Många tror att det är trist, tråkigt och långsamt att vara isolerad. I mitt fall stämmer det inte alls. Behandlingar och besök avlöser varandra. Här händer nåt' nästan jämt!
Till och med nattetid är det full fart. Just den här natten var exempelvis bitvis outhärdlig. Men här finns hjälp att få, bara ett telefonsamtal bart. Gurun ordinerade morfinspruta. Rätt in i magen. Den sved, men tog där den skulle. Så att jag kunde sova några timmar tills jag väcktes av nästa smärtattack. Proceduren upprepades och jag sov gott till morgonen.
Trygga stickexperten från Blodmottagningen kom och satte vant en kanyl perfekt på första försöket, så nu är jag redo för kontrast. Synd att hon inte jobbade sent igår ... Fick mera antisyratabletter, kunde peta i mig magsårsvänlig frukost lite långsamt och vilade den ömmande magen innan ALL-vetaren läxade upp mig för att jag inte berättat om magsmärtan tidigare. Vilket var svårt då det inte direkt gjorde dödsont förrän igår. Jag är inte den som klagar i onödan. Utom här då. Läs bloggen, doktorn! (Hejhej, jag vet att några av er gör det.)
Fick veta att jag måste fasta från och med nu eftersom skiktröntgen förhoppningsvis är på gång, samt att en kirurg ska känna på magen för att utesluta fel som måste opereras. Tappade nästan andan. Hur mycket skit kan hända på samma gång?
Sedan var det dags för benmärgsprov. Den ack så avskyvärda märgtanten kom med sin gnisslande labbvagn. Henne gillar vi inte, vi som ligger här, eftersom hon kommer i kritiska lägen när man är väldigt nervös över vad svaret ska bli. Redan innan borren kommit fram slog hon huvudet i den vägghängda tv:n och skrek väldigt högt samt svor en lång harag och förbannade allt och alla. Något som i sig var fascinerande att höra. Jag flög upp för att hjälpa henne, men blev tillsagd av ALL-vetaren att ta det lugnt. Det fanns faktiskt två läkare och två sjuksköterskor i rummet ... Benborrningen var smärtfri och tillräckligt med vätska sögs ut utan problem. De ödesdigra svaren kommer på måndag. Gulp.
Nu har jag precis fått ytterligare en magspruta. Denna gång för de vita blodkropparna ska växa till sig. Jag är fortfarande nere på noll, och det håller inte längre. Ingenting kan läka, och felen i kroppen har ju inte direkt blivit färre den senaste tiden.
Som ni märker blir det en spännade midsommar, i väntans tider. Vad mer kan man begära?
Och hörrni, kör försiktigt i midsommartrafiken. Ta det lugnt och titta på kossorna i stället för att göra tokomkörningar, okej? "Det viktigaste är att ni kommer fram, oavsett hur lång tid det tar.", sa mormor. Klok som en bok.
Till och med nattetid är det full fart. Just den här natten var exempelvis bitvis outhärdlig. Men här finns hjälp att få, bara ett telefonsamtal bart. Gurun ordinerade morfinspruta. Rätt in i magen. Den sved, men tog där den skulle. Så att jag kunde sova några timmar tills jag väcktes av nästa smärtattack. Proceduren upprepades och jag sov gott till morgonen.
Trygga stickexperten från Blodmottagningen kom och satte vant en kanyl perfekt på första försöket, så nu är jag redo för kontrast. Synd att hon inte jobbade sent igår ... Fick mera antisyratabletter, kunde peta i mig magsårsvänlig frukost lite långsamt och vilade den ömmande magen innan ALL-vetaren läxade upp mig för att jag inte berättat om magsmärtan tidigare. Vilket var svårt då det inte direkt gjorde dödsont förrän igår. Jag är inte den som klagar i onödan. Utom här då. Läs bloggen, doktorn! (Hejhej, jag vet att några av er gör det.)
Fick veta att jag måste fasta från och med nu eftersom skiktröntgen förhoppningsvis är på gång, samt att en kirurg ska känna på magen för att utesluta fel som måste opereras. Tappade nästan andan. Hur mycket skit kan hända på samma gång?
Sedan var det dags för benmärgsprov. Den ack så avskyvärda märgtanten kom med sin gnisslande labbvagn. Henne gillar vi inte, vi som ligger här, eftersom hon kommer i kritiska lägen när man är väldigt nervös över vad svaret ska bli. Redan innan borren kommit fram slog hon huvudet i den vägghängda tv:n och skrek väldigt högt samt svor en lång harag och förbannade allt och alla. Något som i sig var fascinerande att höra. Jag flög upp för att hjälpa henne, men blev tillsagd av ALL-vetaren att ta det lugnt. Det fanns faktiskt två läkare och två sjuksköterskor i rummet ... Benborrningen var smärtfri och tillräckligt med vätska sögs ut utan problem. De ödesdigra svaren kommer på måndag. Gulp.
Nu har jag precis fått ytterligare en magspruta. Denna gång för de vita blodkropparna ska växa till sig. Jag är fortfarande nere på noll, och det håller inte längre. Ingenting kan läka, och felen i kroppen har ju inte direkt blivit färre den senaste tiden.
Som ni märker blir det en spännade midsommar, i väntans tider. Vad mer kan man begära?
Och hörrni, kör försiktigt i midsommartrafiken. Ta det lugnt och titta på kossorna i stället för att göra tokomkörningar, okej? "Det viktigaste är att ni kommer fram, oavsett hur lång tid det tar.", sa mormor. Klok som en bok.
1 kommentar:
Hur gamla är dina barn? Varför kan inte de komma och hälsa på? Bor de för långt bort eller bär de på baciller? Jag borde läsa mej till det va? Istället för att fråga.
Skicka en kommentar