tisdag 15 mars 2011

Aktualiteter som berör


Har svårt att samla tankarna och summera förra veckan som bestod av kreativt problemlösarmöte i vårens Lyon med för mig nya kollegor från Europa, Australien och Japan.

Hem på samma flyg som kär kvarterskompis tillika genomtänkt feminist, bland mycket annat. Mysigt återseende av musketörer, tokträning för att bli av med överskottsenergi orsakad av mansdominerade marathonmanglarmöten och ett par delikata pain au chocolat, på det fler tankar, möjligheter och globala kontakter. Och en bubblande babblig middag med nyss hemkomna Vegasbrudparet.

En längdåkarhelg på landet i gassande sol, ett sista schlagerslag med enligt sönerna rätt utslag och en början på en förhoppningsvis lång, vacker vänskap med familjen Z som vi delar liknande erfarenheter med. Och ett kaxigt jäklaranamma. Inte konstigt att coola Özge är mina barns idol, kolla in!

Därefter kulturell klimatchockskrock och möte med nyaste familjemedlemmen efter en vindlande irrfärd från Indien via Moskva med mammas trippelheta mangopickles på besök i vårt kök. Språkbarriären mellan nyfikna barnen och snällaste S överbryggdes via gitarr- & pianoplink samt sportspel (ytterligare ett skäl att gilla manicken alias Kinect).

Mitt i allt detta sker naturkatastrofen vars konsekvenser vi ännu inte insett och bara kan bäva för följderna av. Jag får via statusuppdateringar på Facebook rapporter från arbetskamrater jag just lärt känna och hyser en allt starkare oro för dem, min barndomsvän och alla dem som drabbats. Och på det den allt starkare ångesten inför att det värsta nu hotar att hända. En ångest som ökar för varje fråga storebroren ställer och som är så oändligt svåra att besvara.

Ingen välgörenhet är helt osjälvisk, jag erkänner gärna att jag dövar mitt dåliga samvete och är så oerhört tacksam för att jag inte befinner mig där just nu med överhängande strålningsrisk och ett raserat hem, ett liv i spillror. Men jag gör det jag kan. Tänker på de drabbade och skänker en gåva till Röda korset. Och kan bara hoppas att pengarna gör nytta och kommer fram.

(Men efter fiolårets styrelseskandaler torde väl just RK vara det bästa alternativet, så övervakade som de är.)

Utöver allt ovan infinner sig en viss schemalagd olustkänsla, så svår att skaka av, för den egna hälsan, som alltid orsakad av en annalkande kvartalskontroll. För dagen trippelblodprovad och dubbelvaccinerad inväntar jag resultaten, suddar ut bekymmersrynkan, slänger gammal bråte i en container och försöker leva livet fullt ut.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Livet går vidare.............. alltid! Så låt ev. oro bytas till förhoppning! Sådant är väl livet, eller.... Här eller sedan får vi facit..och det blir förhoppningvis en ännu bättre kunskap eller eller erfarenhet.Värna varandra,vårda vänskap.....

Pappa

Anonym sa...

Saknar inlägg i din blogg! Hoppas vekligen att det inte beror på sjukdom utan att det handlar om mycket jobb! Hoppas du återkommer inom kort! Önskar dig allt gott i framtiden.