Vaknar kl 05:30 av en panikpackande make, en snuvig storebror som vill men inte får går till skolan och en ledsen lillebror som inte vill gå till dagis. Tappar en färgburk i nylagt stengolv, torkar hjälpligt medan jag snyter ens näsa, lockar den andre att klä på sig, ringer och avbokar träningstid (och blir lite småsur över att debiteras), saknar men felsöker och finner uppkoppling samt irriteras alltmer av ett evigt tutande billarm. Som visar sig vara vårt.
Följer lillgamle solstrålen till förskolan, och han stärks för varje steg av sin storebror som manar på och förklarar att "du måste säga ifrån, alla ska vara med, jag pratar med dom som är dumma!". Blir en stolt hönsmamma och minns de ombytta rollerna för ett år sedan när vältalige lillebror stärkte och stöttade sin då så orolige idol. På gården uppmärksammar personalen och bryter mönstren. Och vi törs lämna en glatt sjungande lillprins som ska ut en sväng på ÖIPs skridskobana, med kompisar som säger förlåt.
Försöker sedan multitaska genom att soffjobba, varva med pilates beordrad av drillad miniPT, samt testa bolagets senaste bilspel. Förlorar stort men tar igen skadan i Kinect Dance Central. Och belönar mig och hemmasonen med en len café au lait respektive varm choklad. Inser att dagens seminarium inte nödvändigtvis behöver brinna inne och tar bussen ner på stan.
Digital Day på Berns visar sig vara en monsterhit. För såväl arrangörer och inbjudna branschkollegor som 6½-åringen (!) och mig. Tanken var att luncha, lyssna så länge som möjligt på det första föredraget och sedan smyga hem, men dagens yngste deltagare vägrar lämna stället och lyssnar totalfokuserat på den ena experten efter den andra som pratar om sociala medier, marknadsföring och framtidens reklamlandskap. Visserligen knaprandes på en ansenlig mängd av Berns hårda karameller och med NDSi:n som tillflykt när engelskan blir för svår att förstå. Men ändå. Han vill till skillnad från det stora flertalet stanna kvar även på paneldebatten, "för att ställa en fråga, dom sa ju att man fick det", men då är det dags för dagishämtning, så jag drar milt men bestämt med honom ut. Varpå han pilar in till nattklubben och frågar bartendern var drinkarna och champagnen tagit vägen. Vilket i sig är ett smärre under för vår forne Blyger.
Nu kan tålamodet ha att göra med att han serverats favoriterna sushi, vårrullar, kycklingspett och teryakilax, samt stum av beundran äntligen fått träffa den mytomspunne mannen som kan allt om Star Wars och har en lysande Yoda på sitt skrivbord.
Utanför har världen förändrats. Från ett råkallt, vindpinat och grusigt grådask till en underbart vit, tyst och ljus tillvaro. Vi promenerar hemåt, hämtar lycklig 4½-åring som intervjuats av pedagogen och stärkts i sin rätt till en bråkfri vardag. Allt prydligt utskrivet i protokollform och redovisat för mig och övriga föräldrar. Hjärtvärmande aktion till skillnad från gårdagens hjärtskärande behandling.
Tidig torsdagstorsk på begäran, mutglass för dem som snabbt byter till pyjamas och två slocknade ljus på soffbordet samt dito i soffan redan före sju. Och jag tror mig överleva även dessa tio dagar, utan kärleken men med mina fina. Funderar fortfarande vad storingen hade tänkt fråga makthavarna på Berns. Bäva månde framtidens auktoriteter ... och jag törs hoppas att hans självkänsla faktiskt stärkts något sedan de olycksaliga orosmolnens tid, orsakade av min sjukdom. Och att minstingens mod lever vidare så att han fortsätter att vägra bråka, slåss och utesluta kompisar.
Imorgon hägrar ytterligare en utmaning: press event på bästa Bladerunner-manér i HiTech-skrapan. Med en frisk fläkt av rosaklädd son mitt i det nattsvarta, och en oftast rödrosa son med bästisen på dagis. Som en symbolhandling mot våld och mobbning.
Läs SvD och förfäras. Tyvärr.
