Radiotystnad

"Violence - silence"

Tyst.
Har det varit här den senaste veckan.

Mycket har hänt, mestadels roliga saker med familjen. Stora prinsar på 2½ och 4 klarar så mycket mer nu än då. Som att lillebror sitter blick stilla som en porslinsdocka på första raden i enochenhalv timme medan mamman galer i högan sky på julkonsert med Da Capo. Medan storebror också är tyst och lugn. Eftersom han sover utsträckt över mormors, bonusmorfars och morfars knän ...
"Du sjöng så snabbt i år, varför det?", undrar lille Långben efteråt.

Annat skoj var att ha morfar boendes här igen. Ett par extra händer ett par av de sex dagar som pappan är på kurs i Paris. Dagisinskolad sen en vecka, men fortfarande lite för osäker för att vara till enorm hjälp. Men ett kul avbrott för alla. Även om rutinerna funkar som ett smort maskineri nu när vi åter är solokvistar, barnen och jag.

Och med en ynka dag kvar av terminen, denna otroliga helt VAB-fria tar jag i trä, knackar i bordet och spottar över axeln tre gånger. Samtidigt som jag själv hostar och kraxar som en whiskydrickande kedjerökare. Sjunger vaggvisor för sömntutorna med beslöjad röst tills det kluckar av kvävda skratt i storeskruttens mage. Det bubblar över när han ber mig fortsätta så för alltid. "Du är så cool, mamma, när du låter som en knarrande dörr." Sömndruckne lilldirigenten ber mig i stället sluta. "Men g'natt nån gång då. Det låter inge bra. Kan du gå å sova nu då?"

Ja, och så jobbet där jag inte spenderat alltför mycket tid nu när jag både hämtar och lämnar. Är som vanligt lite smått förvirrad, och tvingas delegera, hjälp. För det är ju hälsosamt och stärkande när kontrollbehovet är grundmurat. Men det innebar t ex igår att jag fick bli prettoprovinsiell pga PR-jobb med internationellt storfrämmande på studiobesök i Uppsala. Inser att kollegorna har rätt när de retas för att jag gillar min hemby. För första gången är jag öppet stolt som en höna för att ha vuxit upp där.

Så allt rullar på. I en farlig fart fram till jul. Då hela familjen ska vara långledig, läsandes goda böcker framför brasan efter att ha varit ute på en ridtur eller åkt skidor på den nyfallna snön ... för visst blir det så? God mat som lagar sig själv, glada barn som aldrig kivas, pigga föräldrar som ser djupt in i varandras lyckliga ögon och orkar drömma om framtiden.

Men så borde det få bli. För efter en sorgsen höst som kulminerade i min kusins hastiga bortgång lär vi oss åtminstone en sak. Att vi måste värna varandra. På riktigt, inte bara som en floskel vi säger. Ska verkligen försöka. Värna. Och våga vägra villa.

Så.
Ingen fara, vännen.
Radiotystnaden är bruten.
Än finns det hopp om livet.
Och framför allt en dröm om en vit jul hemma.