Intensiv midsommar

Jag har haft den bästa midsommaren nånsin. Och den mest intensiva, eftersom en hel helg måste klaras av på knappa sex timmar. Och trots lite regn och kyla och en kropp som inte håller. Men ingenting slår att efter två veckor få trösta, krama och pussa mina prinsar.

- Nu stannar du här, inget mera sjukhus väl?, undrade lillebror.
- Jag är här nu och vi myser, det är det enda viktiga. Sen måste jag tillbaka för att bli frisk, vet du. Men just nu är jag här., sa jag och svalde klumpen i halsen.

Sen åkte vi till Singös kyrkbacke, fikade under ett träd vid kyrkmuren i duggregnet och undvek alla vänner. Var osäker på om jag skulle kunna åka till midsommarfirandet, eftersom jag inte visste om jag skulle klara att säga nej till alla omtänksamma men oroliga vänner och bekanta. För jag ville inte gråta igår. Jag ville spendera mina få timmar med mina barn. Bara. Men strategin "Hej, allt är bra, nu ska vi dansa, hejdå!", funkade bra. Alla förstod, tror jag?

Prinsarna och jag sjöng och dansade innan det var dags för den bedårande avslutningen; alla frivilliga barn bildar barnkör och sjunger Idas sommarvisa. När mina fina stod där framför mig och mannen och höll varandra hårt i handen kunde jag inte hålla mig längre. Jag svalde hårt många gånger medan en tår blandades med regndropparna i ansiktet.

Efter midsommardansen åkte vi hem. Jag sov en stund, helt slut efter dessa hårda aktviteter, medan mamma, styvfar, maken och "faster Liiis" gjorde sillunch. Min retade mage tål inga såna delikatesser, men känslan av att sitta vid dukat midsommarbord slår ändå det mesta.

Petade i mig lite paj och vilade under yllefilten igen, nu för att jag frös. Storebror somnade, helt förbi av alla undringar, medan lillebror ville vara i fred. Ja, det betyder att han ska gå på toa, så där vilar inga bekymmer ...

Tiden gick alldeles för fort och det var snart dags för mormors fantastiska jordgubbs- och rabarberpaj. Vännen A kom förbi, efter att ha cyklat flera varv runt byn för att inte gråta när vi väl skulle se, men vi brast ut i tårar båda två med en gång. Att gråta tillsammans gör en mindre ensam och sorgen läker bättre. Tror jag. Det kommer att ta tid, men allt kommer att bli bra. Jag lovar.

Mannen och jag måste åka så det var dags att säga hejdå, något som gjorde ondare än på länge. Knappt sex ynka timmar med mina fina guldgossar var alldeles för kort tid. Även om det givetvis var så mycket bättre än ingenting alls. Men de kommer snart och hälsar på, vilket ger hopp. Jag vill aldrig nånsin vara utan dem så länge igen. Det tär för mycket på oss allihop. Helt i onödan, för även om anledningen till att vi vid två tillfällen inte setts på 14 dagar är att de varit lite krassliga och att jag är svag och inte får smittas, så är en eventuell infektion bara en biverkning ytterligar för mig medan sorgen i hjärtat river upp sår så djupa att jag emellanåt är osäker på om de kan läka.

Kvällen på sjukhuset var odramatisk. Jag fick mina antibiotikadropp och vi myste. Vännen O kom på besök för tredje kvällen i rad, eftersom han jourar. Vi fick höra om otroliga olycksfall som det väl vore oetiskt att ta upp här? Ja, det vore fel. Synd ...

Imorse ringde storebror, som alltid:
- Vi har varit på spökberget med mormor & Gösta. Det var jättespännande. När du kommer ska vi visa dig var det är nåstans!

Och jag fick åter kämpa med gråten. Att inte vara med dem jag älskar mest hela tiden blir allt värre. Jag vänjer mig aldrig. Vägrar. Och sporras av solstrålarna att kämpa änu mer mot den här helvetesjävlaskitsjukdomen och alla dess översataniska biverkningar.

Idag har älgsklingen och jag gått promenad i parken, vilat på bryggbänk och nästan blivit krokade av nybörjarkastare, gått lite till och somnat på favoritbänken vid Linnés Rosarium. Jag somnade alltså. Mitt i en mening. Då tyckte Mumrik att det var dags att gå tillbaka till rummet. Det tyckte inte jag. Alls. För jag vill dra ut på tiden tillsammans i frihet. Samtidigt som barnen måste få sin pappa tillbaka. Så klart. Tänk när vi kan vara tillsammans alla fyra igen. Jag längtar innerligt.

Väl tillbaka sov jag en kvart innan jag faktiskt klarade att äta ganska bra. Doktorn kom och berättade att svampen i lungorna måse undersökas på ett tämligen obehagligt sätt. Fifan. Men att nya antibiotika sätts in för att häva alla infektioner som härjar. Nästa kur måste vänta. Och det mina vänner, det känns tryggt. Och förfärligt läskigt samtidigt. Å ena sidan klarar jag förmodligen inte en cytokur i mitt nuvarande skick, å andra sidan måste jag ha den så snart som möjligt för att inte leukemin ska få fäste igen.

Måndagen blir spännade: svar på benmärgsprovet och BAL-undersökning rätt ner lungan. Tjolahopp!