Berg- och dalbana

Det är fascinerande att en dag som börjar så bra, kan sluta så illa.

Sol och god vän på frukostbesök, ingen feber!, jag är däremot full av energi. Sedan kommer chefen med charmtrollsson på besök och vi går ut i parken. Ett smått magiskt ögonblick uppstår när 15månaderskillen sträcker sin lilla hand mot min för att få lite stöttning på vägen, tar ett fast grepp och vägrar släppa. Tänker på hur stora mina egna killar är, samtidigt som det känns som om de var toddlers igår.

Efter lunch kommer ytterligare en chef på besök, nu makens fd, som genomlidit alla magbesvär en människa kan ha. Vi råkade hamna på ett stockholmssjukhus samtidigt i vintras; jag med ryggskott, ischias och höftproblem, hon med matvägrande mage. Hon sa sig behöva perspektiv på saker och ting och kom hit idag. Något jag också fick. Mina magproblem är ingenting.

Tyvärr vänder lyckan ungefär där. Klarar plötsligt inte att stå upp och vrider mig i ofantliga magplågor som ingenting tycks kunna bota. Ytterligare en ledare, min "egen" chefsläkare undersöker och ordinerar den ena häxdrycken efter den andra. Utan större framgång.

Sen börjar syjuntan. Tre syrror i rad sticker sönder mina kärl med målet att sätta en nål inför nattens skiktröntgen. Jag behöver en kateter för att kontrastvätska ska sprutas in. Men det går alltså inte. Till slut bryter jag ihop, givetvis när ömsinta mamma ringer och senare även när min redan orolige Mumrik undrar vad som står på. Jag gråter, hulkar, snurvlar. För att jag har ont, är rädd och orolig för framtiden. För att jag inte träffat mina barn på snart två veckor, igen. För att jag inte får komma ut i friheten för att återhämta mig från alla biverkningar eftersom nästa cytokur måste dra igång nästa vecka, för att inte riskera något. Och det är så befriande att få lätta på trycket över bröstet. Men jag torkar strax tårarna, blir mig själv igen och talar om för personalen att

- Nu räcker det!

Precis när jag ska somna kommer ytterligare en vitklädd vålnad in det mörka rummet. Det är nattjouren, men en älskvärd sådan. Vännen O har smitit från ortopedakuten för att säga godnatt. Och eftersom klockan är före midnatt så slutar alltså den här berg- och dalbanedagen ganska bra, trots allt.

Vad gjorde jag utan mina vänner?