Sajberbröllop här och nu

S + B = sant

Småsprang hem från rock n' rollrep för att hinna bänka mig vid datorn med resten av kompisskaran, om än på olika håll. Kärleken och jag sitter nu i soffan med bubbel i glasen, brudnäbbar i flanellpyjamas och guldglittrande hemgjorda skumgummikronor på sned som somnat i väntan på brudparet. Prästen är försenad, låter dagens födelsedagsbarn, tillika brud meddela. Nervdallret delas via Facebook där alla medverkande väntar i spänning samlade kring en eventsida för att bevittna denna once in a life time experience. Min kompanjon, vapendragare och finaste följeslagare, Esset i JES! Kommunikation, ska efter femton års idoga frierier av den outtröttligen och evigt unge rockabillybjörnen bli fru.

Sajberbröllop i Las Vegas med rockande Elvis i guldlamé kan inte med ord beskrivas utan måste upplevas, live via länk.

Grattis & lycka till finaste Esset & Björn i bäcken.

Puss på er!

Helig helgstart

Småstressar hela dagen med trilskande teknik och sur statistik. Springer sedan från ståbordet efter firarfredagsfika med listettsmorotstårta, yeah, ut i snöstormen, genom staden för att hämta sälsönerna som lovades simhallsbesök, igen, vid morgonens våffelfrukost. Hey, det är ju fredag.

Hem för att hämta badkläder och ena brorsan kraschar, den andre svettas och väntar otåligt på vi ska hasta vidare till väntande bästisen. Förklarar att livet kan kännas tufft och att valfrihet inte alltid ingår. I ärlighetens namn är även jag lite sliten av gräsänkevardagen och kroppen värker av senaste tidens överträning samt gårdagens poliospruta, men vet att bara vi tar oss iväg kommer det vara mödan värt det. Speciellt efter äventyret, när vi soffsoftar huller om buller med flanellpyjamasarna på.

Hopp, skutt och lek i kissvarma pölen och sedan rogivande simning i den mörklagda bassängen till lugn musik och all press bokstavligen sköljs bort. En värmande bastu med vännerna, en kort stunds bitande kyla och sedan belöningen att få omhuldas av mina fina sovandes i mitt knä och omfamnas i kärlekens luddigaste luvtröja när längtan blir för svår.

Fredagstips: Gört!, det som ingen annan orkar, och finn ett folktomt GIH. Värt!

Baby trashes bar in Las Palmas

En gräsänkas bekännelser

Medan mikromjukisen är på tiodagars sektmöte med tiotusen likasinnade i deras Mekka (Seattle) lever vi schemalagt inrutat rutinliv. Med den äran. Efter de två första dagarnas febersjuka motvallslängtor har vi funnit oss ganska väl till rätta.

Vaknade upp till en vacker vit vintervärld efter två dagars VAB av två troll och styrde kosan mot hemstaden som visade sig från sin allra bästa sida och bjöd på muminmöten med mormor, pulka på gravhög, färsk bebis, isskulpturer och skridskor till musik i discoljus på Svandammen. Visserligen med en orosklump i halsen för vad sönernas återseende med Stadsparken, i skuggan av sjukhuset, kunde ge för obehaglig flash back. Men i gott sällskap av finaste familjen och bästaste vännerna var det lekande lätt. Och så roligt att vi gjorde en favorit i repris dag två och därmed lärde oss piruett och litet skutt med spagatfinal.

Barnen insisterade slutligen på att få besöka mitt gamla isoleringsrum och hävdade att de var så "oootroligt kissnödiga" att det var absolut nödvändigt "och doktorn är säkert hemma och kan ta lite prover om det behövs". Tråkmamman sa "nej, någon anna bor där nu", men vi lånade toan i bästisens sjukhushus utan att tappa andan och med bara några glädjetårar att blinka bort. Barnen lämnade efter sig ett eget konstverk "som tack för att du blev frisk". Av is. Inomhus. På handfatskanten. Tanken räknas. Väl?

För första gången någonsin är pappan borta en längre tid från barnen. Och jag inser genast att mina försök till styrhjälp från sjuksängen när vi var borta från varandra så mycket längre endast ledde till tuvstjälp. Rutiner regerar. Och lite knätrolleri.

P.S. Vi har fått en tredje son, älskling. Och en av sönerna har beslutat att bli isprinsessa, av det självklara skälet att dräkterna glittrar och att "man slipper ha byxor". Välkommen hem! D.S.

Digital dag

Vaknar kl 05:30 av en panikpackande make, en snuvig storebror som vill men inte får går till skolan och en ledsen lillebror som inte vill gå till dagis. Tappar en färgburk i nylagt stengolv, torkar hjälpligt medan jag snyter ens näsa, lockar den andre att klä på sig, ringer och avbokar träningstid (och blir lite småsur över att debiteras), saknar men felsöker och finner uppkoppling samt irriteras alltmer av ett evigt tutande billarm. Som visar sig vara vårt.

Följer lillgamle solstrålen till förskolan, och han stärks för varje steg av sin storebror som manar på och förklarar att "du måste säga ifrån, alla ska vara med, jag pratar med dom som är dumma!". Blir en stolt hönsmamma och minns de ombytta rollerna för ett år sedan när vältalige lillebror stärkte och stöttade sin då så orolige idol. På gården uppmärksammar personalen och bryter mönstren. Och vi törs lämna en glatt sjungande lillprins som ska ut en sväng på ÖIPs skridskobana, med kompisar som säger förlåt.

Försöker sedan multitaska genom att soffjobba, varva med pilates beordrad av drillad miniPT, samt testa bolagets senaste bilspel. Förlorar stort men tar igen skadan i Kinect Dance Central. Och belönar mig och hemmasonen med en len café au lait respektive varm choklad. Inser att dagens seminarium inte nödvändigtvis behöver brinna inne och tar bussen ner på stan.

Digital Day på Berns visar sig vara en monsterhit. För såväl arrangörer och inbjudna branschkollegor som 6½-åringen (!) och mig. Tanken var att luncha, lyssna så länge som möjligt på det första föredraget och sedan smyga hem, men dagens yngste deltagare vägrar lämna stället och lyssnar totalfokuserat på den ena experten efter den andra som pratar om sociala medier, marknadsföring och framtidens reklamlandskap. Visserligen knaprandes på en ansenlig mängd av Berns hårda karameller och med NDSi:n som tillflykt när engelskan blir för svår att förstå. Men ändå. Han vill till skillnad från det stora flertalet stanna kvar även på paneldebatten, "för att ställa en fråga, dom sa ju att man fick det", men då är det dags för dagishämtning, så jag drar milt men bestämt med honom ut. Varpå han pilar in till nattklubben och frågar bartendern var drinkarna och champagnen tagit vägen. Vilket i sig är ett smärre under för vår forne Blyger.

Nu kan tålamodet ha att göra med att han serverats favoriterna sushi, vårrullar, kycklingspett och teryakilax, samt stum av beundran äntligen fått träffa den mytomspunne mannen som kan allt om Star Wars och har en lysande Yoda på sitt skrivbord.

Utanför har världen förändrats. Från ett råkallt, vindpinat och grusigt grådask till en underbart vit, tyst och ljus tillvaro. Vi promenerar hemåt, hämtar lycklig 4½-åring som intervjuats av pedagogen och stärkts i sin rätt till en bråkfri vardag. Allt prydligt utskrivet i protokollform och redovisat för mig och övriga föräldrar. Hjärtvärmande aktion till skillnad från gårdagens hjärtskärande behandling.

Tidig torsdagstorsk på begäran, mutglass för dem som snabbt byter till pyjamas och två slocknade ljus på soffbordet samt dito i soffan redan före sju. Och jag tror mig överleva även dessa tio dagar, utan kärleken men med mina fina. Funderar fortfarande vad storingen hade tänkt fråga makthavarna på Berns. Bäva månde framtidens auktoriteter ... och jag törs hoppas att hans självkänsla faktiskt stärkts något sedan de olycksaliga orosmolnens tid, orsakade av min sjukdom. Och att minstingens mod lever vidare så att han fortsätter att vägra bråka, slåss och utesluta kompisar.

Imorgon hägrar ytterligare en utmaning: press event på bästa Bladerunner-manér i HiTech-skrapan. Med en frisk fläkt av rosaklädd son mitt i det nattsvarta, och en oftast rödrosa son med bästisen på dagis. Som en symbolhandling mot våld och mobbning. Läs SvD och förfäras. Tyvärr.

Naken, blästrad och skitsur

Minns strålningen.
Förnedringen.
Att ligga naken på en kall stålbrits, blick stilla i en obekväm kropsställning fastspänd i flera timmar och veta att detta är en förutsättning för stundande stamcellstransplantation och chans till fortsatt liv men också innebär en stor risk för en ny cancer, senare, det är något av det värsta jag varit med om.

Tänker oftast inte på det här.
Men idag är jag trött, stressad och har ont överallt eftersom vaccinationerna från igår tar ut sin rätt. Sinnesrörelsen är nära, jag kämpar på för att fokusera på arbetsuppgifterna, men sedan när jag står ensam på den vindpinade hållplatsen där jag huttrande väntar på nästa spårvagn efter att ha missat den förra med några meter, då kommer känslan tillbaka. Jag känner mig åter naken, blästrad och skitsur. Och väldigt sorgsen. När jag en stund senare faller ihop i en liten hög i hallen, efter att ha skyndat från jobbet till barnen, fått veta att lillebrors forne bästis valt bort honom, att vattkoppor härjar i storebrors klass och att han alltså helst inte bör vara där på ett tag för att inte smitta mig, då är jag oerhört tacksam att mannen, kärleken, tryggheten väntar där hemma och tar med sig barnen till simskolan utan mig just idag. Jag kryper ihop till en liten boll under en filt och tillåter mig att tänka på det förbjudna, att det faktiskt är orättvist att sviterna efter den där helvetesjävlaskitsjukdomen gör livet tillkrånglat för min familj. En liten stund får jag tänka så innan jag åter fokuserar på det goda. Jag lever, jag har en familj, jag är lyckligt lottad. Och det är aldrig, adrig synd om mig.

Imorgon bitti åker kärleken till USA i tio dagar.
Och jag saknar honom redan.

Frankofån

Min småfranska dag började med café crème & croissant som del av tisdagstraditionstrion efter lämningarna, fortsatte med superintensivt styrketräningspass tävlandes mot fransk size zero ballerina. Därefter följde en dubbel dos av la vaccination superieure som kommer pågå ett par år och kostar en halv förmögenhet, som ett mindre ransk slott skulle jag tro. Stapplade sedan in på le bistro Saturnus och valde efter stor möda en Croque Madame med en café au lait och dagens (!) Le Figaro. Strosade i vårsolen till fransk konfektionsföretagare för prat i kvadrat och lite fläderlemonad. Vidare till hämtningar följt av Monte Carlorally, torskrygg i Dijon och en metrotur till la vielle ville för ytterligare en café au lait et du tarte aux pommes avec le filles ecoutant des chansons francaises. Förbereder sedan jobbresa till Lyon et la fête de lumière, som jag hoppas det blir. Ett snilleblixtarnas och grodlårens förenande.

Inser att jag vill möta våren i Paris! Med kärleken. Som jag fann i Annecy. Ja!, vi återvänder till brottsplatsen på vår väg till rivieran och sedan den spanska solkusten. Bilsemester i sommarhettan från norra till södra Europa med barnen? Jag måste vara vårrusig, endorfinstinn av all träning alternativt kaffehög.

Bonne nuit mes amies!

Hipp hippa

Elvis var i Graceland, men vad är väl en bal på slottet för ett gäng sanna feminister tillika de kreativa lösningarnas mödrar, såväl privat som i arbetslivet? Och en möhippa planerades ju inte igår, däremot i förrgår, så:

HusmorsYoggitetest utfördes galant varefter Esset kröntes (med storebrors hemgjorda, grönglittrande skumgummikrona på verket), överdådig Elvisbrunch intogs efter snurrig söderpromenad (med lillebrors MFF-halsduk som ögonbindel och Malmömumriks SM-vinnarsjal vackert draperad till bajenbrudens stora skräck vid avslöjandet senare), bowling med sveda och värk, lyte och men som resultat men också en och annan strike trots ömmande hippa hips för alla hipsters innan vårsolsturen med glittrig galasminkning à la(s) Vegas inklusive extra allt som slutmål. Därefter äntrade en strid ström av Essets snacksaliga snyggingar spelhålan på våning sex och skålade i skumpa, smaskade snacks och gjorde slutligen succé i sociala spel innan det var dags för sen supé på Hard Rock Café (som tyvärr inte kan rekommenderas). Därefter festade eliten vidare natten lång medan tröttmössorna smet hem till snusande söner.

En i alla delar givande dag som dessutom bevisade att:

vårt vardagsrum tål minst femton sittande festprissar utan problem
och (kanske än mer förvånande)
fler än man kan tro är dansanta tävlingsmänniskor när förutsättningar finns.

Så vad sägs om att ta den utlovade festen snart?
Varför vänta tills efter den slutgiltiga renoveringen 2012?
Fånga dagen var det någon som sa.
Var det jag?

Saknaden

Min anslagstavla på isoleringsrum 8 en månad efter stamcellstransplantationen

Hela den här informationschefen, bloggen alltså, bygger på min historia.
Subjektivt sedd med mina grumliga ögon.

Här är den igen.
Objektivt återberättad av redaktionen på 1177.se.

Tre musketörers vardag

Kärleksmumriken, tussilagopojken och smultronsonen

Tre självklara skäl att kämpa.
Här följer deras historia.
Snyftfri.

Även om jag gråter.
Av lycka.

Hairy scary

Så slutligen, den film alla (?) har väntat på:

Horhår,
Alltid utan min peruk
eller snarare:
Den nakna sanningen

Lite sång, lite dans, mycket naket.
De mest utlämnande bilderna, Öz & Jos som ni sällan eller aldrig sett dem förut.
Missa inte!

Berätta för barnen

... tycker jag att man ska göra.
Likaså övriga filmade på 1177.se

Nu börjar det här bli riktigt jobbigt.
Men hej, sånt' är livet och vi lever vidare.
Våra barn bär på en dyrköpt erfarenhet.
Men också en tidigt erhållen empati.

Andras reaktioner

Några till:
Så var det att berätta/Andras reaktioner

Även om jag tycks svara på en helt annan fråga ... någon hemma?
Men de andra berör.
En masse.

Cancerbeskedet, på film

Mina femton minuter har börjat.
Vilket är lite bisarrt.
Etersom jag hittills varit anonym här.
Men vi har bestämt oss, familjen och jag, för att det har ett högre syfte.
Låter lite skenheligt så där.
Men känns tillräckligt viktigt för oss för att lätta på reglerna.
Och måhända bli en smula pretentiösa.

Himlen kan vänta-George och jag i samma film.
Som jag grät åt den serien på SVT.
Nu får andra gråta åt mig.
Tydligen.

Here goes:
Cancerbeskedet

Spagat mot cancern

Med moraliskt stöd av finaste S och glädjestrålande ½-åringen H stod jag inför ett fullt Tvålpalats och pratade om den senaste tidens jobb på 1177.se

Är visserligen van vid pressträffar, release partyn och att tala inför publik, men det här var aningen annorlunda. Så värmande, terapeutiskt och känslosamt att få vara del av något bra, men känsligt. Och roligt! Med betoning på det senare.

Spagat, horhår, fjanttant ... kändes helt okej vid intervju-, foto- och filmtillfällena. Nu är det publicerat, synligt för hela världen och jag kan bara hoppas att det jag sökte då, 1998 och 2009,
nu finns där och kan hjälpa dem som hamnar i min sits framöver.

Mycket nöje!

Skillnader

Just nu görs något uppseendeväckande och riktigt bra. Önskar jag vore där, men i stället sitter jag här, visserligen efter en arbetsdag med minstingen som ypperlig medhjälpare, inte alls nerstjälpare. Därefter kaoskalas och pulkastund i blå timmen innan testborrning och kärleksfull libanesisk middag hos finflickorna på andra sidan fältet.

Skippar kampklubbingen och granskar, korrar och redigerar texter och filmer om mig och min familj, något som är en totalt bisarr egotripp. Och en balansgång. Informationen på en allmän vårdrådssida om cancer som å ena sidan ska vara generell, hjälpa drabbade och anhöriga, men just därför behöver vara personlig för att beröra utan att bli privat.

Precis som denhär bloggen där jag aldrig skriver ut namn eller publicerar porträtt därför att jag månar om mina närståendes integritet, så vill jag inte att mina barns namn ska bli sökbara för all framtid på 1177. Min sjukdom har orsakat dem tillräckligt lidande utan att de ska behöva stå till svars när deras kompisar börjar googla om något år. Tänker jag. Och inser att jag varken kan eller vill överbeskydda dem, fjärma från verkligheten. Men heller inte hänga ut dem till allmän beskådan och häckling.

Så kärleken och jag ändrar, stryker och skriver om redaktörernas gripande texter för att vara sanna samtidigt som vi skyddar källan. Känner oss en smula tvehågsna och kanske lite paranoida, men hittar förhoppningsvis en gyllene medelväg. Den som lever efter 1 februari får se. Moahahaha.

Åter till manifestationen: Alla kvinnor som kommer till Studio Totals fest får ett kuvert med de 2500 kronor som motsvarar löneskillnaden mellan män och kvinnor. Några väninnor är där och statusuppdaterar ständigt om en magisk kväll.

Detta sker medan jag lugnande pussar prinsarna i nacken, de där oskyldiga solstrålarna som råkat ha fötts till det samhälleligt starkare könet, än så länge. Även om föregångsförskolor som Egalia (på Söder, var annars?) försöker ändra på det.

De sängvarma djupsovarna pratar just nu osammanhängande i sömnen. Med varandra! Långa haranger av för mig fullständigt obegripliga frågor och svar.

Jag har dem till låns, men de fullständigt äger mig.

Bra vibrationer

En dag jobb, en dag träning, en dag jobb, en dag träning, en dag jobb, hel helg mys.
Och så några vaknätter när jag läst igenom gamla styrkekommentarer, mail och andra hälsningar från sjukdomstiden. Som ger återskalv av bra vibrationer, buena vibra.

Med sådana vänner, kända och okända, är det inte konstigt att jag stärkts att finnas kvar här. Och det ska jag fokusera på när jag går ner i spagat, eller jag menar leker med blondinperuken, eller snarare håller välkomstanförande på releasefrukosten på tisdag. Kul att bl tillfrågad, möjligen något svårt att leverera utan att bli skakig.

Men alla vibrationer är bra.
Så även vibratorn sjukgymnasten ordinerade idag.


Sic!


Japp, vibraspere funkar fint på övertränade knän.
Balansplatta med buena vibra genom hela kroppen.

Vaknätter, kärleksbrev och ultraljud

Genomtrevlig hemmahelg med finmiddag hos vännerna, skridskor och kompisfikor i flödande sol följdes av misär.

Har brutalt kastats tillbaka till spädbarnsårens hålögdhet. Barnen astmahostar sig blå om nätterna, medan vi vakar, inhalerar, puffar kuddar, baddar heta pannor, tröstar och lugnar. Efter sömnlösa nätter hålls vi vakna även dagtid av migränframkallande betongborr i lägenheten ovanpå. Barnen är tröstlösa, men finner på råd: öronproppar och Peltor Kids hörselskydd. Tills de gråtande skriker:

- SLUTA! Vi orkar inte mer!

Och vi går ut. I solen. Tills hantverkarna går hem. Och barnen kan få sova igen. En liten stund, tills astman gör sig påmind. Och vi vakar vidare. Och får ännu mer sömnbrist. Ekorrhjul ...

Lämnade stafettpinnen till kärleken imorse. Trotsade snöstormen och sprang iväg för att träna. Intervjuades sedan varpå vi familjefotograferades. Allt för kampen mot cancern. Releaseparty om en vecka.

Spontan födelsedagsmiddag hos oss för vår efterlängtade hemvändande vän med dotter, tillika sönernas stora kärlek. Blyga blickar och tummade teckningar utbyttes, samt till slut ett rött kärleksbrev som väntat länge på sin rättmätige ägare.

Visst ja.
Genomförde även ett oplanerat ultraljud.

Hick!

Av ett ömmande knä.
Moahahaha.

Fru Fisförnäm

- Jag döööör!,
säger jag aldrig.
När något pinsamt sker.
Av högst förklarliga skäl.

Men just nu vill jag bara gömma mig bakom en kudde och inte låta någon se de små cancerfilmer jag är med i och som snart har release på 1177.se. Barnen äääälskar att se mig prata fjantigt om viktiga saker. Så nu ligger vi i en hög i soffan och kippar efter andan efter att ha tjutit av skratt. Om och om igen. Innan vi slutligen gav vårt medgivande om att publicera eländet.

Man har inte roligare än man gör sig (till).
Kul att kunna glädja andra.
Verkligen.

Finfredag

Marques de Riscal Gran Reserva Rioja 1996

- Man tager vad man haver. Så här innan lön i slutet av svältmånaden januari., sa kärleken.
- Det drabbar ingen fattig., sa jag.

Skål!, vad du än har i glaset.

Tidig 40-årskris eller bara vanlig ångest?

Har inte riktigt tid.
Måste vila och kontemplera.
För att orka träna ännu lite mera.

Men så här:
Har sedan i lördags åkt skridskor, joggat, styrketränat, cross trainat, yogat, simmat, tränat pilates, styrketränat igen samt power walkat en mil varje dag. Och kört hårt battle med barnen i Dance Central på Kinnect. Står dessutom upp och jobbar. Visserligen med anledning av strejkande bord som fastnat i högläge, som bekant. Men det har blivit en påtvingad träningsform även det. Jobbet allltså. :-) Veckan innan dess var det längdåkning för halva slanten, vilket nu känns avlägset med den snö som flytt.

Aktuell status är bra hållning, intet ryggont men något värkande knän. Samt möjligen en begynnande 40-årskris i annalkande.

Eller så är jag bara livrädd för att bli sjuk och vill hålla mig i bästa formen någonsin. Helt vanlig ångest alltså.

Nu skall det sovas på saken.
Så att jag orkar köra ännu hårdare imorgon.
Och njuta av kontorets fredagsfika och en bättre middag med bubblor därtill.

Förlängt förlovningsfirande

Chateau Musar 2003

Till den hade fästmannen sedan sju år idag(!) och barnen under porlande skratt slängt ihop feta- & storbladigpersiljaspäckade lammfärsbiffar med tzatsiki, fetakräm, ugnsstekta rotsaker, krispig sallad och avocadoentré i ett hav av levande ljus. Och efter att barnen lagt sig själva togs godsakerna fram; en mörk nougattryffel från Ejes till mig och en nykokt chokladlakritsfudge till fästmannen från vår dagliga surdegsbrödleverantör Ett Bageri i kvarteret nedanför. Vad är väl diamanter mot det?

Nu soffsnusar snyggingen. Mitt i fjällreseplanerna, mexikominnena och drömmar om ett långt, friskt liv tillsammans. Som bäst levs här och nu, så varför inte använda alla sparade föräldradagar och dra iväg en tid? Den som lever får se. Om ni ursäktar den cancerförvärvade galghumorn.

Detta efter en lång handlingskraftig dag när jag styrt och ställt med sådana som flytt och gnällt.
Exempelvis östermalmsladies och kungliga balettdansöser på gymmet, granar och skatbon på balkongen samt spydiga surgubbar som faktiskt förtjänar en uppstramning för förargelseväckande beteenden.

Slutet på sjuårsfirandet gott, allting - speciellt finvinet - synnerligen gott.

Fina fisken

-Vi vill ha en lugn helg hemma med kompisarna. Och ännu mera torsk!, sa barnen (som önskat fisk på längden och tvären fem dagar i rad redan).

Trots lama lantliga lockelseförsök som skidor och snow racer, smällde återföreningen med stans aktiviteter och kompiskrets högre. Så vi föll till föga och lagade tacos för första gången någonsin, vilket i sig är ytterst märkligt. Eller tekniskt sett klarade jag det inte, utan gjorde fajitas då mexikanska minnen gärna återvinns. Redan nästa morgon, närmare bestämt då vår lille spanjor åt tortillas till frukost.

Sedan åkte vi skridskor både inne och ute med vännerna. Liksom i fjol tajmade vi sprint-SM, men i år kunde lillebror läsa STOP-skylten. Var på 40-taggarparty. +1. Och gav vinkännaren en ekoflaska av sin namne och en bubbelmagnum, bland annat. Bästa presenten var sambons inflytt. Tyckte han också. Ja, förutom vi. JES! Koppleri AB till er tjänst.

Söndagens regn legaliserade besök på Tekniska muséet och Retro gathering 2011. Både med kära vänner och barn samt med gamla kollegor på spelmässan intill Stallet. Som för övrigt har Uppsala-Paninis kaffe. Nostalgi i kubik således. Till vissas oförståelse men föga förtret.

Därefter smarrigt kalas i jungfrulig våning innan fotbollsträning där storebror åter nätade vilket föranleder ett hiskeligt tidigt "satsa? ja/nej?"-val. Förvisso för att slippa bryta kompisgäng senare, men ändå helt omöjligt att redan nu veta om det här är hans grej. Någon undrade vem av oss föräldrar som är extremt intresserad, och det är vi ju inte (men tvingas kanske bli...) utan hänvisar till sonens egen vilja om att fortsätta spela eftersom han gillar det och faktiskt törs ta plats i ett större sammanhang för första gången. Då spelar aktiviteten mindre roll. Vad som helst som ger självkänsla och får honom att glömma oron för min forna sjukdom är välkommen.

Lugn helg ... kanske inte men en bra avslutning på torskveckan.
Fina fisken!

Tjugondedag Knut

... då dansas julen ut runt galet pyntad cheflera till tonerna från gammelmormors piano och skönsång av körövade bröder och nystyrketränad allt ömmare moder, allt medan den salongsberusade kungsgranen sover ruset av sig lite på svaj, styvmoderligt behandlad ute på balkongen och fadern lagar fiskgryta med vitlöksstinn aioli.

- Hej tomtegubbar slår i glasen å köper nya på NK där julen varar än till påska men det var inte sant för däremellan kommer faster Liiiis!, hojtar lillebror, som ber att vi tar den riktiga julgransplundringen exakt fyra månader efter julafton.

När herr Gran småningom tas in från kylan lagom till femårsdagen lär barren falla raskt. Påsken kommer sent i år, men då ska här hoppas groda och letas chokladägg som väl hittas lagom till midsommar. Och då är det ju bara ett halvår till jul igen och kungen kan återvinnas.

God jul!

Kroppens hämnd

Ödets ironi är kroppens hämnd

Oväntat framgångsrik arbetsdag på stående fot för att bota träningsvärk orsakad av försök att åtgärda julförsoffningens effekt på kroppen resulterade i ännu ömmare lekamen. Vilket i sin tur beror på det faktum att det höj- och sänkbara bordet för evigt fastnat i högläge.

Ser således fram emot en småningom tight rumpa (som ödets ironi placerat vänd mot entrén och chefsburen) samt synnerligen starka ben framåt vårkanten. Beach 2011, here I come. Inget ont som inte för något gott med sig ... och så vidare.

Ödets ironi.
Kroppens hämnd.
Min vinst.

Vänligt vanlig vardag

Haiku från Broderibloggen

Stockholm, ett dygn på sjukhuset i Uppsala, Grisslehamn, Stockholm, Linköping, Falsterbo, Malmö, Köpenhamn, Falsterbo, Tjugby, Linköping, Stockholm, Grisslehamn, Gävle, Grisslehamn, Stockholm. Fantastiska ställen med underbara människor har kantat det långa jullovet, men nu är turnén slut. Vårt gemensamma nyårslöfte är att våga säga nej.

Tillbaka i stan andas vi ut.
Vilar i trygga rutiner.
Trist kanske, men trivsamt.
Och fullständigt nödvändigt.

Jobb, skola, dagis.
Träningar, kompisar, tidiga kvällar.
I vårt alldeles egna hem.
Där bara vi bestämmer.

För att fira avslutades jobbstartsmåndagen med ett glas torr champagne efter skaldjurssoppa, havskräftor och havtornstoppad créme brulé samt kramkalas med saknade barndomsvänner varav vår cow girl redan är tillbaka bland de stora hattarna. Tisdag: traditionsenlig träff, träning, torskrygg och tidigt i säng. Onsdag: orosmoln lättat, oväntat oljat back office och omåttligt omhuldad hemma.

Toppar troligen torsdagen textilt.
Broderad borgbonad borde börjas.
Som i
"Mitt hem är min borg"
medelst korsstygn,
"Äntligen hemma",
eller ett sirligt
"Hem ljuva hem".

Trevlig trettondagsafton

Efter en skånsk julvecka i ett Falsterbo tystare och vintervackrare än nånsin, med avbrott för släktmiddagar och gemyt var kväll i Malmö drog vi till Köpenhamn för att fira 60-årsjubilaren i dagarna tre. Där hamnade vi plötsligt mitt i händelsernas centrum, vid Rådhuspladsen där vi kände oss ytterst välbevakade ... och föga fattade varför polisbilarna var så frekventa. Tills vi hörde nyheterna på vägen hem. Danska kan ibland vara svårttytt, men terror är ett globalt ord. Tyvärr.

Inblåsta i dagarna tre på släkt-till-släktens 1700-talsgård på Östgötaslätten firade vi överdådigt nyår i isstorm med hummer, hemkokta kräftor och helstekt oxfilé och créme brulé samt champagne och Amarone i en aldrig sinande ström. Därefter 35-årsdag i välkänd backe (Omberg) och vedeldad bastu med obligatoriskt snörull för alla. Skaren rev skönt på persikobarnrumporna. Också.

På hemvägen in en sväng hos ytterligare en kusin, sedan en snabbtitt hemma i stan för blomvattning och julkortshämtning (tack alla!) innan vi sent om sider kunde styra mot skärgårn och middag med mormor. Som följdes av skön sömn i egna sängar, skidåkning i snörekordens Roslagen och massa mys utan måsten.

Kan så här långt in på jullovet konstatera att borta är otroligt bra, men hemma ändå alltid är bäst. Vill inte på något sätt förringa alla trivsamma stunder hos släkt och vänner - alla har varit otroligt gästvänliga och vi har haft det kungligt kul med kronorna något på sned. Men att ständigt bo i kappsäck gör att såväl stora som små stundom drabbas av smärre nervösa sammanbrott. Över att fel kläder packats ner, att längtan efter bästaste vännerna är alltför svår eller att övriga familjen "aldrig fattar nånting av vad JAG vill faktiskt". Gråt, en igensmälld dörr och sen en tröstande åttaarmad familjebläckfiskkram har oftast löst nervdallret, men nu behövs lugn och ro.

Återstår att lösa längskidandets svåra konst samt hur vi ska lyckas vara i Stockholm, Gävle, Grisslehamn och Uppsala samtidigt. Själv är jag rädd för ett återbesök på sjukhuset efter en bloddränerade influensa och supersocial december. Och drar jag mig helst tillbaka till idet och läser en bok. Och ökar på träningsvärken med mer av den varan. There´s no pain like train pain. Dagens tåg har sex vagnar. Vad gör ni?

Kul jul och vit, väl?

Förväntansfulla, ögontindrande söner flyttas milt åt sidan och lämnas åt sitt snöskyfflingsöde så att ivriga föräldrar kan bygga ihop de gigantiska minilegomodeller som tomten lämnat vid kaminen under natten.

Barnen? Jo, de tvingas ut i katastofväderlägets vintervackra Falsterbo, där de ensamma håller hov eftersom klass 2-varningen gör att ingen skåning törs gå ut. Sol, vindstilla och en väldig massa snö.

Kul jul.

Men låt den gärna fortsätta vitt. Allvarligt talat. Efter att för ett par veckor sedan ha varit på bio tillsammans för första gången sedan veckan innan storebroren föddes är jag fortfarande skakad. Då, i auguti 2004, såg vi en vemodig svensk film på Saga. Nu var vi på samma biograf och såg den fruktansvärda Svinalängorna. Förfärligt bra. Och aktuell. I jultid. Missa inte!

- Efter den här gråtattacken lär det dröja minst sex år till innan vi går på bio igen. Eller så ser vi något mindre upprörande., påpekade mannen när vi skyndade hemåt i kylan. Själv gick jag dubbelvikt av magontet filmen orsakat, med fastfrusna tårar på kinderna. Och fick en flash back från 2004. Magont (visserligen orsakade av förvärkar) och vemod är minsta gemensamma nämnare för makarna E's sällsynta biobesök. Samt Ejes geléhallon. Nu som då.

Årets julklapp 2010

Fådd: Blodpåse, vätska, mat, sömn, omvårdnad - jag är evigt tacksam.
Gedd: Spel till barnsjukhusen, pengar till Hematologen - hjälp som gör nytta.

Så ge blod!, den som kan.
Vi andra kan avvara en slant som verkligen kommer fram. Inga mellanhänder, inga giriga styrelsetoppar som skor sig på andras välvilja. Spelen och slantarna går direkt till patienter, personal och forskning. Det har ni mitt ord på. Och jag har ju nyligen kontrollerat saken. Moahaha.

Donationsfond Hematologi
Ansvar 90164-11249
Pg nr 35500-8
(Meddela mig gärna genom en kommentar här, så ser jag till att tackkortet skickas rätt.)

Tvärstopp

Ursäkta frånvaron, men jag har liksom varit lite borta ... om än mest hemma.

Anemisk som få har jag jobbat ändå.
Filmats, cancertextgranskat, sjungit, socialiserat, sett sockersöta sönernas luciatåg, suttit i långbänkar, kalasat, tränat, glöggat, samlat in pengar och spel till sjukhusen, hostat, snurvlat och yrslat omkring, samt skramlat till pedagogpresenter. Har man inte roligt så gör man sig. Så att säga.

Sedan tog det stopp. Just där. På ett ypperligt lunchmöte såg jag dubbelt och fick åka raka vägen till Hematologen. Efter supersnabb hämtning av två, skjutsade mumriken oss alla till barndomsstaden, lärosätet och årets flash back gjorde mig än mer svimfärdig.

Och se, där blev jag kvar ett tag.
Efter otaliga undersökningar från topp till tå, på olika avdelningar under ett dygn, fick jag påfyllning av såväl blod, vätska som ostörd sömn. Och den allra bästa omvårdnad en patient kan få.

Så lilla julafton kunde till slut firas i skärgårn'. Vi kom direkt till dukat julbord. Sällan har en familjemiddag med mina fina föräldrar med makar varit mer välkommen.

Rädslan gnager en smula, men jag kastar den milt över axeln och går på jullov efter ett omvälvande men fint år. Jag lever och tänker fortsätta med det.

Ta hand om varann.
En klyscha?
Förvisso, men sann.

Nobelt

Ser Nobelfesten med ivriga kommentatorer, nybadade efter osannolik pulkainvigning efter att dubbelturbon gett upp:

- Jag ser honom, mamma, Prins Daniel får vara med! Men var är Victoria? Är hon ute och shoppar? Och nu kommer kungen med en snygg tjej, och oj titta nu kom drottningen på andra sidan. Hon måste hålla koll på honom. Jag tror han gillar det, att ha två klänningar bredvid sig.

Rymdgurkor och svimningar

Yrslig svimmar jag rakt ner i köksgolvet när jag värmer chokladen till yngstingens Mulleavslutning. Sätter mig ner, med huvudet mellan benen. Får en smörgås av lillebroren, ett glas juice av mannen och gör ett nytt försök. Men är tillfälligt döv, och det svartnar för ögonen på väg mot soffan där jag faller mjukt. Man har väl varit med förr. Moahaha.

Återuppväcks av min pussande rymdgurka och förklarar att jag bara är lite förkyld, inte sjuk på riktigt.

- Kan man dö av förkylningar?, frågar storebroren då.

Han är luttrad, min känslige igelkott.
Tyvärr.

De går till jobb, skola och dagis, mina tre musketörer, men påminner mig om att de finns nära. Om jag behöver dem.

Och en liten stund senare ringer en förälder och berättar att lillebrors bästissystrar har vattkoppor. Som jag inte får få. Jippie.

Så jag ligger lågt.
Blodtryckslågt.
Huvudet ner, fötterna upp.
Man har inte skojigare än man gör sig.

(Även om det hela hade blivit ännu lite roligare med den bästa hostmedicinen. Knark på flaska. Men då blir jag garanterat liggande. Svårt att hämta rymdgurkor då.)

Cellgifter och förtrolighet

Har en risig dag.
Kan endast äta ris.
Moahahaha.

Ser en fantastisk polsk dokumentär.
Cellgifter och förtrolighet.
Känner igen mig.

I hopp och förtvivlan men framför allt i galghumorn.
"Man får snyggare bröst än innan när dom rekonstrueras. Det gillar du väl? Ja, så det måste jag stanna kvar och vänta på.", säger en höggravid kvinna till sin man medan cellgifterna pumpas in.

"Man kan inte förvänta sig att någon återupplivar en om man ger upp. Så det är lika bra att fortsätta leva. Man måste ju ha hälsan för att bli frisk.", skrockar en åldersstigen, dödsdömd man.

Moahahaha.

Om en vecka ska en medsyster och jag vara med i en liknande film.
Med cancern i backspegeln.
Men med knäppa hattar på.
Moahahaha.

Peruken jag aldrig använde ger världens bästa skratterapi.
Spegelbilden av en långhårig blondin är bisarr.
Glädjen över hon, den sjuka, inte längre är jag är magisk.
Moahahaha.

Arga, vita män

Hostar, snörvlar, hastar, snubblar.
Skyndar nerför trappan till tvärbanan, hackihäl på en försenad gymnasieelev.

Hejdas av en äldre man som måttar ett snärtande slag med sin hopprullade tidning mot tjejen framför mig:

- Se dig för, svartskalle!, skriker han.

Hon rusar oberört vidare trots att hon precis fått en rejäl hurring i nacken. Jag tvärnitar, och får rekylen rakt i ansiktet.

- Vad sysslar du med? Är du inte riktigt klok?, frågar jag.

Och får ett hånflin till svar.

Detta hände förra tisdagen. Den 30 november.
Visserligen en vecka sedan, men ständigt aktuellt.
Tyvärr.
Läs!

Inget särskilt

Tolkar allas er tystnad som att jag slog huvudet på spiken, spiken i kistan. Så jag stängde butiken en stund. Till förmån för sömn om kvällarna. samt tillverkande av 24 små paket till julkalendern. Samt mycket måttligt pyntande, en smula pepparkaksbak och en större degklump i magen. Några middagar, sång och träning. En stor skopa jobb. För att komma ikapp. Ta igen den förlorade dagen. Men det är omöjligt.

För livet rullar på, snabbt, och döden hälsar ideligen på. I form av dystra besked från vänner om släkt och bekantingar, grannar och nästkusiner. Alla med den gemensamma kräftlika nämnaren som väl tar kål på oss alla slutligen. Och jag är mitt i bedrövelsen sällsamt lugn. Utanpå. Men har svårt att acceptera. Inuti.

Så jag flyr för en stund, läser Hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann, nersjunken i knarrande skinnsoffan. Med barnen runtomkring, tätt intill. Framför brasan på landet medan snön yr runt husknuten och det ännu öppna havet ryter. Och jag skrattar så jag gråter. Äntligen.

Dum i huvudet?

... eller bara en dag efter?
(Alternativt dagen efter?)

Funderar på att det faktiskt börjar bli hög tid att inhandla väsentligheter som färska fikon, dadlar, ett par julklappar, glögg och champagne. Försöker därför förmå mig själv att lämna varma soffhörnan och dagens hemmajobb för att bege mig ut i snöstormen med det lokala köpcentrumet längre ned längs allén som mål.

Och inser att det snart är dags att hämta ett stycke dubbelpulka "längst in, högst upp" enligt lillebror, i källarförrådet. Helst iförd pannlampa, detta urbaniseringens livsnödvändiga överlevnadsverktyg. För att sedan frakta nämnda varor samt hämtade barn hemåt genom resultatet av kvällsblaskornas braskande löp väderlek benämnd snökanonen. (Och jag, mitt nöt, som genast trodde att slalombackarna kan öppna med hjälp av just sådana. Men ack.)

Pang! Då slår det mig att jag snart har bråttom till skolan för att rusa vidare till genrep inför årets händelse som enligt körledaren kräver "barnens totala koncentration från kl 14 till 19".

Hela veckan har varit så här. Ligger steget (dagen) efter ideligen. Och hinner liksom inte ikapp.
Och imorgon är det redan fredag. Inklusive extra allt av jobb och träning. Sedan konsertlördag. Med glögg. Som inte inhandlats. Därefter söndagsgig. Som sagt.

Kanske ska ta emot HR-chefens erjudande (order) om en lång semester (eftersom jag har på tok för många sparade dagar). Direkt efter sällskapsresan. Sådana brukar man få när man missat något stort. Påtvingade ledigheter alltså. Börjar ana oråd.

Är cytohjärnan tillbaka? Eller försvann den aldrig helt? Ärligt nu, är jag fullständigt tappad?

Adventskonserter

Julsugen? Fira första advent två gånger till helgen!

På lördag kl 15 sjunger Da Capo in advent på Östermalmsgatan 69.
100 för dom stora, gratis för dom små. Och dom mittimellan betalar 80 kronor.

På söndag kl 16 och 18 är det dags för Oscarskyrkans största händelse.
Adventskonsert med körer, orkester och gästartister.
Biljetter köps på Ticnet.

Familjen representeras på scenen av mamman på lördag och storebroren på söndagens första konsert. Sen återgår vi till verklighetens fotbollsträning med Djurgårn'. Om vi inte somnar först. Efter allt detta rampljus.

Slask, sol, snö och spel

Lämnar slask och mörker för att njuta av Atlantens 23-gradiga vatten, vänner och vin en liten tid. Återvänder till -4, snö och en episk betraktelse.

Läs den. Du som tvivlat förstår genast den abstrakta spelvärlden, samt storheten i "det svenska spelundret". Och varför stor som liten toppar önskelistan med dataspel.

Nu fattar till och med jag grejen. Sent om sider ska syndaren vakna. Moahahahaha.

Cancerspöket

Spöke?

Granskningsmöte med cancerprojektet.
Goda samtal om viktiga texter.
Med vitt skilda människor.
Men med en sak gemensamt.
Vi är överlevare.
(Ja, och skribenter.)

Ser fem små (skräck)filmer.

- Men vad gör vi om någon av de medverkande dör? Hur ställer vi oss till det?

En synnerligen adekvat fråga.

Hajar ändå till.
För första gången.
Är jag en av dem som kan dö?

Jag, som visserligen råkar ha fått en släng av leukemi. Två gånger. Med tolv års mellanrum. Mot all rimlighet. Men också två friska barn. Mot alla odds. Och som klarat stamcellstransplantationen. Mot viss förmodan.

Sväljer klumpen i halsen, blinkar bort tårarna som hotar svämma över ögonbrunnarna och andas ut när frågeställaren lägger sin hand på min axel och säger:

- Jag tänker givetvis inte på dig.

Har med mig gårdagen under hela arbetsdagen.
Och ser väldigt mycket fram emot morgondagen.

Det blir en god natt.
Ty jag tror inte på cancerspöken.

Sällskapsresan

Borde packa.
Allt som barnen och jag lagt i prydliga högar.
Lyssnar i stället till snusningar, snarkningar och sömnprat från mina resfebriga musketörer.

Plockar bort.
Byter ut.
Vi ska ju ändå bara bada!

Imorn åker vi till lyckliga viken.
En nätt skara på 20 vänner i skiftande åldrar tar semester från vardagen.
En firar födelsedag, en annan firar doktorskapet. Själv firar jag livet med den rehab barnen beslutade:

- Sen när du blir frisk ska vi åka dit där det är sommar när vi har vinter. Å så ska vi simma hela tiden, å äta kulglass. Sen när du inte har slangar som är i vägen och får äta sånt som är gott.

Nu är vi snart där.
Jag är inte rädd. Jag kan flyga.
Sällskapsresan kan börja!

Bäddar för mardrömmar

Prinsessan på ärten från lista.se

Ser mig själv i fem små skräckfilmer om cancer.
Vilka avslutas med att jag går ner i spagat.
Kändes som en strålande idé där och då.
Inte lika kul nu, skall medges.

Lättar upp inre modstulna stämningen med att granska texter.
Fakta om cancer hos barn
När ett barn får cancer
Fertilitet efter cancer
Längtan efter barn trots cancer
Sexualitet och cancer
Så påverkas ekonomin
Tre berättelser om återfall av cancer

Krävs ingen vild gissning för att tro på sömnsvårigheter och mardrömmar.
Men då får man ju ligga som man bäddar.
Som prinsessan på ärten.
Moahahaha.

Sen sist:

Mässa.
Mera mässa.
Å så ännu lite mässa.

Med spelinsamlingsplanerande.
BRIS-auktion.
Och tinnitusvarning.

Sedan sjukhus.
Blodprov för forskningsstudie.
Power nap i flicksängen.

Doktor doktors disputationsmiddag.
Vänner! Mat! Spex! Dans!
Ångrar bara talet jag inte höll.

Te med forna musketörer.
Sängdags vid 04.
Uppstigning 08.

Barnen.
Mormorn.
Havet.

Och rysfrys under yllefilt i soffa framför brasa.
Barnens maschaller på klipporna för prima ballerinan.
Och sömn, god bok och baljvis med honungste.

Sedan mässa. Igen.
Succéartad avslutning.
Rivning (slakt) av monter.

Och konstaterandet att jag är gift med en hjälte som glad i hågen med miniemiffiffarna i släptåg gör ett hästjobb på min planhalva och därmed missar guldmatchen utan att knysta.

Nu sällskapsrese(be)sprutad.
Våfflad.
Julsångssjungen.
Och en smula trött.

Skilda världar

Å ena sidan slår Sveriges första, största dataspelsmässa Gamex upp portarna om några timmar. De hängivna köade redan på onsdagskvällen, sin vana trogen. En lekstuga för alla med barnasinnet kvar.

Å andra sidan är det åter dags för granskningsmöte angående cancertexterna på 1177.se. En allvarlig men givande dag för skribenter, redaktörer, vårdpersonal och överlevare som försöker göra det bisarra beskedet begripligt, det ofattbara fattbart.

Att befinna sig i dessa skilda världar och kunna sammanföra dem är en ynnest. Så rensa & skänk!, spelinsamlingen alltså, den fortgår. Ni anar inte vilken lycka spelen, pusslen, filmerna ger. Och på lördag avslutas auktionen och BRIS får förhoppningsvis ett fett och efterlängtat tillskott. Samtidigt som de når ut till dem de hittills missat.

Kommersiell kulturkrock och kaos är kul!

Pest eller kolera?

Eller kanske stelkramp, difteri, TBC, lunginflammation, svin- och säsongsinfluensa, hepatit A & B, vattkoppor, röda hund, mässlingen ...

Jag har inget försvar alls mot nämnda farsoter. Trots att jag faktiskt påbörjat späd(gr)isvaccinationerna, så är jag långt ifrån klar. Och med ett par infektioner under hösten har planeringen av varannanveckasvaccineringen gått överstyr fullständigt.

Var det nån som sa att livet var trist?
Inte jag!

Så alla sjukdomar ovan kan invadera.
Men vad gör det? Jag har inte leukemi längre. Häpp!

Och iförrgår tog jag sista kapseln av den vidriga immunsuprimerande medicinen. Den som hindrat den nya märgen att stöta bort vitala organ. Som hjärta, lungor och andra väsentligheter.

Är nu nere i sju piller om dagen för att kroppen ska fungera, för att de kroniska följdåkommorna ska hållas stången. Och även om jag dagar som idag mår kräkilla och stundtals går dubbelvikt av GVH i magen, så är jag så lycklig och tacksam över att jag är här att jag går ännu lite snabbare och tvingar bort smärtan med en sjujäkla äckeläppelkäck optimism.

In your face, cancer!

Hämnden är ljuv

Femdagarsfebern avslutades med total kollaps.

Yngstingen och jag hade gått varandra på nerverna, emellanåt, så efter tiotalet påbörjade pyssel, movie marathon, sagoläsning, bubbelbad och avmagrande medelst matvägran gjorde vi en utflykt. Till Polisen. Som messat. Där hämtade vi storingens nya pass inför resan. För övrigt det första med egen namnteckning. Stort.

Hur som helst. Lillebroren fick plötsligt ett tillfälle att ge igen för gammal tvångssnytning. Som han tog i akt. Tillfället alltså.

Jag tar tio sekunders tålamodshöjande paus på vår balkong. Där bofinkarna verkligen hoppar hage dagen lång, plaskande i fågelbadet, ja, eller översvämmad zinklåda med frysta kryddor om vi ska vara petimeterpetiga.

Då drar en plötslig stormvind in över takåsarna och dörren smälls igen. Innanför står lillebror, glatt flinande, med handen på dörrtrycket. Varpå låset automatiskt klickar ner. Ett lås som är av den synnerligen barnsäkra sorten. Ingen under 36 får upp det.

Jag andas medan ligisten skrattar åt sitt finurliga tilltag. Och inväntar paniken (hans), som jag försöker avvärja genom den uppenbarligen ljudisolerade rutan. Lugnar, tecknar förklarande hur han ska låsa upp. Förgäves. Solstrålen försvinner in i lägenheten och jag börjar bli lite lätt orolig. Ropar ner på gården, där en kvinna ser sig omkring utan att förstå varifrån ljudet härstammar.

- Hoho!, Heeej, här uppe, nej högre, sjätte våningen. Hallå!, hojtar jag.

Förklarar situationen.

- Okej, kasta ner nycklarna., säger hon.
- De, telefonen och sonen är innanför. Jag är här. Kan du komma upp?, ber jag.

Samtidigt står sonen åter på andra sidan glaset. Med darrande underläpp och tårar i ögonen. Men med sin sedvanliga beslutsamhet att på något sätt lösa problemet. Minns plötligt mig själv som i samma ålder krossade fönster utan minsta tvekan för att ta mig ut ur inlåsning på toaletter. Börjar således ana oråd när sonen lyfter en pall med ben av massivt stål.

I samma ögonblick som jag höjer handen, skakar på huvudet och ropar NEJ!, vänder han sig om, ställer ner stolen och springer till ytterdörren. Som han lyckas låsa upp, för första gången någonsin, då även den har ett svårmanövrerat vred.

Snacka om saved by the bell!, för in kommer dagismamman från gården med liten telning i släptåg. Sedan följer en god stunds forcerande av balkongdörr. Hon gör exakt samma fel som lillebror, som nu undervisar henne i hur man ska göra.

När dörren väl är upplåst utbrister hon:

- Men såna här lås kan man ju inte ha. De är ju idiotsäkra!

Huvudet på spiken där ...

Hon får den ljungbuske i kruka som var anledningen till balkongbesöket. Visserligen under klädsamma protester från räddarens sida. Men som den väluppfostrade lilla människa jag är står jag sällan utan present. Magdalena Ribbing hade blivit stolt.

Efter avtackning och adjö samt påföljande puss-och-kram-kalas med liten skrutt racercyklar vi till tålmodigt väntande storebror. Som varit på körövning. Och blivit akterseglad. Men som inte sörjer det. Utan lugnt väntar och tänker att "dom kommer väl när dom får tid".

Fredagen tillbringades på jobbet. För allas helgöverlevnad behövdes en dags återgång till verkligheten. Vilket firades som sig bör, med chokladmoussetårta och skumpa. För listetta, nyföding och mental hälsa. Samt PR om statystriden. En oförklarig parkeringsbot på rutan kunde inte rubba mig. Innan tidig hämtning av dagislycklig lillebror överöst av kompisarnas välkomstteckningar, pumpautklädd storebror på klassdisco i gympasalen och direkt färd med stopp vid mikromjukisarnas högborg på väg norrut, med Håkan i bilstereon.

Japp, jag blev en dino på macken och köpte en CD. För helgkänslans skull. Fanns inget bättre förr än att köpa fredagsskivan. Medan vi ylar ikapp med bekantas bekantingen smäller det plöstligt till och den sprillans nyinsatta vindrutan får ett rejält stenskott som orsakar en lång spricka i glaset. Men vad gör det? På väg mot morfars fredagsmys "i stan där jävlarna bor". Enligt barnen. Moahahaha.

Slå ett slag för BRIS

Fightas om snyggaste Tekken-statyn

Tomt i vestibulen? Ekar ditt vardagsrum?
Var med i auktionen och vinn legendarisk staty, ära och berömmelse.

Men gör framför allt något bra för utsatta barn.

Gå in här och var med från starten.
Spännande upplösning på Gamex-mässan på lördag.
Stay tuned, folks!

Pol Roger, vår vän i vardagen

(Påll Råtjääär)

Min mumrik.

Hjular in i vardagsrummet efter en motvallsdag, pussar på nybadade sofftrojkan och trillar sedan köttbullar glatt skönsjungandes. Kommer ut till oss, höjer ena ögonbrynet och frågar:

- Champagne?
- JAAA!,

ropar barnen. Medan jag tvekar, tycker vi ska spara just den flaskan till helgen, men snabbt kommer på bättre tankar när jag inser att jag måste berätta om dagens incident. Vars lyckosamma utgång verkligen bör firas. (Historien finns snart i ett inlägg nära dig.)

Mina tre musketörer vet hur livet ska levas.
Jag lär mig ständigt av dem.
Och den helvetsjävlaskitsjukdomen.

Att jag, efter makens läggning av nu nästan friska prinsar, ser nyheter ackompanjerade av bekanta snarkningar från barnens rum, är mer regel än undantag. Så småningom njuts de kvarvarande ädla dropparna tillsammans med den yrvakne kärleken med kuddveck på kind. Den som väntar på något gott ...

Det kom ett tjockt kuvert ...

"Pain is temporary.
Glory is forever."

... med en bok och en inbjudan till en välförtjänt fest.

Och jag blir omåttligt stolt. Igen.

Över ännu en god vän som högpresterar och rekordsnabbt disputerar, samtidigt som familjen blir fem, det ordinarie läkarjobbet med alla dess jourer kräver sin man och timmarna i elljusspåret och på långlopp blir allt fler. Maken till frun är allt och lite till. Och maken till kvinna går ej att finna. Hennes storhet och tålamod är bortom min fattningsförmåga. Dessa två har dessutom, utöver allt ovan nämnt, stöttat oss enormt från dag ett under vårt tuffa år. Det ska bli en fröjd att få fira doktorn, finaste vargfamiljen och - för vår del livet! (hur pretentiöst det än kan låta) - med en resa.

Det får mig också att fundera över gårdagens paket. Vars innehåll tillverkades på samma ställe, delvis samtidigt som dagens post. Olika falla ödets lotter. Vedervärdig ödesironi.

Det kom ett paket ...

Jag bär de vackraste av örhängen.
Och ryser, med hjärtat i halsgropen och minns.

Ty de skickades till mig från den andra sidan.
Med god hjälp av den käraste lillasyster och ömmaste moder.

Tack Elin, du är alltid i mina tankar, i mitt hjärta.
Vila i frid.

Och du, T avbröt sin senaste konsert för att ta mormor i hand och tända ett ljus för dig. Som alltid när han är i en kyrka. Du fattas oss enormt.

Höstblandning

Listtopp!
Och oväntad snö
+ dubbdäck på annan ort
= skärgårdshelg adjö.

Middag hos de finaste vi känner,
nostalgiskt biokalas på Fyris -
Pelle Svanslös och hans vänner,
fika med kattungar innan hemfärd på nyis.

Hosta, snuva, halsont och hög feber,
en lillebror som mardrömsyrar
i knät hos soffjobbande mammastreber
och ett avväpnande leende avfyrar:

- Om man drar i vuxenspaken händer inga roliga grejer!
- Lilla tokstolle, vad menar du?
- Jag drömde och det är sant som trollen säger.
- Okej ... dags för Alvedon nu?

Så håller det på
hela dagen lång
nu inne på dag två
och vi övar en julsång.

Därav detta grötrim, ett resultat av uttråkning.
Hjärnsläpp orsakad av feber hos oss båda
efter klappyssel och rekordtidig inslagning
snyggare paket lär släkten aldrig mer skåda.

(Ger mig, nu åter till korr av cancertexter. Skönt att se verklighetens sjukdom i stället för sån' här förkylningssmörja.)

Nidvisor

Syr sällan. Ändå evigt förknippad med dylik tingest.

Barnens valda låtsasmoster, vår eviga Pippi, hade fått sin önskan om en egen sång uppfylld av sin egen G som letat i Youtubegömmorna. (Paret är för övrigt a match made in heaven ... med lite hjälp av undertecknad, som är mäkta stolt över sitt tilltag.)

Nåväl, lillebrorsan dansar runt på sitt oefterhärmerliga vis och sjunger lyckligt till låten om hans favorit, klickar igen och igen tills vi tvångsnattar honom och storebroren som kiknar av skratt. Vaggvisan är given, den lämnar varken oss eller barnen i första taget.

Inspirerad av the happy couple söker jag på mitt eget namn. Och tappar fattning, mod och talförmåga. Med min näpna muns läppar hårt sammanpressade. Får stopp på eländet efter halvannan minut. Medan Eddie Meduza skrattar rått i sin grav.

Kalla mig gärna humorlös och rigid. Det här var fasen inte kul. Så Jonatan, allt är förlåtet! Jag trampar gärna symaskin på havets botten om jag slipper såna här nidvisor.

20.10.2010

Regntunga dagar som denna längtar jag till värmen medan jag frysande tvingar mig upp och ut, och sedan in i tokfull tunnelbanevagn eftersom jag tvärvägrar att cykla i totalt mörker.

Brottas med formidabla formuleringar, överambitiösa översättningar, trilskande teknik och vresiga webbverktyg. Hela tiden med mamelucker, långkalsonger och knästrumpor samt fyra tröjor och räddande halsduk på. Och tre muggar te på lika många timmar.

Fryser hela första varvet i gymmet, får upp ångan för att kylas ned i duschen. Småspringer till tidiga hämtningar, ångar hem med apostlahästexpressen, dricker mer te och "tänder en brasa i öppna spisen vi inte har" - sonens bevingade uttryck från treårsåldern - alltså ett gigantiskt blockljus i stor lykta.

Och värms inombords av lärarens anekdot. Någon frågade vår skolpojke vilken som var hans favoritfigur i Astrid Lindgrens böcker. Svaret kom snabbt och tvärsäkert:

- Farbror Westerman. För det är ingen som tycker om honom. Så det kan han behöva.

Nu makens heta pasta bolognese, kärleksfullt tillagad med trettitalet ingredienser, varav en ordentlig slurk rödvin utgör en väsentlig del. Tror jag går in i garderoben och kommer ut ur densamma med ett par droppar single malt innaför västen. Och drömmen om den hägrande semestern. Som barnen och vi bestämde att se fram emot när livet var skört.

Snart är vi där.
Och det är större än någon kan förstå.

Wille Crafoord / JustD - "87 87" (Swedish)

Åttiotalet var på besök och ville ha sina benvärmare tillbaka.

Först kom MTV förbi kontoret och ville sälja reklamspottar.
Sedan planerade vi Pac-Mans 30-årskalas. Och blev en smula nostalgiska.

Såg senare Sköna Söndags Susanne "Kniiip" Lanefeldt utanför Feel Good. Hon gillade min kjol och sa att hon hade en likadan, fast ballongmodell, '85.

Och ikväll imiterade sönerna Michael Jackson i Kiss- och Rolling Stones-tishor. Innan jag repade jullåtar jag lärde mig lagom till legendariska luciavakan '89.

Nu ser jag The Big Chill från '83.
Och nynnar på Just Ds parafras på Uffes '67.

Åttiotalet får hämta hem mycket, men benvärmarna behåller jag på. Och tar en Fisherman's Friend till.
Life saviours.

Kör i ett kör

Körlördag.

En dokusåpa inklusive extra allt av glädje, sorg, avslöjanden och intriger. Borde inte vara överraskad. Litar ju alltid på det oväntade och ketchupeffekten är välkänd. Vimmelkantig ramlar jag ner i soffan hos prinsarna plus grannprinsessan som tagit igen förlorad tid med hett efterlängtad far medan jag trallat och lyxfikat dagen lång.

Körsöndag.

Barnen stajlar varandra bittida: rockn'rolltishor à la Kiss och Rolling Stones under vita skjortor, västar och slips och fluga, och mig i röda kalasbyxor, kilt och Sveatröja med trycket "Tjejer é bäst". En dopfest i Oscarskyrkan väntar med hundratalet barn, på scen och i publiken. Plötslig nattvard som lillebror spurtar fram till, först i kön, men vid anblicken av det snåla utbudet till prästen utbrister:

- Men var är kyrkkorven? Ja' é ju hungrig!

Skönsjungande storebror följer oblygingens framfart, hakar på och försöker dubbeldippa i kalken.

- Man blir faktiskt törstig av att tuta så här länge.

Därefter belöning i form av maffigt tårtkalas som slutar med att samtliga barn rejsar runt tills prinsessklänningar och stärkta kragar flyger all världens väg. Allt medan föräldrarna förgäves försöker förmana, alternativt ser åt ett annat håll, prästerna skrattande hejar på barnaskaran och de vanliga (läs äldre) kyrkbesökarna får hjärtsnurp och med jagad blick lämnar lokalen mumlnades något om "dagens odågor och deras osnutna ungar".

Nu mikropaus innan gårdsstädning i flödande sol. Och ännu ett korv- och glasskalas. Gnolandes på Gubben Höst.

Knäcka koden

Samtidigt som vi läser Bamse både i pappersform och via nät-DN börjar lillebror plötsligt läsa. Själv. Och skriva det vi säger. Han ljudar sig igenom allt svårare ord. Och vi tror inte våra öron. Eller ögon när vi ser resultatet på skärmen.

- Det var väl ingen konst., säger 4-åringen.
- Oj, vad bra och vilken duktig lärare du har., berömmer jag som tycker lite synd om 6-åringen.

Fram tills idag har båda barnen klarat ord som de lärt sig bilden av utantill. Och legat lika i utvecklingen. Trots tjugo månaders åldersskillnad. Inget konstigt alls. Men frustrerande.

Det kommer fortsättningsvis vara tufft att inte få vara först fastän man är störst.

Ugglor i Bamse-mossen

... och precis när lillebror och jag slagit oss ner i soffan för att läsa senaste Bamse
börjar storebror surfa och hittar Bamse på datorn. Fast inte där en brukar vara, utan i DN.
Bamse ger igen för Magnus Ugglas 21 år gamla nidvisa om en lapplisa när Rune A gör sig hörd från graven och mobbar mobbaren.

Så blir gamla nyheter Dagens Nyheter.

Om att växa

Är inte skakad. Men rörd.

Har haft en fin utvärdering med berörd personal av storebrors utveckling efter vårt tuffa år, som tagit honom hårdast, hittills, vad det verkar. Är tacksam över att det finns hjälp att få, efter vissa krångliga, skakiga omvägar.

Vill av respekt för min son inte skriva så mycket mer om saken, utom att genom vår erfarenhet uppmana andra att hävda er rätt till stöd. Resultatet av lekterapin är i vårt fall förbluffande: från blyg, orolig igelkott som gömde och skyddade magontet genom att rulla ihop sig till en liten boll med taggarna utåt till en diskuterande, öppen och nyfiken ekorre som törs ta viss plats innan han studsar vidare till nästa grupp av nyvunna vänner. En liten kille som återfått förtroendet för omvärlden, som törs hoppas på framtiden och vila i att allt just nu är bra.

Älskade tussilago ... som somnat tättintill ledsen lillebror, för att trösta näste tappre soldat på tur i den jobbiga efterkrigstiden. Att hans trauma gäller getingar gör det hela aningen svårare. Taktil terapi låter sig inte tillämpas på stingsliga insekter.

Sveriges skönaste hem

Loft anno 1976

... och i förvåningen över vad som hänt med vår forna etagevåning funderar jag över vindsvåning, det är ju ett sätt att leva, som bekant.

Byter stundom kanal, men när irritationen över apelsinernas frätande vinst över svennebananerna tar över så ser jag ingen annan utväg än att lugna mig genom att vant vända spröda råvaror på min teppanyakihäll samt njuta av ett glas vitt tillverkad av Semillondruvan som enligt en sydafrikansk gårdsherre ska passa utmärkt till stark, asiatisk mat. Hjälper inte det ser jag mig nödd och tvungen att gå upp till utrymningsplattformen, även kallad vår takterass, för att tillreda egenfångat i fiskröken.

Tänk att DN säljer så dåligt att den blivit mäklarbilaga.
Men en mycket underhållande sådan.

Sveriges skönaste familj

Min magiske lillebror ringer och stammar något om att vårt förra hem som var en charmig etagevåning i stan' liknar en knarkarkvart i kaos och just nu visas upp på kvalitetskanalen. Så jag ser i detta nu hur annorlunda livet levs där idag ... Enjoy!

Clown i spagat

Det är ingen barnlek, det här att vara gräsänka med två barn, jobba och vara smått omtöcknad av segt slem i bihålorna. All heder åt er, alla mina ensamstående vänner. Jag är tämligen usel på detta, så jag hoppas verkligen att kärleken blomstrar vidare, och forsätter att trotsa sjukdom och nederlag. Har heller ingen som helst rätt att klaga. Maken klarade ju det här. I massor av månader. Utan minsta knyst. Men jag är inte lika ståndaktig. Och längtar redan till fredag.

För att överleva veckan låtsas vi att allt är en lek, barnen och jag.
Middagskorv vid mojen redan kl 16, för det är då vi är hungriga.
Poolbar i badet med mig som bar(n)tender. "Juice please!"
Och pyjamas på redan vid femsnåret.

Att vi sedan är hungriga igen lagom till läggdags är inte särskilt svårt att räkna ut. Så då äter vi frukost! Fil & müsli toppat med leverpastejsmörgås. Dock ingen mer juice eller mjölk. Vem vill sova i Gula floden? Nä visst nä.

Sussar sött i ett virrvarr av armar och ben som slingrar likt hala ålar. Vaknar av en semiskånsk skalle mitt i planeten.

- Men mamma, då syns ju din förkylda näsa på filmen. Du kan väl matcha med röd klänning, snälla?, föreslår lillebroren pragmatiskt.
- Jag tycker du ska ha grön klänning, fast man inte får. Då kommer inget utom röda näsan synas. Det blir coolt. Åh, vilken superhjältemamma du blir, du vet som när du var sjuk men fick superjuice rätt in i blodet och blev Super-Jos? Kan du inte ha clownnäsa, så syns den ordentligt?, babblar storebroren som vaknat av mitt tjut.

Så medan de leker vidare i skola & på dagis rattar jag radiobilen till jobbet, släcker ett par småbränder, samlar in ännu fler spel från givmilda konkurrenter och åker vidare till nästa gig: en filmsinspeling med mig i huvudrollen.

Nu har jag mellanlandat hemma, efter att ha gått ner i spagat på en blue screen. Som var grön. Allt för, eller snarare mot, cancern. Men det enda som syns är nog min röda näsan. Tänk att mitt avtryck, mina femton minuter i rampljuset skulle bli som clown. Ödets ironi (igen) att förvandlas till en sån' jag starkt ogillar. Lita alltid på det oväntade, som jag brukar säga. Moahahaha.

(Men roligast av allt är väl att man faktiskt kan finna en bild på en clown i spagat? Den som söker finner på det fantastiska internätet.)

Frosseri

... är en av de sju dödssynderna.
Jag börjar känna av ångesten i gallan nu.
En del straffar Gud på direkten.

Efter en helg i sus och dus, ja på små moln av lycka över fina 1-årskontrollsvar, är jag åter sänkt. Bokstavligen. Karensdagen i horisontalläge gav resultat så återstoden av helgen har bestått av smarriga cykelfikor med familj och vänaste hemflyttade vännerna, Skansenbesök, tjejmiddag med Uppsalamaffian med lyxig skjuts i snygg diplomatbil från dörr till dörr ToR (inkl tupplur i densamma på nattkröken), discobowling på Ön och slänggungig Rosendalfika med universums godaste morotskaka.

Så när den sprisrosige maken ropar i falsett att vi kan infinna oss till söndagmiddagen är jag inte helt lättövertalad. Där har den arma husfrun kämpat vid överfull spis av heta pannor till bredden fyllda av entrecôte, färska kantareller, en ilsken rödvinssås, färska rödbetor och en rotsaksgratäng i ugnen. Sönerna är redan mätta av norpad laxförrätt. Och jag har som sagt satt i mig en länge efterlängtad bit tårta.

Men vi myser med tända ljus. För i arla morgonstund fakirflyger far till oktoberfestens hemland för en veckas kürs. Då lär råttorna dansa på bordet. Haloumi och rödbetor vareviga dag. Om katten själv får välja.

Magisk 50-gräns

Medan maken överraskningsfirar god vän nästgårds tröstedelar jag en av Ejes mörka tryffelstänger med mig själv framför Skavlan. Hejdar mig dock. Behöver inte längre jaga ihop kalorier. Så jag lämnar gentilt andra halvan av det halva chokladet (skånsk grammatik) till kärleken.

Målet är nått:
jag har passerat 50-strecket!
Dags att sluta frossa gott?
Innan jag återser magvecket.

... men erkänner gärna att vore jag inte proppmätt hade jag nog byggt upp de där kärlekshandtagen ...

Berth Idoffs - Efter Regn Kommer Solsken.

Följer länk på Fb och kommer hit.
Smäktande toner från tidigt 90-tal (tydligen) ljuder.

Besvikelsen över att Minimellon och Lilla Melodifestivalen inte alls var samma sak är som bortblåst.
Barnen skriker i total förtjusning och dansar loss på vardagsrumsgolvet, i pyjamas. Tills Barda börjar. Och det fredagsmysiga lugnet åter lägger sig.

Deras musiksmak är klart oroande.
Och en given källa till mobbing och försmädelser.
Note to self: klaga aldrig mer när Manboy går på repeat.

Fredagstips, igen

En liten påminnelse.
Insamlingen fortsätter.
I oförminskad skala.

Feng shui:a på.
Rensa & skänk!
Det uppskattas.
Ta mitt ord på det.
Gårdagens första leverans var en fröjd att uppleva.
En hel låda Dora-spel till barnsjukhusets lekterapi.
Och ännu fler bil-, bergochdalbane- & sportspel till Hematologen/Onkologen.

Så å (några av) Akademiska sjukhusets långtidsisolerade patienters vägnar:
TACK till alla er som städar ur hyllorna, dövar samvetet och idkar välgörenhet.
Det funkar! Hjälpen (att fly verkligheten) når fram.

Fortsätt gärna.
Astrid Lindgrens barnsjukhus får nästa sändning.
Fler förslag?

Dåliga dagar är också bra.

Fredagen den trettonde?

Tisdagstränar.
Tungt.
Tar i ännu mer.
Tills det tindrar framför ögonen.

Däckar.
Drar mig själv till dagis & skola.
Domnar bort hemma.
Drakar & demoner viner mot makens dubbeldygnskickoff.

Stressig onsdag.
Supertidig start.
Skojande strulputte sinkar sorgsen storebror som blir sen.
Småspringer via skolan till dagis med solstrålen i släptåg.
Skippar cykeln, tar Silverpilen II till sjöstan.

Snurvlar bland murvlar.
Samlar spel till de sjukaste sjuka.
Skänker & rensar.
Sedan sent sexårskalas med storebrors flickvän och sötaste syster.
Sopar sedan mattan i Xbox360 Kinects dance battle.
Som betatestare får man förmåner.
Somnar, fulständigt slut, med snusande sockertoppar.

Samma veva nästa dag, men snabbare.
Skyndar till regntungt Uppsala.
Skrålar hest till bilradion.
Sticks för blodprover.
Smärtsamt.
Somatiskt?

Så står hon bara där.
Stockholmstjej i barndomsstad.
Som det naturligaste i världen.
Superduperkraftstjejen, vår egen Pippi och barnens valda moster.
Sitter med för mental handhåll när jag får svar på 1-årskontroll.
Som är bra!

- Sådärja, nu finns inga tumörceller kvar. Tänk ändå att du är här. Och mår så bra. Efter allt det här. Är det inte fantastiskt?
- Ja, jo ... det är det väl. Men jag hade liksom inget alternativ.
- Nej, men även om vi gör allt vi kan lyckas vi inte bota alla.
- Jag är smärtsamt medveten om det. Minns prima ballerinan varje dag.
... gråtvåt paus
- Det är det värsta, när inte ens vi läkare vill men måste inse ... Nej, jag tror vi avslutar där. Men du, snart är du helt medicinfri, så du kan återgå till Bs beskydd, ja, han ber om dig och är min chef, och får alltså som han vill. Så ses vi på 2-årskontrollen.

Omtumlad.
Oinskriven, alltså utloggad från BMT! Vanlig igen?
Orkeslös.
Omtänksam vän bär överfyllda spellådor från bilen.
Ohejdad tacksamhet från personal och patienter.
Omvärlden och omständigheterna glöms bort för en stund.

Hem igen.
Hastar in och tar med sjungande skolbarnen.
- Hemma är vi bara två. Min mamma dog i cancer. Ska vi leka efter körövningen?, säger en.
Hämtar tappade andan. Och kramar lillebror extra hårt medan storebarnen bekymmerslöst(?)trallar.

Feberyrslig idag.
Förbjuds av familjefadern att fara till jobbet.
(Snor)Fräsig form av fredagsmys?
Fy farao.

Får förfärligt besked av fin vän.
Faller för att helvetesjävlaskitsjukdomen har skördat offer. Igen.

Tänder ett ljus.
Tänker på E.

Och oroas.
Obehaglig trend.

Nöden har ingen lag

Ut ur Storkyrkan och nerför trappan i protest.
Från himmel till helvete?
Talande bild från SvD.

... och det tackar vi alldeles särskilt för.
Måste man gå på hemlighuset så måste man.
Oavsett parlamentarisk plikt.

- Mamma, vad är en vågmästare?, undrar storebror som nog tänker på sitt favoritfrågeprogram på Bolibompa.
- Det behöver vi förhoppningsvis inte uppleva., svarar jag och tänker på gårdagens märkliga ceremonier med maskeradklädda, nya riksdagsledamöter som lämnade festen i protest.

Oavsett resultat så kommer det att bli en annorlunda mandatperiod. På gott och ont. Med en tandlös minoritetsregering. Men hej, så länge basala behov bestämmer så går det tydligen vägen.

Listettan hägrar

Soluppgång Bahía Feliz.
I år gör vi som alla andra.

Byter långväga, miljövidriga men ack så vackra, gästvänliga, varma, goda, exotiska Thailand mot närbelägna, billiga, tråktrygga Gran Canaria. Åker på svennebanansemester med bästa resvännerna i november, när allt är som tristast, mörkast, slaskigast och det enda som lockar är julångesten. Jättepepp på den, eller hur?

Rehabresa med medicinare i sällskapet. För att fira friskheten. Och att läkaren blivit doktor. Allt på rekordtid. Så klart. Tack för det Televerket. Det känns Liberotryggt. Vad nu nittiotalsreklam har här att göra. Hur som är allt tidigare testat med perfekt resultat. Både ihoparesandet och stället. GCs BF för fem år sen. Med vidunderlig havsutsikt från radhuslägenhetens altan och egen trädgård för hopp och lek. Samt stränder, pooler, ocharmig men praktisk bufférestaurang, lekparker och Bamseklubb på området. Vi kör hela kittet i en vecka. Och hoppas på vederkvickelse. Men mest på lata dagar i skuggan med en god bok och fruktig paraplydrink. Och skön rekreation. Har vi tur får vi prata några ord spanska. Även om det är långtifrån säkert, för med halva Norden på tillfälliga besök sedan 30 år tillbaka är skandinaviska alla kanariefåglars andraspråk.

Om nån' månad bär det av.
Dags att förnya barnens pass.
Eftersom makens utvecklingssamtal gick bra.

Återstod mina. På jobbet och hos läkaren.
Själv hade jag "glömt" att nämna resan för ALL-vetaren.
Som himlade med ögonen men slutligen gav sitt medgivande.
(Mot en laddning spel till kvarvarande patienter. Insamling pågår ännu.)

- Du bör inte bege dig till magsjukeländer. Men hygiensäkra Spanien är ju i princip samma sak som att semestra i Sverige. Dit men inte längre!

Ja, precis.
50% fler svenskar åker dit i år jämfört med i fjol.

SLM
Så lagom medelålders.
Serveras laktosfri mellanmjölk?

Steve Ballmer going crazy

Mikromjukisen skippar väckelsemötet idag.
Men ska däremot ha utvecklingssamtal.

- Pappa, ta på din finaste skjorta eftersom du ska träffa chefens chefens chefens chef. Är det han som är kungen?, undrar storebror.

Alla känner apan ...

Bloggosfären

Poseidon med megafon som ljuder "mamma, pappa"
av Marianne Lindberg de Geer

Alltså den här bloggen ...
Som var ett socialt kommunikationsexperiment. Som gått från prova-på-ställe för att privat testa det jag som spökskrivare utförde åt uppdragsgivarna. Som blev en ventil, för mig och de få som visste om den. Oftast tramsig, utan sammanhang, men ibland allvarlig. Alltid utan krav, kontinuitet eller kontenta.

Så kom lillebrors 3-årsdag, då allt förändrades genom ett overkligt besked om ofattbart återfall av akut leukemi. Efter 12 sjukdomsfria år. Med två glada barn som friskhetskvitto. Och bloggen version 2.0 lanserades inofficiellt. Nu som nödvändig informationschef gentemot omvärlden. Livsviktig ventil, terapeut och kommunikationskanal för att varken jag eller mina närmaste skulle gå under av all förunderligt förvånande men tids- och kraftkrävande omtanke via telefon.

Ett år efter transplantationen gav bloggen mig indirekt nya uppdrag som kanske kan göra lite skillnad. Förklara och förenkla för den som drabbats av cancer personligen eller som anhörig. Vilket i sin tur har gjort att jag träffat en spretande samling botade bloggare och skribenter, redaktörer, psykologer, läkare, sjuksköterskor och några författare. En skön blandning starka individer som alla är lika i och med cancern men så oändligt olika i vårt sätt att överleva den.

Den senaste veckan har bloggen fått ytterligare ett syfte genom spelinsamlingen. Några storheter i underhållningsindustrin såg uppmaningen och nu rullar snöbollen utför branten och tar med sig alla dammsamlande spel i sin väg. Insamlingen ökar i omfång och ger fler patienter en stunds verklighetsflykt, tidsfördriv, spännig och kanske faktiskt ett uns glädje mitt i den tristess och misär som en längre sjukhusvistelse innebär.

...och precis när jag tror mig vara klar med just det här trillar ett mail in som kan bli starten på ett spännande projekt av mer trallvänlig karaktär, från en för mig okänd, men skönsjungande vän i denna förunderliga bloggosfär.

(Detta sagt medan verklighetens väsentligheter studsar omkring i väntan på disco och en massa blingbling.)

Därmed kan eventuella läsare pusta ut eftersom grötrimmen är slut för idag.
Tack och adjö, för slö för att dö. Moahahaha. (Ledsen, var bara tvungen.)

Fredagstips: rensa & skänk!

Härlig retrobild lånad av Björn Höglund.

Utöva lite Feng shui.
Vinn respekt och tomma hyllor.

Ordning och reda.
Donera på fredag.

Spelinsamlingen har börjat.
På torsdag går första lasset till Akademiska sjukhuset.
Därefter kör vi till Astrid Lindgren barnsjukhus.

Gör en insats:
Rensa & skänk!