Min far har delat svit med mig ett par dagar.
För att stötta, hjälpa, hålla mig sällskap.
Och lägga band på sin oro.
Det har varit intressanta dagar.
Jag har regresserat till tonårsstadiet.
Medan pappa blivit auktoritär.
- Ät upp din mat genast!
- Jag kan inte, och ditt tjatande hjälper inte.
Precis som i unga år, när bekräftelsebehovet var så stort att jag under en period gjorde som småbarn. Jag använde mat som maktmedel. Matvägran är förkrossande effektivt.
Eller vad vi gör med vår tid. Jag kopplar hellre av framför datorn än framför tv:n. Speciellt om det endast visas en vänskapsmatch i Confiderations cup mellan Egypten och Nya Zeeland.
- Stäng av den där apparaten nu. Du måste vila.
- Jag måste ju få skriva ett inlägg, kom igen.
Men så får pappa rätt. Så klart.
ALL-specialisten spänner ögonen i mig:
- Du har en kraftig blodförgiftning som vi måste få bukt med. För att det ska lyckas måste du sköta dig framöver.
Ibland glömmer jag varför jag är här. Hur nu det kan vara möjligt. Men varje gång jag pratar med mina barn, som jag nu inte har träffat på 1½ vecka, så inser jag hur onödig just den här sjukhusvistelsen är. Jag skulle ju vara hemma och bli stark inför den tuffa kur tre som väntar på måndag. Nu blir det ingen tid för återhämtning, eftersom de sjuka blodkropparna måste bekämpas i tid. Det är surt, men nödvändigt.
Först måste jag bli frisk från blodförgiftningen, som ju också sätter käppar i hjulet för utrotandet av leukemin. Den egentliga anledningen till att jag är här. Utan såna onödiga komplikationer har ju kroppen större chans att bilda friska vita blodkroppar. Nu måste den kämpa mot streptokocker. Också.
Ekvationen går inte ihop.
Energin räcker inte till.
God natt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
jag tänkte bara skicka lite energi. jag behöver den ändå inte just nu. Så jag skickar den till dig, bort med blodförgiftning o kockerna, så din kropp kan koncentrera sig på nästa kur sen.
Stor kram och som sagt, ta nu emot energin. Den kommer i sömnen nu. *skickar den*
Dumma dumma streptisar.... de får inte vara där och störa nu ju!!
Förstår hur du känner inför att bli tillsagd som ett barn igen...själv blir jag helt obstinat numer när det händer, vilket ju i sig självt är barnsligt!!
Ja, när ska man blir vuxen egentligen...och förresten, vad innebär det???
10000 Kramar från K på K-holmen :-)
Jag funderar på hur det skulle vara för mej och min pappa. Om det var vi som var där istället för er. Sedan tänker jag på det du just nu går igenom, kväver en ilska som växer sej enorm på någon sekund. Jag stoppar undan svordomsramsan som kommer per default. Tänker goda tankar rakt ut i kosmos. Tankar som delas av många andra som läser din blogg. Tankar som blir visualiseringar. Där är du frisk och inte alls för sjuk för att vara sjuk.
Det är ju underbart att leta sig hit och läsa det du skriver. Det tycker vi ju alla. Men jag håller med ALL-specialisten och ALLsmäktig. Även en Duracell-kanin behöver ladda batterierna ibland.
Glöm inte din siesta!
Dunderkramar!
Det är bara onsdag än, kan det inte bli en isoleringspermis i alla fall till midsommar om du förhandlar som sist?! Sill och pålandsvind är ju så nyttigt har jag hört......?
/a
Genom en vän kom jag in på din blogg, och har nu slukat allt du skrivit.
Livet är Rollercoaster, vissa får lite mer av den varan, på gott och ont.
Krya på dig.
Hej igen, du nya bekantskap.
Såg att du var musikberoende. Sådant är ju alltid personligt, men den här digra listan kanske kan ge en stunds tankeflykt. Hojta till om du inte har Spotify.
Pappor har alltid rätt........tror dom i alla fall. Dom menar nog väl när dom låter auktoritära, även om don inte alltid är en auktoritét(på alla områden), tror jag......
I dag skiner solen här i Gävle!
Det borde vara förbjudet för föräldrar att mästra sina barn. Och lovar och svär att jag aldrig har gjort det *flackar generat med blicken...*
Skicka en kommentar