Gammal kärlek

rostar aldrig, eller?

Det är så märkligt, ja rent märkvärdigt, att någon man älskat (eller i alla fall med) bara försvinner ur ens liv. Oftast beror det på uppslitande slutor av förhållanden. Eller så hade man faktiskt inte så värst mycket gemensamt som man trodde.

Men sen finns det någon eller några, beroende på hur många grodor man kysste innan prinsen eller prinsessan kom på sin vita springare och räddade en undan lågvattnet, som saknas en. Inte för att man tänker på honom eller henne dagligen, men tillräckligt ofta för att undra vad som hände med den där personen som en gång stod en så nära. Google och Facebook måste ha sammanfört många gamla truliga tonårskärlekar, ofta in cognito. "Bara kolla lite ..." helt anonymt är så lätt.

Har man turen att ha en sån, en man alltså, är ju inte behovet så stort av en till. En gammal avlagd. Men det är ändå rätt tillfredsställande, ja kanske inte som då, pirret är ju borta som tur är, men ändå. Det är härligt att få frossa i minnen, fnissa åt det som var dödsallvarligt då och inse att guuud vad vi är olika med jesus vad lätt det är att hitta tillbaka till ... hm överanalyserandet av det du sa och vad jag svarade och varför blev det så?

Funderar lite på det. Tanken beror på en snabb msn-chat med en vålnad från det förflutna. Medan jag spökskriver en ledare och ser Nobelfesten från soffan. Bredvid morfar som bor över för att skolas in på dagis ett par dagar. Och Mannen. Den store lille. Smuttandes på ett glas vin. Lilllördag och allt.

Inser en del. Bland annat att närminnet är kort men långtidsminnet är som en elefants. Dement vid 30+?