Simsalabim

Igår galna hojturer i uppfriskande regn till och från smutsigt rally, sedan vidare till simhallen och 100 meter ryggsim i stora bassängen med storebror medan lillebrors lärare visade och beordrade torrsim som hemläxa. Två vuxna människor i våtdräkt liggandes på varsin gigantisk groda. Dagens bästa utan konkurrens.

- Ska inte du bada idag, mamma?, undrar trampolinvoltande 6½-åringen.
- Nja, jag är så trött att jag sjunker som en sten om jag hoppar i., svarar jag.
- Men då räddar jag livet på dig. Det har jag gjort förut. När du var sjuk och vi kämpade tillsammans du vet? Kom nu så simmar vi!, säger han sorglöst.

Och jag måste dyka i för att skölja bort tårarna. Med klorerat vatten. Och linserna i. Hmmmm ...

Sjukdomen finns med mig och min familj för alltid. På gott och ont. Att min tussilagopojke kan prata om den på ett så självklart sätt samtidigt som jag tillfälligtvis får plågsamma flash backs är en utveckling så god som någon. Jag accepterar gärna att vi är märkta för livet. Om dom där små orden betyder att det har vänt. Simsalabim.