Resfeber

Resfeberfrossan i familjen har lagt sig en smula, efter att ha eskalerat till farliga höjder strax innan storebrors länge emotsedda avfärd. Men efter en fullständigt odramatisk tack-och-hejdå-föreställning var det tyst och tomt ett ögonblick innan fadern, modern och lillebrodern tittade på varann, familjekramades och konstaterade att nu är det bara vi kvar.

- Jag kommer sakna min storebror jättemycket, men nästa gång är det min tur att åka, innan jag börjar skolan. Nu leker vi tåg, jag är lokförare!, hojtar lillebror.

Första resan utan föräldrar. En hel vecka i Grekland med mormor och G. Vilken lyckost han är. Tänker jag medan jag sväljer en liten klump i halsen. Och fryser i dimman som väller in från Ålands hav.

Eller är det månne ett askmoln? Måtte det inte hindra utresan, men ännu viktigare i min egocentrerade värld är att det inte försenar hemresan. Jag har tvingats vara ifrån mina prinsar veckovis förut, i total isolering, men då fanns liksom inget alternativ. Kommer inte tussilagopojken tillbaka efter sju dagar bygger jag om Silverpilen till amfibiebil och hämtar hem honom för egen maskin. En lätt match i sammanhanget.

Resor och vardagspussel

Maken reser bort en vecka per halvår. Möte och kurs med internationella teamet. De som annars endast syns i cyber frotterar sig med varandra live and direct och insuper kollegornas kunskaper i allehanda systemvetenskapliga problem.

Snart är det dags. Paris. Hôtel Notre Dame. Oh la la. Och jag har engagerat tillresande föräldrar som barnvakter, eftersom resan givetvis sammanfaller med allehanda läkarbesök, jobbevenemang och gullegårdslussanden.

Med min nya atlantiska tjänst följer en del korta resor. Mellan London, Madrid och Paris. Två dagars intensivt diskuterande med en knapp natt på hotell är upplägget.

Som vi planerat, fixat och trixat för att få ihop vardsgpusslet trots varsitt heltidsjobb. Och då, kabom, ändras makens kursvecka, så att den sammanfaller med mitt företags största event nånsin. I London. Som jag delvis håller i. Och alltså måste närvara vid.

Vi kommer överens om att makens resa måste vänta. Denna gång. Och börjar suktsurfa efter sistaminuten till Thailand över jul och nyår. Tre veckor i solen ... som belöning efter regnochrusk i Stockholm, London och Paris. Och ressällskapet uppenbarar sig plötsligt! Nån' mer som vill hänga med?

Drömma går ju.

Spruta, flyga, bada

Vad vet vi om Thailand? (Bra avsnitt av Kobra.)
Det är inte utan att man börjar fundera över så många svenskars chartermål.
Men vi bokade en vinterresa för ett tag sen, efter ett halvårs vånda och strul med begärd semester. (Grov underdrift.)

Sedan förföll drömmen i glömska. Det som borde tjäna som ljuset i tunneln åts upp av stress och höstmörker. Vilket är fullständigt ofattbart.

Tills resvännen Doc Love påminde om betalningsdatum. Och första vaccinationen för barnen. Så i den arla morgonstunen bar det av till "sykhyset" (City vaccinationer). De sa inte ett pip, killarna, men den annars ganska tystlåtne skånepågen babblade på. Resfeber? Eller nålrädsla?

Efteråt förkunnade storebror:
- Nu har vi sprutat oss och ska åka till flygplatsen å sen ska vi bada hela tiiiden.

Han och vi är nog lika besvikna över det faktum att vi "först ska till Skåne en vecka, landet veckan därpå, å så stan' några veckor men sen' flyger vi". Men då har vi åtminstone hunnit längta ett tag!