Det stora klippet

Jag funderade på att göra en Brittan, så less var jag på de hösttrista guldlockarna ... men fick hjälp att göra hippt klipp i stället.

Sökte något nytt. Och fann det. "Du ser så pigg och glad ut, mamma!" sa storebror. Som sedan drog lite i pappans korta strån och konstaterade: "Kanske du också skulle klippa dig lite till, så att du blir mindre trött?"

Skalad skalle har jag redan testat. Tämligen ofrivilligt. Men ändå. Old news. Ett decennium sen nu. Det jag fruktade som liten var cancer och tappat hår. Drabbades av det ena som gav det andra. Saknade inte håret alls. Då. Slapp lida av en bad hair day. Hehe. Men sjukdomserfarenheten gav en enorm styrka. Såväl mentalt som det hår som växte ut. Inte mycket rår på det ena eller andra idag.

Men novembertröttheten drabbar den bäste. Och håret. Som åkte av.
Det är praktiskt att ha frisörer i familjen. De räddar liv.

(Inser att jag borde frångå principen om att inte publicera bilder på mig själv nu. En före/efter hade varit en ypperlig illustration. Eller en gammal flintisbild. Jos som Sinead. Någon som vill se?)