Påskaftonspicnic till solvarma klippor i Albert Engströmsviken och en tro på att sommaren kommer i år igen. Raska promenader undan ångesten till Skatudden och åländsk hägring varje dag helgen lång. Solstrålens pyjamasparty en solig påskdagsmorgon med pannkakstårta och marängsviss till 12 barn och lika många vuxna var det bästa sättet att glömma den andra innerbörden av just den där årsdagen. Att mysa med barndomsvännerna och alla våra påskkärringspojkar som dagen innan gått den årliga marschen utklädda och sminkade i vårsolens glans gjorde morgonen lekande lätt att genomleva utan flash backs. Sedan påskbuffé med nästgårdsmormor och tillrest morfar med sina bättre hälfter, fint firande i gassande sol utan en tanke på tvåårsdagen, eller? Åtminstone tror och hoppas jag det, att vi alla gått vidare, och törs därför inte yppa ett ord, men vet samtidigt att vi bär med oss erfarenheten för alltid oavsett sätt att hantera det.
Min väg framåt är att bli starkare. Fysiskt genom träning av stundtals oproportionerliga mått, mentalt genom att våga vara sårbar. Jag springer, cyklar, styrketränar, simmar, yogar och gråter. För att sedan kunna vara i nuet med mina fina. Så snart tålamodet prövas av tonårsaktiga 6½-åringen, härmapande lillgamlingen eller motsträviga jobbpetitesser och känslobomben riskerar att brisera räknar jag till tio och tänker på att livet är större och räknar minuterna tills jag kan stjäla mig en träningsstund. Helst med familjen - vi vuxna springer medan barnen cyklar, de coachar oss i Pilates och yoga, styrka och uthållighet. För att inte tala om hur de mentalt tränar vårt tålamod ... revolution, anarki och uppror är den enda vägen till
utveckling. Upp till kamp!, men först är det marsch pannkaka i säng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar