A blast from the past

Avslutar långfredagen med en tår i ögonvrån. Christer & Jonte i en webbradio nära dig.

Lyssnar på två gamla kompisar från förr, när den ene besöker den andre och pratar om livet som det var och som det blev. Har inte träffat någon av dem på länge, men har minnen från starka, svåra stunder.

Råkade av en händelse få höra den ens trygga, välbekant röst när jag genomled den hittills märkligaste, mest utsatta stunden i livet. Någon slog på en radio i fjärran när jag helkropsstrålades inför stamcellstransplantationen och just då pratade min gamla skolkompis Christer. Där låg jag fastspänd i flera timmar i en minst sagt obekväm kropsställning helt naken, så när som på en vuxenblöja ("omutifallat, vi kan inte avbryta för toabesök") på ett iskallt stålbord. Helt ensam och utlämnad, men ändå inte. Jag minns inte vad han pratade om den där morgonen, men jag minns att hans ord lugnade mig där och då. För jag erkänner att jag var rädd och förtvivlad. Den situationen vill jag aldrig någonsin uppleva igen då den för mig är skräcken personifierad.

Den andre har jag hört spela, sjunga och skapa sedan barnsben. Han charmade alla redan i lågstadiet med sitt sneda leende och sorgsna blick, märkt av en smärta som vi andra inte riktigt förstod. Men vi ville alltid höra mer av hans sånger. Jag minns fortfarande den första jag hörde, och gnolar på låtsasengelskan varje gång jag kommer hem till Vaksalatorg, som vi bodde på varsin sida om. Och tänker att det är ett märkligt men ytterst passande sammanträffande att musikens hus, eller Uppsala Konsert & Kongress, står exakt där han han bodde då. Är ganska säker på att han kommer återvända dit, stå på scenen och ta emot hemstadens jubel. Minns också konserter senare i livet med Jon i olika konstellationer, som visserligen varit bra, men svåra att se.

Ett möte, en berättelse, en sång av en sann talang.