Existensiell söndagkväll

Bild från SVT: himmel & helvete på öppnis i kyrkan

Just nu ser jag något riktigt bra.
Public service at its' best.

Existens tar upp ämnet barn och relgion, problematiserar religiösa friskolor och besöker Pingstkyrkans öppnis och Svenska kyrkans ungdomsverksamhet. Programmet är mycket intressant oavsett åsikt i frågan.

Det som gör mig heligt förbannad är att inse att alla religiösa samfund, inkl Svenska kyrkan som jag är medlem i och genom att jobbprojekt haft ganska stor insyn i, bryter mot barnkonventionen i sin verksamhet då de påverkar barn utan analytisk förmåga i väldigt unga år. FN:s barnkonvention slår fast att barn har rätt att bilda sig en egen trosuppfattning, oavsett föräldrarnas religion. Sverige skrev under barnkonventionen för 20 år sedan. Sedan dess har antalet religiösa friskolor fördubblats. Så vem värnar barnens rätt till en egen tro?

I reportaget från Pingstkyrkan återger pastorn och barnskötarna skapelseberättelsen för barn från 2 års ålder som andäktigt och storögt, med gapande munnar sväljer allt, rubbet. Om himmel och helvete samt allt däremellan. Än värre blir det när pastorn i en intervju medger att jodå, hon predikar synd och straff som ger barnen känslor av skuld och skam. Det är inget fel med det.

"Barn klarar att få skuldkänslor. De är ju så enkla."

Att övertyga? Jag blir rosenrasande, men besinnar mig. Det är väl inte så farligt att sjunga psalmer för bebisar? Barn och ungdomar får i kyrkan en trygg plats, det har jag själv sett inifrån, de får veta att de är älskade. Men är kärleken villkorslös?

Å andra sidan påverkar alla föräldrar sina barn varje dag, medvetet eller ej, att uppträda "ordentligt", lära sig vad som är rätt och fel. Och även om vi försöker låta bli att vädra våra politiska åsikter, att kritisera våra medmänniskor eller påverka barnen att välja vissa aktiviteter framför andra, så känner barnen exakt vad vi tycker. Det framgår med all önskvärd tydlighet. Och jesus (!) vad de läser oss väl. Tidigt.

Men det finns en skillnad: ingen klok förälder vill få sitt barn att känna skuld och skam, något som kommer efter sanningar/sagor om synd och straff. Eller?

På kyrkans dagis går man gruppen runt och tackar Gud för det man vill. Jag är en smula melodramatisk, men jag är glad att mina barn går på ett vanligt kommunalt utedagis. Så de slipper detta scenario:

- Vad vill du tacka Gud för, Kalle?
- Jag tackar Gud för mina friska föräldrar.
(Kalle är ovanligt lillgammal, men det är så han uppfostras. Hemma och på dagis.)
- Och du, T?
- Eh ... *gråt*. Är det mitt fel att mamma är sjuk?

För det blir ju konsekvensen när man lär barnen att det finns himmel och helvete, synd och straff, skuld och skam. Har jag fel?