Atari Live i London blev en succé.
Intensivt, spektakulärt och galet kul. Impulslösningar, fix & trix som fick fantastiska effekter. Nöden är uppfinningarnas moder. Faktiskt. Massor av människor och intryck att bearbeta. Vansinnigt mycket jobb, både på plats och väntande efteråt, som en direkt följd av altt som visades, beslutades och utlovades. Inte en lugn stund, extremt lite sömn men något av det roligaste jag nånsin gjort, job wise.
Så varför börjar jag städa när jag äntligen kommer hem kl 02 om morgonen? Och blir pigg, packar upp och kollar mail, blogg. Trots att jag vet att jag alldeles snart blir överöst med pussar av mina killar som jag längtat oerhört efter. Måste ideligen gå in till prinsarna som snusar lyckligt ovetande om sin moders tvångsmässiga städmani.
Hopplöst fall av pedanteri? Snarare iver att få fint och slippa några av ömma mormoderns förebrående påpekanden när de kommer hit för att barnvakta imorgon. Jag orkar jobba massor periodvis, vardagspussla, trolla med trilskande trotsare, tvinga oss s k vuxna att ta oss tid att tänka längre än nästa måltid, träna, sångrepa, läsa lite mer än sagor ... men mammas kommentarer om vårt hem är mer än vad jag klarar av. Jag regraderar till ett tonårsmonster som inte argumenterar särsklt välartikulerat, något jag ändå ger sken av att bemästra i andra sitautioner.
Men så, pling i mailboxen!, har det plötsligt blivit min tur att bli en spottis. Jag är räddad. Haleluja, jag älskar Spotify!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar