Resumé

Nej, jag vet inte.
Om den här ventilen ska leva vidare.
Så saken fick bero.

Lugn och ro.
Det behövde vi i allra högsta grad.
Efter en tuff höst.

Vår lilla familj har mått bra och vuxit på många sätt.
Och det är givetvis den största lyckan, det enda viktiga.
Men hösten har tärt.

Två heltidsarbetande föräldrar, för första gången, till två barn i explosiv utveckling. Visserligen jobbar vi inte åtta timmar om dan på kontoren, utan fadern lämnar dagisälskande barnen kl 9 rakt över gården och jag hämtar de två som inte vill hem kl 16. Och visst är de ute i skogen nästan hela dagarna, äter helt ekologiskt och gör pedagogiska, utvecklande aktiviteter med kompisarna hela dagarna. Men nånstans finns ändå ett uns av dåligt samvete där, ständigt närvarande. Åtminstone de dagar jag inte hinner till fyra, när något oförutsett händer på hemvägen. Emotionell och ologisk som jag är.

Även om jag visserligen haft ryggskott, åkt ambulans i ilfart, varit inlagd på ortopedakuten några dagar. Samt varit sjukskriven två veckor pga rygg och ischias. Och sedan blivit betydligt bättre genom att äntligen få träna och jobba med det roligaste av roliga, befordrad till högt uppsatt position på internationella domäner. Som anställd i stället för konsult för första gången på länge. Frihet byttes mot trygghet. Och en otrolig utmaning.

Men med ihållande huvudvärk, yrsel och anemi. Utredningar och behandlingar resulterade slutligen i MR på hjärna och nacke "för säkerhets skull". UA, en lättnadens suck.

Med en leukemi i bagaget så finns den förbjuna tanken alltid där. Långt bort för mig, men lite närmre till hands för familj och läkare. Så jag tänker att jag gör det för dem. Jag är ju inte orolig. Eller?

Så hösten har varit en prövning.
Med sorgen allerstädes närvarande.
Efter alla måsten åkte vi till landet och fick andas ut. Och gråta ut. Utan ett enda måste. Vi som alltid planerar tvingade oss att bara vara i en vecka. Och det VAB-fria året kröntes av 40,5 i feber första semesterdagen. Lillebror var het men alltid lika glad. Och vi andra följde hans exempel. Så typiskt, att när man slappnar av kommer allt över en. Säkerhetsventilen öppnas.
Sedan träffade vi familj och vänner. Åkte till Skåne en vecka runt nyår (även om makens familj räknade det som "ett par dar" - resdagarna i fullpackad bil räknas inte). Späckat schema inklusive extra allt. Men med en lyxig fristad i Falsterbo där vi huserade fritt, gick strandpromenader och finfikade.

Sen tillbaka på landet för skidpremiär. Somgick över förväntan. Stoltaste föräldrarna såg sönerna klara sporten som förde oss samman utan problem. Lite värre var det med julklappsskridskorna som tomten kom med: "det är det enda jag önskar mig!", kved storebror till morfars glädje. "Det är halt ju, hur gör dom på teven?" undrade stora. "Jag vill göra stjärnor på iiis!" ylade lilla förtjust medan han sprang lillsjön runt med två medar på varje sko.

Sådan var julen, den långa.
Men nej, jag vet ändå inte.
Behövs ventilen?