet uppe hjälpligt dagtid, men om kvällen är kinderna åter gråtvåta och ett stort "varför?" ekar i mitt huvud.

Den gladaste, starkaste fighter jag vet, som oförtrutet kämpat mot orättvisor utan att någonsin nedslås av sin egen livssituation pga OI (Osteogenesis Imperfecta), är borta. Han var min kusin vitamin, och jag var hans kusin josåfin, alltid sagt med ett pillermariskt flin.

Världen behöver människor som T.
Och nu finns han plötsligt inte mer.

Varför?

Saved by the bell - SPOTIFY!

Atari Live i London blev en succé.

Intensivt, spektakulärt och galet kul. Impulslösningar, fix & trix som fick fantastiska effekter. Nöden är uppfinningarnas moder. Faktiskt. Massor av människor och intryck att bearbeta. Vansinnigt mycket jobb, både på plats och väntande efteråt, som en direkt följd av altt som visades, beslutades och utlovades. Inte en lugn stund, extremt lite sömn men något av det roligaste jag nånsin gjort, job wise.

Så varför börjar jag städa när jag äntligen kommer hem kl 02 om morgonen? Och blir pigg, packar upp och kollar mail, blogg. Trots att jag vet att jag alldeles snart blir överöst med pussar av mina killar som jag längtat oerhört efter. Måste ideligen gå in till prinsarna som snusar lyckligt ovetande om sin moders tvångsmässiga städmani.

Hopplöst fall av pedanteri? Snarare iver att få fint och slippa några av ömma mormoderns förebrående påpekanden när de kommer hit för att barnvakta imorgon. Jag orkar jobba massor periodvis, vardagspussla, trolla med trilskande trotsare, tvinga oss s k vuxna att ta oss tid att tänka längre än nästa måltid, träna, sångrepa, läsa lite mer än sagor ... men mammas kommentarer om vårt hem är mer än vad jag klarar av. Jag regraderar till ett tonårsmonster som inte argumenterar särsklt välartikulerat, något jag ändå ger sken av att bemästra i andra sitautioner.

Men så, pling i mailboxen!, har det plötsligt blivit min tur att bli en spottis. Jag är räddad. Haleluja, jag älskar Spotify!

London calling

Om några timmar bär det av till London igen. Denna gång för kompaniets största event ever. Alla kommer att vara där. Och jag tokpackar. "Omutifallatt"... alltså, alternativ är ju bra att ha. När dress code i branschen varierar kraftigt.

Gick enochenhalvtimme tidigare från kören. Hann ändå inte hem innan gosgrodorna somnade. Pussar dem därför mellan klädvalen. Och får två minuter med yrvaken lillebror som bara ler, utför mammografi och somnar om igen.

Om mindre än fem timmar tar jag Arlanda express. London calling.

Glöggparty

Efter att ha svettats ymnigt under byggandet av en igloo, jo för så mycket blötsnö fanns det på grannflickans tomt i Grizzly, ja då pajade varmvattenberedaren lagom till duschen man borde tagit. Det blev raggistvätt av kropp och sinnrik uppsättning av kort hår för att åka raka vägen hem till stada. Där det var glammigt värre att komma hem till parallellgrannen på Ladies night.

Man har inte roligare än man gör sig. En adventssöndag i duggregn med otvättat hår. Mumsfilibabba. Och alla vuxenjulklappar inhandlade. Tack och bock till Tjockalocka!

Tomtetrauma

Julmarknad anno 1908 på Engströmsgården i Grisslehamn innefattade halmad gårdsplan, julgranar med handstöpta ljus och spetsad glögg "under disk".

Lillebror red tomtehästen till tomtens grotta medan dagdrömmande storebror åt kalkonkorv i rekordfart eftersom "Tomten kollar om jag äter nu och han kommer nog tillbaka på julafton med klappar om jag äter upp snabbt, eller hur?" Vi funderade genast på att hyra in den där bullrige tomtefarbrorn lagom till middag lite då och då. Inget mer tjat vore ju helt underbart. Blev ännu gladare när lillebror vågade sig närmre och vi såg att det ju var nästgårdsgrannen i ny skrud. Som älskade sitt nya jobb och gärna kommer förbi som tomtefar när storebor minst anar det. Är det skadligt att använda barnens fria fantasier så?

Agendan

Det här börjar bli en vana ...

Morgonsjunga med mysmonstren.
Powerpulsa tidigt, före rusningen, och öppna kontoret.
Webbstratega, idag som portugis.
Frysa på långbänksmöten med internationella gäster.
Propsa på lunch hour.
Jobba vidare, nu som spanjorska.
Hämta barnen.
Åka pulka.
Leka, slänga in en tvätt, laga mat med minikockarna och "jag vet, vi busar och låtsas att vi äter frukost till middag", mysa.
Avvärja katastrof pga tappad tandborste, sympatigråt från överbeskyddande storebror. "Hans tänder kommer att försvinna om du inte får fram Bamseborsten under badkaret. Då dööör lillebror! Han svälter faktiskt ihjäääl om han inte kan tugga maten. Buhu."
Somna en stund, barnen i sina sängar och jag i min. Eureka!
Soffjobba med iberiska utmaningar.
Förvirrat konversera Lejonordens director musices, sent hemkommen från Stadshuset.
Somna under nämnda samtal.
Maila.
Blogga.
Hänga den dagliga tvätten.
Sova.

Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter.
Men den ena är faktiskt den andra väldigt lik.

Nattskiftet

Snön ligger vit på taken, endast hon med tomtarna på loftet är vaken.
Trodde jag, som sitter uppkrupen i soffhörnan med snyggdatorn i knät.
Det är kul att jobba sent. I hemmets tryggaste vrå. Efter träning och sångrep.

Men så ringer mobilen. Vid midnatt?
Min rekryt har låst in sig. Systemet vägrar ta hans kod.
Larmfirman bryr sig inte när han ringer dem, "eftersom han inte blivit registrerad på företaget".
Så han får min. Och kan äntligen pulsa hemåt genom snödrivorna.

Detta måste undersökas. Imorgon. Men tre frågor poppar upp i mitt trötta huvud:

Är det inte lite anmärkningsvärt att bevakningsföretaget inte kommer farande? Mad Max borde väl definieras som tjyv och rackare. Eller i alla fall obehörig inkräktare. Men snillena spekulerar uppnebarligen inte så.

Sedan kan man också undra vilken sorts chef jag är, som låter medarbetarna jobba till midnatt. Frågar strängt om han brukar ta nattpasset, och får ett svävande svar. Inte bra.

Och så kan man fundera på att gå och lägga sig. Nu. Godnatt!

Förföranden

Storebror missade VIP:en på Gröna lunds julmarknad med flickvännen, sångfågelns dotter. Astmakillens luftrör var för ansatta för att vistas ute i stormen efter en heldag i snön.

Men T torkade snabbt tårarna och fick en ny idé. Den lille förföraren bakade en hjärtformad chokladtårta, tog fram en kyckling och bjöd sin nyaste flickvän med lillasyster ("så att lillebror också får en tjej") på romantisk middag.

Sedan findukade bröderna med tema guld.
¤ Thailändsk guldgrönglittrande elefantduk ovanpå turkosblommig vaxduk
¤ Gammelfarfars guldkantade finporslin
¤ Gammelmormors oputsade silverbestick, största modellen
¤ Antika kristallglas (morfars auktionsfynd)
¤ Gammelgammelmormors lika antika mässingsljusstakar
¤ Brutna servietter

Det var med påtaglig stolthet bröderna bjöd till bords. Tyvärr dokumenterades inte tilltaget, eftersom det rådde milt kaos runt bordet. Lillayster är nämligen ett år och hyser därför ingen respekt för vare sig kristallglas eller guldporslin. Hon gillade duken, och gjorde blixtsnabbt rycket ... samtidigt som storasyster provsmakade författarpappans firarchampagne.

Resultatet av kvällen?
Tja, det var nog rätt lyckat eftersom storasyster ville sova över och vår annars så blyge storebror beslutade sig för att fria. Allt medan lillebror gav lillasyster fotmassage i soffan.

Gul snö

Hur orkade vi?

Solskenförmiddag i pulkabacken. Vännen I och jag konstarerar att vi var där varje eftermiddag efter dagis förrförra vintern. Vi kämpade oss dit med bebbarna nedbäddade i vagnarna framför oss samtidigt som vi drog tvååringarna i pulkor bakom oss. Själva pulkaåkandet var inte det primära för storebarnen som mest gillade att färga snön med utspilld blåbärssoppa.

Nu är galnaste småbarnsåren redan över. Vagnarna är för länge sen sålda, alla barnen drar sina egna pulkor och den enda som spiller matsäck är jag som råkar vattna lillebror lite. Men snöfärgningen består! Numera blir den gul ...

Puder och plast

Tänk vad lite snö kan göra. Folk blir vanvettigt glada.
Det är precis samma fenomen som när första vårsolen tittar fram. Alla blir som förbytta. Vi behöver ljuset!

Lillebror har inget minne av snö, eftersom ingen sådan föll i fjol. Vår pratkvarn blev stum av beundran. Stod i fönstret och bara tittade förvånat mellan 07 och 10. Gick sedan mycket försiktigt till kvartersfiket och dejliga dejten med trallkompisfamiljen. "Det knarrar under fötterna, varför det?" var det enda han yppade.

Sedan kom mormor med ny, hett efterlängtad juniorsäng. Ihopskruvandet var ett välbehövligt avbrott för att menatlt smälta och processa intrycken från den nya, vita vintervärlden.

Höjdpunkten blev pulkaåkning med kompisarna. Lillebror fick ärva storebrors pulka för att testa lyckan direkt, medan storsinte T och jag traskade till sportaffärn'. Vi var inte ensamma, så T ilade in som en oljad blixt, med min uppmaning: "Spring det snabbaste du kan och ta sista pulkan! Go, go, go!" Fick några sura kommentarer av såspellarna som missade trofén, men djungelns lag råder när första snön fallit. Eller?

Stigas dubbelsitsiga Cobra i silver var ett veritabelt vrålåk. Impulsköpet av röd åklapp för en tjuga var däremot ett bottennapp. Men nu har vi fyra åkdon som tar mkt liten yta i anspråk i ett av källarförråden. Vem behöver en tung, otymplig snowracer när billig, platt plast gör jobbet?

Efter lite putsande av pulkorna somnade barnen kl 19. För att orka köra järnet imorrn igen. Och vi fick hem vänaste vinkännarvännen på provning. Jämförde franska mellanchefer och konstarade att indiskt rödtjut gärna fått fortsätta vara ett outforskat område i vår värld.

En synnerligen lyckad lördag!

Växla vuxna

Det är ingen konst att hinna med jobb, familj, tre träningar i veckan, ryggbehandlingar, körkväll, tjejmiddag och AW. Lätt som en plätt.

Med en mikromjukis som vänligt väcker familjen när gröten är klar, lämnar barnen på dagis - alltid i tid, storhandlar på hemvägen, lagar middag, inte tappar tålamodet när trötta familjemedlemmar (oftast frun) inte orkar äta upp och sedan spelar gitarr och piano med de små spelemännen innan läggning. Varje dag.

Så ikväll tog jag en snabbis med bästa esset i Jes!, vännen C med man och lillebror, som nu är min kollega. "AW med syrran, det var nytt. Sysslar hon med sånt?" Eh, jo alltså vi är inte 70 bast. Ett glas rött på Och himlen därtill. Där klientelet hade lite för nära till Sankte Per för att det skulle kännas fräscht. Så vi gick vidare till Bauer för en mojito. Med en avstickare till Medis bästa falafeltjorre.

Sen hem till fredagsmys med astmahostande gosgossarna i pyjamas. För att avlösa mannen. Det är hans tur nu. Att AWa. Parce que il le valé bien.

Best Friends Forever

Tjejmiddag med grizzlyhonorna en bitande kall torsdag. På fina italienaren Lo Scudetto, som genom ett mirakel flyttat från Söder till Öster (malm).

Enkelt, avslappnat och lyckat. Sköna skratt och nära till gråt. Mest prat om män, barn, jobb, sex och bajs. Låter kanske som en stereotyp syjunta. Men vi skämmes inte det minsta. Det är skönt med goda vänner som alltid funnits där. Så länge jag (som är yngst) funnits i alla fall. Då spelar det ingen roll om vi inte ses varje ... eeh ... år.

Knäck

Har idétorka. En fredag. Ovanligt.
Hur knäcka global nätnöt?
Behöver inspiration!
Finner webblösningar på CAP&Design.
Så klart.

Hittar också en av de mest lästa artiklarna.
Om varumärken som barn ser dem.
Som råkar vara mitt alster.

Mums. Boostat självförtroende gör underverk för kreativiteten.
Nu kör vi!

Kunglig glans

"Kungen är korkad, men det kan han ju inte hjälpa, pojkstackarn' ..." brukade min mormor ofta säga. Ofta som inledning till en diskussion om kungahusets vara eller icke vara. Eller döpande av barn.

"Nu bestämmer vi att pojken får heta Carl Gustaf. Så var det inte mer med det.", sa hon när storebror kom till världen. Hon skrev till och med de namnen på doppresenten. Sedan tvingades hon ta upp frågan igen när lillebror såg dagens ljus. Och fortsatte med mantrat om kungen varandes en korkskalle med fina namn och en habil, intelligent fru vid sin sida. När inte det funkade kom nästa snilledrag. Att spela på känslor. "Din farfar har ju inte haft det lätt på sistone, med alzheimerfarmor och allt. Nu döper ni pojken efter honom, något annat går inte an." Så då gjorde vi det. Som tredje och fjärdenamn ... vilket nu gör att även storebror vill ha fyra förnamn och helt sonika har lagt sig till med Alfons som utfyllnad. Vilket jag älskar. Ibland utbytt mot Zlatan. Som pappan avgudar.

Vördnaden för kungahuset blev större efter mormors stroke för tio år sedan. Eller "den stora revolutionen" som hon alltid benämnde den. När hon vaknade upp pratade hon faktiskt uteslutande om gamla kungar och deras forna glansdagar. Men så härstammade hon (och därmed jag) från det spanska hovet. Någon iberisk monarks snedsteg med en hovdam blev ett släkte i Svea rike. Det blåa blodet pulserar i mina ådror.

Min rojalistiska mormor älskade därför det faktum att jag pluggade i Spanien ett knappt år. "Lär känna dina rötter, tala spåket!", sa språkbegåvade mormor som själv inte gick så många år i skolan. Jag stannade där tills det blå blodet blev sjukt och fick förgiftas för att sedan fyllas på med generösa okändas röda blodkroppar och trombocyter. Något mormor aldrig fick veta. Somliga trodde inte att hon skulle klara den oron.

Att jag sedan flyttade till den kungliga hufvudstaden och bosatte mig på Kungliga Ladugårds Gärde samt använder kungliga Djurgården som träningsställe när vi inte är "på Grissel - inte lika kungalikt, men med havet inpå knuten" gillade mormor verkligen.

Därför känns det fint att plantera mormors favoritbuske, rosenkvitten, som drivits upp och tuktats av hovträdgårdsmästaren på kunglig mark, för att sedan pryda vår gård där den kungliga farbrorn med gröna fingrar bodde. Och nu har den alltså mycket varsamt flyttats ut till "Grissel".

Kungligt värre. Men det är hon värd. Min mårrmårr.

Kvinnlig kompetens

Kvällar som denna är det tur att vara kvinna. Med simultankapacitet.

En färdighet som utnyttjas till att uppkrupen i favorithörnan i soffan kvällsjobba på pianolackade grymdatorn samtidigt som jag slötittar jag på Grey's Anatomy. Min enda dumburkslast.

Efter Uppdrag granskning. Som kommer före. Fast i fantastiska public service då. Ikväll om ovärdigt miljonprogramsboende i segregerade Malmö. Barn som lever i mögel med kackerlackor krypande över ansiktet. Fy fan. Då är det lätt att sitta och uppröras på nedre Öfre. Innan man zappar viare till glättiga femman och det sexiga sjukhuset.

Efter regn kommer sol. Men idag snöade det. Blir det en vit jul? Då borde vi kanske stanna hemma?

Resor och vardagspussel

Maken reser bort en vecka per halvår. Möte och kurs med internationella teamet. De som annars endast syns i cyber frotterar sig med varandra live and direct och insuper kollegornas kunskaper i allehanda systemvetenskapliga problem.

Snart är det dags. Paris. Hôtel Notre Dame. Oh la la. Och jag har engagerat tillresande föräldrar som barnvakter, eftersom resan givetvis sammanfaller med allehanda läkarbesök, jobbevenemang och gullegårdslussanden.

Med min nya atlantiska tjänst följer en del korta resor. Mellan London, Madrid och Paris. Två dagars intensivt diskuterande med en knapp natt på hotell är upplägget.

Som vi planerat, fixat och trixat för att få ihop vardsgpusslet trots varsitt heltidsjobb. Och då, kabom, ändras makens kursvecka, så att den sammanfaller med mitt företags största event nånsin. I London. Som jag delvis håller i. Och alltså måste närvara vid.

Vi kommer överens om att makens resa måste vänta. Denna gång. Och börjar suktsurfa efter sistaminuten till Thailand över jul och nyår. Tre veckor i solen ... som belöning efter regnochrusk i Stockholm, London och Paris. Och ressällskapet uppenbarar sig plötsligt! Nån' mer som vill hänga med?

Drömma går ju.

Det stora klippet

Jag funderade på att göra en Brittan, så less var jag på de hösttrista guldlockarna ... men fick hjälp att göra hippt klipp i stället.

Sökte något nytt. Och fann det. "Du ser så pigg och glad ut, mamma!" sa storebror. Som sedan drog lite i pappans korta strån och konstaterade: "Kanske du också skulle klippa dig lite till, så att du blir mindre trött?"

Skalad skalle har jag redan testat. Tämligen ofrivilligt. Men ändå. Old news. Ett decennium sen nu. Det jag fruktade som liten var cancer och tappat hår. Drabbades av det ena som gav det andra. Saknade inte håret alls. Då. Slapp lida av en bad hair day. Hehe. Men sjukdomserfarenheten gav en enorm styrka. Såväl mentalt som det hår som växte ut. Inte mycket rår på det ena eller andra idag.

Men novembertröttheten drabbar den bäste. Och håret. Som åkte av.
Det är praktiskt att ha frisörer i familjen. De räddar liv.

(Inser att jag borde frångå principen om att inte publicera bilder på mig själv nu. En före/efter hade varit en ypperlig illustration. Eller en gammal flintisbild. Jos som Sinead. Någon som vill se?)

Guldgrannar

Nope.
Vi flyttar inte.

För vi kan aldrig nånsin tänka oss att byta bort "världens bästa dagis" på vår gård samt den bästa av grannfamljer. Rakt över samma gård. Vars storasyster tillsammans med våra gosgrodor bildar de tre musketörerna. Med lillasyster bebis i släptåg.

Smartasakersupermorsan tar två dagar i rad hem hela grushögen av skogstroll, plus nämnda bebis, samt ett stycke blöt labrador, helt på eget bevåg. Och ringer och bjuder in urvriden diskatrasa på lekfika och barnhämtning.

Såna grannar växer inte på trän.
Vad gör vi om dom flyttar?

Bostadspsykologi

Ambivalent är mitt mellannamn.

Med skarpt läge på en lägenhet vi i drygt två år suktat efter, med våra egna lån nästintill helt avbetalda så tvekar jag plötsligt.

Förklara det, den som kan!