Fotbollsskola för 35-åringar?

- Jag spelar i det spanska laget. Du vet ju att det är varmt i Spanien, så man behöver faktiskt inte mer kläder än så här. Så det så.

Lillebrors logik är klar som korvspad. Allt medan de för dagen tio Djurgårdslagen i knatteskolan spelade i både underställ och överdragskläder. Och jag höll mig varm genom att kicka boll.

Vilket till min förvåning är riktigt roligt. Eller, det visste jag ju. Men jag blir lite förundrad över exakt när det blev så kul. Förmodligen precis nu. Barn är ögonöppnare. Eftersom jag fått höra sedan barnsben att jag har dåligt bollsinne har jag hållit mig borta från dylika sporter. Så fasen heller, jag är väl inte sämre än många andra?! Och även om det råkade stämma, vad spelar det för roll?

- Du är bäst i världen, mamma. Jag tror visst att det finns fotbollsskolor för 35-åringar. Annars startar jag en. Tills jag får börja i spanska skolan. Då måste vi flytta dit. Det blir väl bra, så lär vi oss både fotboll och spanska och slipper frysa?

Treflugssmäll. Eller hat trick.
Gammal hund lär sig sitta.
Off side kan jag också.
Så det så.

Juicy i underlandet

Möte med en chockrosa Ipad laddad med Alice in Wonderland. Och flipper! Allt medan sällskapet pudrar sig lite.

Ett par timmar med Esset och Tro, hopp & kärlek.
Över smarrig långlunch på Kulturhusets Panorama.
En stund efter yrselframkallande träningspass.
Vilket beror på tröttheten från kvällen före.
Och storstilade planer sätts i verket.
I'm back in wonderland and I'm lovin' it!

Tonårskjol

"Jeans är vårens måste-plagg"
Eller hur?

Igår:
Djurgårdsvarvet med mammorna.
Laktosfri latte i lä på KMK med hödljudda handsfreejoggingpapporna.

Tudelad inför fyndet, en jeanskjol med lackskärp. Från barnavd. Då allt på dam var för stort. Billigt. Då man får vad man betalar för. Men därför aningen kort? För en tvåbarnsmorsa på 35½.

Asiatisk grillmiddag på Berns med bubbelgladaste kören. Ris och ros från juryn. Och roligaste kommentaren från publiken:

- Vem var den söta tonåringen längst till vänster?

Så jag tar väl på mig tonårskjolen. När solen återvänder. Något den här tjejen säkert bär. För att bli trodd. Eller så tog hon brallorna ovan. Och misstogs för någon annan. Det är ju grymt jobbigt när folk tvekar om ens ålder.

Storebror och Stålhenrik

möttes idag, på Hellsingsk körkonsert i Oscarskyrkan.

Henrik som konferencier och min tekniktokige T som fotograf med kikarsiktet inställt på kompisen E. Som sjunger i kören T vill gå med i.

Pressfotografen tog sitt uppdrag på fullaste allvar och knäppte en serie på 102 bilder, en stilstudie endast av E, som i sin tur tappade fokus på sången. Men vilken show det blev, då kören på den kanten upptäckte sin nye beundrare med illrödlysande Iphone i handen.

Ingenting fick dock komma i vägen för ambitionen. Jobbigt då med skymmande publik, notställ, körledare och just det, konferencier. Som så sent som i julas var den stora idolen. Vilken nu skojade friskt med denne gravallvarlige paparazzi, som dock viftade bort det glada, kända ansiktet som ju hindrade honom att fånga vännen. Lönlöst.

När storebror var så nära att han nästintill tog plats i kören, mitt under Herr Gurka, tyckte lillebror att det fick vara nog, tassade fram och teaterviskade åt brorsan att:

- Nu räcker det. Gå tillbaka till mamma!

Först då inser vår plikttrogne arbetsmyra att hela den fullsatta kyrkan, inklusive Stålhenrik har fokus på honom, som koncentrerar sig på uppdraget att fota E. Snabbare än en oljad blixt är han tillbaka hos mig, men kommer på att Stålhenrik nog blev ledsen när han inte fick tillbörlig uppmärksamhet tidigare och pilar åter fram under blomsterutdelningen för att föreviga kändisen. Denna gång på behörigt avstånd. Med blossande kinder.

Bildserien är makalös. Och historian blir rolig att berätta för barnbarnen när han själv är pensionerad yrkesfotograf. Tänker jag. Som redan letar oöm födelsedagskamera till femåthalvtåringen. Och gläds åt att förmågan att fokusera går i arv.

Den breda vägen

till publikens hjärtan stavas bubbel, bensprattel och balkongbuffé.

Där fanns något för alla smaker. Såväl smäktande som snyggt solo i Anthem ur Chess var sönernas favorit ("han den långe är snyggast och sjunger bäst, blinkblink"), medan vännerna kanske gillade Jesus Christ eller Chicago bäst?

Hårresande, höga-som-hus i hilarious Hair med i många fall äkta hippieutstyrslar anno '68 var det grövsta publikfrieri man skådat, men samtidigt ett enda asgarv rakt igenom för vännen E (tillika barnens valda låtsasmoster) och mig. Som kämpade med kvävt fnitter, preciiis som back in da school day.

Ut ur dimman

Hyfsat mör med lite lätt dimmig blick fångad av just hemkomna greksonen efter hopp & lek i sommarvärme, rep, lyckad konsert och balkongbuffé med vänner och familj. Somnade ovaggad omgiven av prinsarna. Lyckad dag. Som betydde massor.

- Tack för idag. Tänk att du kunde vara med!, sa körledaren.

Ja, tänk va.
Det trodde ni inte för ett år sen'.
Jos - ALL: 2 - 0

Alla känner apan

Dagens "sanning":

- Mamma och jag ska gå hem och plocka bland alla hennes diamanter sen. Jag får leka med dom hur mycket jag vill för hon har så många.

På dagens dagisutflykt, som ALLA 36 barnens föräldrar tagit ledigt för. Vilket aldrig hänt tidigare. Men så har vi sällan skådat en så vacker dag efter millenniets längsta vargavinter.

Hur som helst så känner jag långtifrån alla vuxna. Men många av dem vet nu vem jag är, det rika trollet med mikrofonkrull som inte var med på förra årets utflykt eftersom hon då - stackars arma sate - låg isolerad på sjukhus och pumpades full med cellgifter. - Men så synd är det alltså inte om henne. Hrmpf. - Kan de tänkas tänka.

Att sonen babblade om briljanter egentligen rör billigt blingbling som letats fram ur gömmorna för att fungera som rekvisita medan brudarna sjunger om diamanter förblev tyvärr en väl förborgad hemlighet. Inser jag nu. I eftertankens kranka blekhet.

Medan jag repar text:
Men grow cold while girls grow old
but we all loose our charms in the end
(...)
Diamonds are a girl's best friend

F ö såg vi både Per Gessle och Peter Dalle på promenad idag. Dock inte tillsammans. Men lika illa klädda. På väldigt olika vis. Den förste har nog råd att låta frugan bada i ädelstenar. Som barnen kan skryta om. Sanningsenligt.

Min kopp te

Lägger lillebror med konsertnerver inför morgondagens underhållning och byter det äckligt förutsägbara balkongvinet mot soffsoftarte och tända ljus.

Tråkigt, men mer min kopp te
än att fyllna till på surt rosé.

Balkongvin

Rosé på balkongen framför ballongen

Efter en heldag i solen under de blommande äppelträden i Rosendals trädgård gör jag som så många andra. Men för mig är det premiär för

ett glas rosé på balkongen

men alltså nej, det är inte alls min grej. Har i mitt stilla sinne lett i mjugg åt alla rosalkisar på ballar. Och lär fortsätta med det.

Sent tv-tips

Galet underhållande.
Public service, så klart.

Helt klart värt att inte premiära sig på stimmig terass. När man kan sitta på ljummen balkong, eller jag menar steka plättar, och samtidigt titta på sanslösa Flight of the Conchords. I kvällens avsnitt utan strängar, men med sockerbitar i brallan.

Stekare

Låtsassteker.
Inte på F12 terassen.
Som sig bör.

Nej, här är plättar beställda.
Till solstrålens djurgårdsutflykt imorgon.
Som är smyginköpta tidigare idag.

Gräddas nu.
Tror han.
Som snusar sött.

Erkänner härmed att jag aldrig varit och inte har intentionen att bli en bullmamma. Här är det fadern som står för husmanskosten medan modern experimenterar å det vildaste i kösregionerna. Gärna på högsta temperatur, med förkolnat resultat. Men man lär så länge man lever och ger upp gör jag som bekant aldrig.

Så i plättlaggsfaderns frånvaro prisar jag butikens färdiggräddade.
Samt sonens favorit: sprutgrädde och rårörda lingon.
Och satsar lite extra på tillbehör jag kan:

Hemplockade, styckfrysta havtorn, hallon, blåbär. Fruktsallad med tre sorters melon, samt mango, kiwi, granatäpple och passionsfrukt toppad med torkade tranbär, nötter och balkongens citronmeliss. Repris på den här ungefär.

Och eftersom utflyktsmålet är Rosendals trädgård kan det ju hända att jag som av en händelse bara råkar slinka in i butiken, som ligger intill toaletten som sonen alldleles säkert måste besöka, för att förhöja matnöjet med en nymustad äppeljuice. (Jos till jos liksom. Trots dagisutflykt. Oetiskt?)

Matchat

Tår ton i ton
med min pelargon
annars i blommiga skodon
allt efter våryster person.

Syskonkärlek

Prinsbröder kröner varandra i rättvisans namn

Gräsänkeveckan med lille prins sol är så förunderligt lugn, fin och rakt igenom fantastisk att jag knappt hinner sakna tussilagopojken som lever livets glada baddagar med mormor & G i Grekland. Där han ivrigt samlar snäckor åt lillebror och inte har tid att prata med mig. Resan är det avbrott han behöver så väl, eftersom han har en påtaglig, inneboende oro i kroppen. Inför allt det nya med skola och livet som stor, men kanske mest beroende på hans fruktan för min sjukdom. Och det smärtar mig så att han ska behöva känna så.

Lillebror i sin tur kramar och pussar bort alla orosmoln på himlavalvet, är nära, nära för att i nästa ögonblick ha torkat tårarna redo att gå vidare i livet. Men om kvällen, när vi lägger oss, så kommer funderingar om livet och döden, liksom saknaden efter storebror. Så lillskorpan räknar ner dagarna tills idolen kommer hem igen, vänder sig om och somnar bekymmersfritt.

Så olika, ändå så lika.
Och jag älskar dem innerligt, så att det värker.
Skulle kunna gå i döden för dem, som alla föräldrar.
Men kämpar mot följdsjukan för att finnas kvar här.
För dem, med dem.
Så länge jag bara kan.

Jag ska bli en tant.
En stolt hönsfarmor.
Om jag har tur.

Frisyren är redan på plats.
Krullburr.
Spara eller klippa?
Färga öfreblått, kanske?

Da Capo på Broadway

Kom på Da Capos årliga, vårliga konsert. Vi bjuder på det bästa från Broadway ackompanjerat av Anders Asps fantastiska trio. Missa inte!

Lördag 22 maj kl 17
Östermalmsgatan 69
Entré 100 kr, ungdom 60 kr, barn gratis

Bubbel och överraskningar serveras i entrén från kl 16:30, så kom i tid!

Willkommen, bienvenue, welcome ...

Status u a

... men kanske inte riktigt. Om jag ska vara ärlig. Och ärlighet vara som bekant längst.

Egentligen är den rätt anmärkningsvärt dålig. Magstatusen. Men det struntar jag i. Eller försöker. Samtidigt som jag försöker lära mig leva med den kroniska följdsjukan. Varför lägga energi på att oro? Jag menar, jag lever ju!

Så solen skiner, jag är solo med finaste prins sol och jag tränar bort allt vad oro heter. Och äter med stora och små vänner i parken. Morgon, middag, kväll. Eftersom ingen vill gå in. Men mest italiensk glass i stora lass. (Samt mår illa. Men det behåller vi inom parentes.) Livet är fint.

- För så är det bara.

Säger lillebror i sommarpyjamas på balkongen i kvällssol och slår ut med händerna.

Status utan anmärkning, med andra ord.
(Inte mycket att dryfta om bloggledes således.)

Kosläpp

I dubbel bemärkelse.

- Kossan släpper sig! Är det därför det heter kosläpp?, undrar lillebror fogden som passande klätt sig i gummistövlar, jeans, manchesterkavaj med skinnskodda armbågar samt keps. I första 23-gradiga sommarvärmen.

Hästporr

Vän av ordning, tillika finaste grannen, undrar nog vad jag gör uppe mitt i natten. Eftersom jag brukar släcka senast tio men oftast redan åtta.

Jo, här lyser flitens lampa i skärgårdsstugan.
I väntan på nattfilmen.

Fyran visar hästporr mellan kl 00:45 och 04:00.
Åtminstone om man är ryttare utan häst.
Då pälsdjur nu är förbjuden frukt.
För mycket baskilusker.

När avhållsamheten varit en dygd alltför länge är till och med hollywoodska manér okej. Jag erkänner: jag ser Mannen som kunde tala med hästar. Och jag njuter av dammet.

Dessutom har doktorn lovat att jag får rida ut i sommar. Om jag får hästen serverad och håller mig borta från den förfärligt farliga stallmiljön. Så snälla sol, kom med dina flugor. Men det är klart, en fluga gör ingen sommar och jag bör säkert vänta med den där ridturen tills efter niomånaderskontrollen.

Inget är som väntans tider.
Eller hästporr en sen natt.

(... och så är jag lite småhungrig och dylika behov bör ju stillas eftersom de inte inträffar särdeles ofta. Genom att vara uppe så här sent slipper jag dessutom vakna mitt i natten och gå upp för att ta glömda mediciner, fiffigt! Positivt tänkande tar en långt. Imorgon bitti börjar en annan dag. Då tar jag nog sovmorgon ...)

Matriarkatet styr

Dagens klokord, från fyraåringen till halvåringen:

"Det är damerna som bestämmer allt. Hos oss är det mamma och i stora familjen är det mormor. Och det är ju bra."

Så talar en sann feminist.
Som för övrigt ska gifta sig med mig eller en fin pojke.

Ett barn av sin tid som givetvis valde en kula regnbågssglass i kiosken där han var årets första kund. Under premiärturen på storebrors cykel. Utan vare sig stödhjul, pinne eller jackhållande förälder.

Och precis i detta nu, medan dimman åter rullar in från Ålands hav, kommer nästa fundering:

"Varför är bebisfabriken stängd, mamma? Jag vill ha en lillasyster. Så att vi blir tre barn. Det är lite tomt här."

En bra dag

Morgonyogaklass vid havet med god vän.
Dock inte på soldäck eftersom dimman låg tät över nejden ...
Mentalt lugn, fysiken i harmoni. Efter några knakande leder.

Lättlunch med den ovanligt lilla familjen.
Kaffeslurk i soldis på altanen och telefon från nybadad grekson.
Lite rysfrys, men "kläderna gör mannen" enligt fyraåringen.

Snabbstäd, hastbak, varmdusch.
Bubbel och äpple/havtornspaj med färskaste fästfolket.
Och sötaste bebisflickan vi skådat.

Nu sparris, parmesan och Amarone.
Sedan honungsmelon, kalkon och feta.
Samt en liten tryffel från Singö choklad.

En dag som varit bra.
Endast lite morning sickness.
Och det kan ju alla leva med.

Resfeber

Resfeberfrossan i familjen har lagt sig en smula, efter att ha eskalerat till farliga höjder strax innan storebrors länge emotsedda avfärd. Men efter en fullständigt odramatisk tack-och-hejdå-föreställning var det tyst och tomt ett ögonblick innan fadern, modern och lillebrodern tittade på varann, familjekramades och konstaterade att nu är det bara vi kvar.

- Jag kommer sakna min storebror jättemycket, men nästa gång är det min tur att åka, innan jag börjar skolan. Nu leker vi tåg, jag är lokförare!, hojtar lillebror.

Första resan utan föräldrar. En hel vecka i Grekland med mormor och G. Vilken lyckost han är. Tänker jag medan jag sväljer en liten klump i halsen. Och fryser i dimman som väller in från Ålands hav.

Eller är det månne ett askmoln? Måtte det inte hindra utresan, men ännu viktigare i min egocentrerade värld är att det inte försenar hemresan. Jag har tvingats vara ifrån mina prinsar veckovis förut, i total isolering, men då fanns liksom inget alternativ. Kommer inte tussilagopojken tillbaka efter sju dagar bygger jag om Silverpilen till amfibiebil och hämtar hem honom för egen maskin. En lätt match i sammanhanget.

Den ofrivillige turisten

Gjorde en helomvändning igår, efter goda råd från den blå spenaten. Så istället för att i hemlighet åka på sjukhusbesök till Uppsala, för att inte oroa storebror i onödan, så fick han följa med. På en helt odramatisk dag i solen.

Spännande tågresa, turism i egna hemstaden, provtagning med hökögskontrollant, sedvanlig undersökning och läkarsamtal.

- Vet du, din mamma mår bra nu., lugnade doktorn.
- Mmm, men varför måste hon vara här då?, undrade trumpne underluggkikande killen.
- För att vi vill hålla koll på henne, så att hon sköter sig. Nu bestämmer vi att vi sänker medicindosen och så dröjer det fyra veckor till niomånadersbesöket, blir det bra?, sa doktorn.
- Fina fisken. Trevlig långhelg!, sa storebror och drog sig och mig mot dörren.

Efter piratskeppslek i parken och shopping inför stundande utlandsresa somnade han på väg till landet. Förhoppningsvis något mindre orolig inombords än förut.

Själv är jag fortfarande helt uppfylld av ordet niomånaderskontroll. Och lite, lite brydd över det benmärgsprov som väntar. Jag vänjer mig aldrig. Det blir snarer värre för varje gång.

Men det är en helt annan hístoria.

Balkongbekymret bortblåst

Storebror har hittat drömmöbeln - allt i ett, färdigklätt!

Vi har letat balkongmöbler länge. Belsutsångesten allerstädes närvarande, alltid. Nu har vi dessutom vitt skilda åsikter om vad som är snyggt, praktiskt och hållbart. Grythyttans klassiker är för stora, Ikeas supermoderna budgetalternativ, inspirerade av Philip Starck, faller inte maken i smaken och alla andra fabrikat är vedervärdigt anskrämliga enligt mig.

Men så finner storebror på råd. "Mysgömman Paradiso där hela familjen kan vila en stund i skuggan." Hur vi ska ta oss ut på balkongen förtäljer inte historien.

Vårtecken

Blåsippor på Byholma och vitsippor på Midsommarängen

- Nu är hösten här. Det blev ingen sommar i år. Stackars storebror som inte fick något kalas., konstaterar lillebror uppgivet.

Själv hyser jag fortfarande hopp om att våren hittar tillbaka och fortsätter att värma min klena, bleka lekamen. Värre fryslort än jag finns inte.

Visst ja, ytterligare vårtecken (?) är att det går löss på dagis. De spatserar omkring på rad. Och fy vad det kliar överallt bara man tänker på det. Men hej, postivit tänkande; när man kliar sig rör man sig och alstrar värme, således inget mer frysande, jippi! Och någon gång ska vara den första även för vårt dagis, och sönerna är platinablonda och eventuella löss borde vara lätta att finna, hurra! Dessutom tycker de om att kamma sig. barnen alltså. Inte lössen. Återstår dock att se hur länge det gillandet varar.

Grillat

Mashmallows och mackastning.

Idag gårdsstädning i iskyla. Jag flydde dock korvgrillningen för att genrepa med orkester, och baletten satt ju som en smäck ... eller kanske inte. Våren har kommit av sig, så jag frossar i minnen tills värmen återkommer.

Årets första grillning på Skravelstranden skedde förra helgen. Vi bröt trädgårds-, hus- och hagröjningen med en lunchgrillning vid havet.

Först en ålasluring med färjeöl, följd av grillad najadlax med romsås. Därefter värmda, fluffiga minnen från förra vårens Ghostbusters-event på Stadshuset, en bit havssaltad mörk choklad till det. Och en liten slurk Amarone som blev över kvällen före. Ja, innan glasen med de ädla dropparna gjorde varsin saltomortal och rann ner bland stenarna.

Men de många myrorna blev ståndsmässigt salongsberusade, slog sig för bröstet och trodde sig vara större än fyra elefanter.

Årsdagar

Vårtecken. Brasa och bomullsmössor.

Förra helgen var det Valborg.
Och sista april.
Som förr firades i Uppsala.
Speciell sedan 1997 då kärleken segrade.

Sedan kom barnaåren.
Och våra årsdagar blev myskvällar.
I skärgårn.

Utom förra året.
Då Uppsala åter var ofrivillig skådeplats för majbrasan.
Fick permis från de första dagarnas cellgifter för att begå grillpremiär hos vännerna. Med de två bästavänfamiljerna.

En så ytterst märklig kväll. Fullpumpad med hemskheter som skulle utplåna ännu värre elakheter i mitt blod. Sorgsen, men glad. Att få vara där med dem. Mina fina. Men en fruktansvärd oro inombords för vad som komma skulle. Det jag bara kunde ana, förnimma minnet av från förra gången. Då allt varit så annorluda, långt före familjelivets insteg.

Så står vi där.
I år.
I hästhagen.
På landet.
Bara att gå ner på den nu djurtomma ängen ger en klump i halsen.
Att sedan se barnen springa runt i jakten på bra brinnpinnar och minnas förra årets återhållsamma pojkar med flackande blickar och stadiga tag i mina händer gör att jag måste svälja många gånger.

När maken sedan smäller iväg en kork in i den flämtande brasan, samtidigt som jag messar de finaste av vänner och tackar för vad de gjorde då, för ett år sedan, och under året som gått, då snurrar jorden lite snabbare. Jag nästan trillar, så lyckligt lottad är jag. Som dagen innan träffat balettflickan på fel ställe.

Och jag anar hur året kommer att fortsätta från och med nu.
Fyllt av tacksamhet.
Men också av minnen, förnimmelser, sinnesintryck.
Goda och mindre goda.
Vissa väldigt smärtsamma.

Men alltid med fokus på det vackra.
Livet, alltså.
Jag finns kvar.
För mina fina.
Lyckliga jag.

Fotbollsmorsa!

För lite action på ena planhalvan. Med bara en boll i matchen. Tyckte mina innovatörer. Så lillebror sparkade in ytterligare en boll, ropade till sig storebror och ett par kompisar och ställde sig att försvara motståndarmålet. Kreativiteten flödar.

Mör.
Är bara förnamnet.
Men glad.

Vi vann!
Musketörernas Djurgården och Malmö FF.
Vinner ju alltid.
(Ja, eller hur...?)

Men viktigare.
Både Barcelona och Chelsea gjorde underverk.
Det första har varit mitt lag sedan urminnes.
Det senare, som mirakulöst vann Premier League, råkade jag supporta under helgens fotbollskavalkad när jag kämpade blåtröjad med E-efternamnet tryckt på ryggen minsann. Ovanpå jackan.

Under fanns blå Italientröja.
Allt för den totala förvirringens skull.
Barnens, alltså.

Måste nu räknas till fotbollsmorsornas garde på riktigt.
Två fotbollskalas i iskyla och hällregn.
På två dagar.
I två orter.
Det första i stan.
Det andra i skärgårn.

Lite kräks dem emellan.
Så var helgen komplett.
Häpp!

Hem och skola

Lite lätt förbryllade över att "alla utom vi" tycks ha fått antagningsbesked till förskoleklass kollar vi posten en extra gång. Och där ligger det ju, det livsviktiga pappret (dramatiskt ordval? men faktiskt sant, i en 5½- & 35½-årings värld), under den ointressanta bilaga om avgifter i barnomsorgen vi redan läst igenom.

En lättnadens suck undslipper oss, samt försiktigt jubel, när vi inser att förstahandsvalet tillgodosetts. Den lilla kommunala skolan med tre klasser på spottlängds avstånd, endast en liten stig bort från vår port och inom det bilfria området blir storebrors trygghet de tre närmaste åren. Alltmedan huvudpersonen förundras över vår reaktion konstaterar lillebror snabbt att han minsann kan ta storebrors plats om den skulle bli ledig. Eftersom den det gäller inte direkt är överentusiastisk. Snarare fundersam.

Lilla, stora stockonservativa skolkillen vill helst stanna kvar i tryggheten på dagis, leka med kompisarna och slippa alla förändringar. Så till den milda grad att han lätt regresserar, storgråter över den kommande splittringen av den sexhövdade femårsgruppen och vägrar vara vänlig.

Det ligger så många känslor i detta. Oron för min sjukdom lägger troligen grunden.

- Jag är frisk nu, du behöver inte vara orolig., hävdar jag gång på gång.
- Men du är fortfarande sjuk. I magen i alla fall. Kan du lova att du aldrig mer ska bo på sjukhuset?, undrar han med darrande underläpp.

Och det kan jag ju inte. Vore det inte för leukemin så kunde han få gå i den stora skolan, med större delen av gänget, men en stor skola betyder många kontakter, vilket i vårt fall är risktillfällen för infektion. Både vad gäller hans astma och mitt klena immunförsvar.

Valet av skola var hans. Faktiskt. Stolt som en tupp skrev han skolans namn på ansökan. Då. För flera månader sedan. Och han fick som han ville. Till skillnad från många av vännerna. Men nu när det står klart så är det ändå med blandade känslor han till sist somnar, med huvudet fullt av funderingar.

- Det kommer bli bra för min kära storebror, tror du inte det?, säger lillebror och gäspar stort. Annars får han väl byta plats med mig bara. Han har redan lärt mig allt han kan. Jag är redo. Ajaj, kapten.

Och jag börjar redan ana nästa omvälvande förändring. Hur ska dessa så lika ändå så olika bröder som är varandras trygghet när det blåser hårt reagera på att skiljas åt?

Det lär krävas fler sömnlösa nätter.
Vilket är kärt besvär. För jag är här.
Dags dock att fokusera på nuet.
God natt.

Dagarna

Igår:
Kräkig sömngångardag som botades av barnens after dagis på balkongen med bästaste tjejkompisarna, disco och sedan mitt sångrep (medan musketörerna snusade sött).

Idag:
Pratpromenad med bedrövad vän, medan maken följer nervös storebror till simskoleavslutningens eldprov. Sedan stilla jogg till gymmet med för dagen höjda vikter och två varv på rundan - åh, så hurtfriskt, med betoning på frisk, tjolahopp. Men bäst av allt är fruktsalladen på soliga balkongen med för dagen hemmajobbande maken, bland pelargoner och kryddor. Med smäktande soul i spelaren.

Nu:
Våga vägra veklingvommen! Utmanar magen med en kaffekask för att övervinna tröttheten innan hämtning. Eller jag menar kaffeslask. Halv espresso med mängder av laktosfri, skummad mjölk. Allt för doften och favoritkombinationen cocosboll/kaffe.

Ikväll:
Gå en match mot tekniken för att få ordning på dagisbarnens bokutgivning. Kan själv? Eller en family affair med benägen hjälp av mikromjukis? Återstår att se.

Dags att deklarera?

Sol i skärgårn'.
Familj.
Vänner.
Grill.

Således alldeles för fin helg för att deklarera. Så vi* slår i pärmarna nu i stället. Efter att vi somnat med varsitt barn och yrvaket mötts i hallen med jagad blick. Men motas bort av kranskullan när vi* tror vi* är i mål.

Felmeddelande:
Skatteverket elektronisk inkomstdeklaration 2010
Fullt för ögonblicket!
Felkod: 1004.
Just nu är det många som använder denna tjänst. Var god försök igen om 15 minuter!
Välkomstsidan
www.skatteverket.se

Efter otaliga försök ger vi* upp.
Den ska ju inte vara inne förrän imorgon. Gott om tid, alltså. Varför göra idag det mäklaren borde gjort för flera veckor sedan? När han kan göra det imorgon.
Men kvällsteet var gott!
G'natt.

*=maken, som förbarmar sig eftersom jag suckar högt och hävdar att broschyren Dags att deklareras tilläggsbilaga SKV 321 utgåva 9 (om uppskov vid försäljning av bostadsrätt) är rena grekiskan för mig

Nödvändig urladdning

Blixtar, dunder och tunga regndroppar dränker Djurgårdsklacken på Stadion. Undrar om de uppskattar den vackra himlen ovanför?

Ser favoritprogrammet Mitt i naturen med lillebror, sedan storebror somnat mitt i middagen, klockan sex. Men vem skulle inte göra det efter balkongdrinkar följda av poolparty med grannflickan?

Inte lillebror uppenbarligen. Och själv är jag gräsänka, trots att kärleken och jag firar tretton år tillsammans idag, och alltför trött och mentalt medtagen efter en mycket märklig dag för att välja en sovstrid när vi ändå ska vara lediga för en förmiddag med hitresta morfar;

- För i Kalles klätterträd går han med morfar på kondis, så det vill jag också göra, men vad gör man på ett kondis?, undrar lillebror.

Tillbringade dagen på sjukhuset i Uppsala. Hela dagen. Vilket inte var planerat. Och tyvärr orsakade mina nära onödig oro. Men jag hade en oroväckande känsla av att allt inte var som det skulle ju närmre jag kom Akademiska i morse. Inte för egen del egentligen, men något kändes väldigt fel. Och som allt utvecklade sig var jag tacksam att storebror som sista detalj i morse tog på mig det armband han gjorde inför transplantationen.

- Du behöver den styrkan idag. Jag bara vet det., hävdade han tvärsäkert.

Onödigt långt och dramatiskt intro, sorry. Så här är det:
Kontrollerna, läkarbesöket och ett andra möte med dietisten bekräftade att jag mår bra och till och med har gått upp ett och ett halvt kilo. Strategin att styrekträna, öka matlusten och aptiten leder till en god näringsspiral med växande muskler som resultat.

Nedstämdheten, ilskan och lusten att skrika helvetesjävlaskitsjukdom rakt ut beror på ett oväntat möte på avdelningen med min vän och före detta rumskompis balettdansösen. Hon är enastående stark där hon ligger och tampas med några kvarvarande elakingar i den gamla märgen. Och hon kommer fixa det här debaclet också. Så klart. Det finns inget alternativ. Men det är fasen inte rättvist.

Cancerjävel. Gå och dö. Så vi kan ha våra livsfester i fred i sommar. För även om hennes nuvarande situation gör mig ledsen så segrar glädjen när jag känner hennes hopp och tar del av denna 22-årings imponerande livsvisdom.

Det som gör mig rosenrasande är att Försäkringskassan vägrar hjälpa henne. Hon har inte fått en krona sedan hon insjuknade för över ett år sedan. Eftersom hennes balettskola inte är studiemedelsberättigad har hon levt på sprade pengar oc alltså inte uppburit inkomst. Socialkontoret anser att hennes lågavlönade sambo ska försörja henne. Ingen tar ansvar och hon är ute i kylan. Och tvingas därför fightas för sitt liv OCH mot det icke-fungerande välfärdssystemet. Inte konstigt att då drabbas av bakslag. Och det, mina väner, det accepteras icke. Sista ordet är långtifrån sagt. Här ska slåss. Upp till kamp!

Indien lever

Lyssnar på gammal, god indie medan jag skriver ditt och datt när fyraåringen kommer farande för att säga god natt. Och blir helt till sig:

- Det här är riktig musik. Mycket bättre än Manboy ju.

Sedan lirar han luftgitarr och sjunger liderligt "oh yeah" i refrängen till Teenage Fanclubs låt The Concept.

Eureka! Jag misstänkte tidigt att han var musikalisk. Och nu visar han även god smak. Jag menar, Bandwagonesque utsågs Av Spin till bästa skiva 1991 och slog därmed självaste Nirvanas Nevermind på fingrarna. Och familjens underhållare har redan fattat grejen. Den killen kommer gå långt.

Så indien lever. Liksom Indien, i all önsklig välmåga.

Morgonstund

har guld i mund

Väcks av akut äckelmage kl 05:30 och krånglar mig ur bittida morgonvandrande lillebrors bläckfiskgrepp. Kikar in till storebror som redan ligger och plirar mot solstrilet som letar sig in mellan persiennskarvarna. Kommer överens om att försöka sova lite till.

Exakt två minuter senare smyger en resfebrig liten stor in till mig och vill att vi letar fram mina gamla rosa plastsandaler som han ska packa ner inför sin greklandsresa med mormor. Om tre veckor ...

Inser att denna morgon inte kommer innebära mer vila, men förhandlar fram en kompromiss; han gör morgontoalett inklusive påklädning och frukostfundering medan jag mornar mig lite. Sedan följer mysmorgonmål i kökssoffan med stora diskussioner om livet och döden, skuld och skolstart. Därefter gummisnoddsträning på yogamatta i flödande sol med friskgymnasten. Följt av Budfirman Bums på Bolibompa (inspelat i Falsterbo/Skanör och åååh, vad vi längtar). Det är förunderligt hur många utvecklingsstadier som får plats i en 5½-åring. Känslostormarna är lätta att förstå.

Speciellt när man som jag lever ett varannandagsliv. Måndagen var bra, tisdagen inte lika okej, trots (eller kanske på grund av rentav?) solig power walk ToR Slakthusområdets persiska mezeresto med föräldraledig kollega för att luncha med efterlängtade jobbarkompisar. På hemvägen stannar vi till en stund på Skeppsbron, kikar lite lätt suktande på sovande sötnos (i mina barns gamla vagn, farlig nostalgi) och vi suckar och utbrister likt turisterna i en mun att Stockholm i sol är bra vackert ändå. Tror att onsdagen fortsätter fint:

Fitness med familjens filosof följs av uppåtgående form- och födointagskurva på Feel Good med fysioterapeuten. Allt medan fyra- och femåringarna följs åt av fantastiska fröknar på "Klassiska stunder" vid Fridhemsplan. För att inte förglömma fotbollsträning med femochetthalvtåringar klockan fem. Och en fyraårig adept som fullt koncentrerad följer allt storebarnen gör på planen. Fokus. Vill gärna tro att förmågan är nedärvd från fighterföräldern i rakt nedstigande led.

Som nu snällt ska väcka den snarkande fadern som hade en sen frikväll hos F igår. Undrar om hans söta mun är lika guldskimrande som min morgonstund?

Pimping the push up

Prinsesskalas igår. Pangsuccé i två timmar.
Power pilates idag. Pinad kropp på samma tid.
Plötslig hunger, äntligen!

Paj. Västerbotten med sallad.
Praktfull fruktsallad "på maten".
Parkerad på solig pensébalkong.

Poolpartybartender åt pojkar.
Pratig pizzamiddag med låtsasmoster E.
Presenter. Pepparkaka bakad av fyraåring.

Präktigt sångrep. Puh. Päpple. Promenad.
Pappapannkaka med gräddglass och kvällste.
Planering av semestern i soffan med kärleken.

Pärlemorskimrande veckostart med rosor i öronen.
Praktik som fungerar i teorin. Också. På pricken!
Påvisar vågen påbörjad strategi på grammet?

Livets högtidliga firande

Leukemibesked idag för ett år sen. Nu botad och stamcellstransplanterad. Livet & lillebror 4 år har således firats kungligt med släktkalas i solen hela dagen.

Av födelsedagsbarnet påbjuden klädsel: modifierad högtidsdräkt. "Självfallet", som Calle Gurra, 16, hade sagt. (Även om han just idag väljer andra ord om lillflickans ex-kex.)

Imorgon fortsätter firandet med ännu en önskan: tjejkalas för blåblodiga. Tre prinsessor och en riddare utöver familjens prinsar är kallade. Jämna par, således. Mycket viktigt. Ojämna åldrar oroar föga.

Sockersött. Och helt underbart. (Bortsett från prinsesstårtestinna inte-sova-heller-skrattande busbröder ikväll. Som sekunden senare snusar ljudligt med varsitt brett leende på läpparna.

Livet är bra fint.
Även, eller speciellt, med rött och friskt bultande blod i ådrorna.

Dagens citat

... hämtar jag från den lyckade gårdagskvällen.
För nu ska jag sova.

P.S.

Försäkringskassan ville utförsäkra mig idag, men efter viss kamp skickar de mig inte till Arbetsförmedlingen på måndag. Satt (stod, låg, gick) i telefonkö hela förmiddagen och fick dem till slut att skynda fram "beskedet någon glömde". Kom osökt på en ny slogan:

Fk - där besluten fattas

D.S.

Ytterligheter

Igår:
Yrsel, svimningsanfall på stan', akuta magbesvär. Samt fotbollsmorsepremiär i hagel och drivis. Eller snöfall och snålblåst åtminstone. Tills tillskyndande MFF-farsan avlöste mig och lillebror. Som hastade hem från de nydubbade djurgårdarnas första knatteträning för att ta ett upptinande bad.

Idag:
Vila, pappersexercis, städ, tvätt, bäddning åt hitresta svärmor. Därefter styrketräning med fysioterapeuten (dagens ord som barnen övade sig att uttala mellan tuggorna vid frukosten, eftersom "sjukgymnast" skär i deras öron och hjärtan). Nu hämtning, hopp och lek innan jag flyr fältet och cirkusen i casa E för bubbel på Gondolen. Med forna, årets webb-vinnade teamet som återförenas för en kväll för att färdas down memory lane.

Imorgon:
Eftertankens kranka blekhet?
Vem vet?

Det är hur som helst ytterligheterna som förnöjer.

Trött

Fit for life

Så kallades (kallas?) fruktsalladen på stamhaket Panini under gymnasietiden i Uppsala. Eftersom frukt och vissa grönsaker är det enda som går ner utan problem gjorde jag min egen version idag, innehållande vatten- och nätmelon, mango, kiwi, äpple, banan, apelsin, vindruvor, laktosfri keso, cashew- och macadamianötter, tranbär, gula och blå russin, rostade pumpa- och solroskärnor, toppad med citronmeliss. För att återfå energin.

Eftersom jag är så trött.
Trött på att sova 12 timmar men ändå vakna outvilad.
Trött på att inte ha någon matlust.
Trött på att jaga kalorier.
Trött på att hetsa i mig föda som inte smakar bra.
Trött på att inte få behålla den mat jag tvingar i mig.
Trött på att alltid vara trött.
Trött på att hejda mig i tanken "jag orkar inte ...".

Men mest av allt är jag trött på Davids kamp mot Goliat.
Undernärda jag mot övergödda Försäkringskassan.
Den tar på krafterna jag inte har.

Så jag testar en ny strategi.
Jag börjar styrketräna två gånger i veckan hos min OMT-specialist från förr på Feel Good. För att få ordning på ryggen och bygga upp mina förtvinade muskler. Och öka matlusten.

Sedan letar jag stan runt tre dagar i rad efter fotbollsattiraljer till store sonen som börjar på knattefotboll idag. Desperationen bränner uppenbarligen alltför många kalorier eftersom jag blir svimfärdig av irrandet i city. Eller så beror snurren i huvudet på utbudet och efterfrågan. En ekvation som inte går ihop. Eftersom jag inte riktigt vet vad jag är ute efter.

- Snälla, hjälp mig, jag är helt outbildad i fotboll!, utbrister jag till säljaren i den stora sportbutiken.

Jag, eller jag menar sonen blir till slut fullt utrustad. Och har efter tre dagars knatande gata upp och ner (detta efter den sedvanliga föräldrafikan och morgonpromenaden Djurgårn' runt, efter dagislämningen men innan affärerna öppnar) hittat de bästa smoothieställena, där laktosfri yoghurt är en självklarhet. Så även om jag starkt ogillar det innersta av innerstan (Gallerian) så har den sina fördelar.

Ska ta Esset på orden och skriva en GVH-kokbok. I JES! Kommunikations produktion. Ledd av Esset. Fotad av &:et, aka Et:et, aka Lucky Loket. Oh, JES! we can.

Tarvar företagsnamnet en förklaring?
Jos
Et
Stinas
Kommunikation

Men först ska jag sova lite. Innan jag begår fotbollsmorsepremiär. Och medan jag stolt beskådar knattarnas framfart ska jag helt otippat frossa i det bulkpulver som just levererats till min dörr. Tack för det, Landstinget.

Som ett brev på posten

Ill: Robert Nyberg

… damp det ner, lagom till årsdagen av leukemibeskedet, tillika lillebrors 4-årsdag.

”Du har nu varit sjukskriven i 364 dagar och har inte rätt att uppbära någon ersättning. Du bör därför anmäla dig till Arbetsförmedlingen snarast.”

Detta trots att; 1) mina läkare, dvs experterna på min sjukdom och mitt aktuella tillstånd, sjukskrivit mig minst ett halvår ytterligare, eftersom jag 2)stamcellstransplanterades så sent som i höstas, och därför 3) lider av kroniska följdsjukdomar som gör mig oförmögen att arbeta, samt att jag 4) har ett arbete jag längtar att få återgå till, på ett företag jag är välkommen tillbaka till oavsett när det kan ske.

Jag förstår att handläggaren följer sina regler. Jag tycker det är bra att man vill få ut långtidssjukskrivna på arbetsmarknaden igen. Jag är medveten om att Fk måste arbeta utifrån schabloner och att det måste generaliseras en hel del. Men vi är alla individer, med skilda åkommor. Och att inte lyssna på expertisen, våra behandlande läkare, och se till varje enskild situation är ren idioti.

Jag har tagit upp fighten. Och ger mig som vanligt aldrig. Men det är med skräckblandad förtjusning jag tar på boxningshandskarna. Livet är spännande, nästan jämt. Skulle man få långtråkigt känns det tryggt att Försäkringskassan alltid kan ställa tillvaron på ända. För cancersjuka och annat löst folk.

Björntjänst

- Puss på dig, frugan, vi fick dom äntligen att somna.

Mamma och pappa björn nojsade i solen, till allas stora förtjusning, medan valparna sov middag, till allas stora förtret. Utom storebarnen i vårt lilla sällskap. Som mindes karuseller och lemurer på andra sidan kullen som de tjatade sig blå för att få återse.

Dagens bästa:

- Jag köper två årskort. Det är rea, bara 450 kr styck., ropade maken glatt.
- Igen? Vi har gått back i fyra år hittills., hävdade jag skeptiskt.
- Men tänk vad mycket vi tjänar med 10% rabatt på korvar och fikor!
- Ja, flera kronor faktiskt. Det verkar ju lönsamt. Är "tjäna" rätt ord?

Han har en magister i ekonomi. En annan i systemvetenskap.
Jag har endast pluggat humaniora. Och är realist.

Men de kissnödiga pensionärerna i kön bakom oss till den enda öppna kassan gjorde vår dag när de muttrade något om "dagens ungdom" medan den ovana kassörskan fumlade med fylleriformulären.

På hemvägen satt fikan på Flickorna Voltaires soliga terass väldigt fint. Och där hade vi ju rabatt. Så oj, vad vi sparade, nej jag menar tjänade pengar.

Livet är väl en tävling?

Blodomloppet, Djurgården 9 juni, någon?

Efter en både bra och dålig dag på sjukhuset, en lugn men sorgsen lunch med bästa barndomsvännen som det smärtar mig att jag inte har förmågan att trösta just nu så slår det mig att det är dags. Det är nu det måste ske.

Så med andan i halsen sladdar jag in på däckfirmans uppfart, kör fräckt om en såspelle med beslutsångest och får således en bra plats i drop in-kön. Fem i tre. Den 15 april. Sista dagen dubbdäck är tillåtna (i Stockholm).

Och jag hinner hämta mannen på vägen hem. Och tillsammans springer vi in på dagisgården prick på hämtningstid. Något stressrosiga, förvisso, men vi är där.

Vi är tidsoptimister, men har bättrat oss. Utom just den här dagen. Och vad vore livet utan den där kittlande tävlingsnerven? Det högst personliga loppet mot klockan. Lugnt och fridfullt?, kanske. Trist och händelselöst, är jag rädd.

Och efter nästan ett års mentalt kaos men kroppsligt lugn, eller nja, tillåt mig småle - min kropp har ju gått igenom det mesta just detta år. Det jag menar är att jag tvingats ta det lugnt för att bota, helas, läka samtidigt som jag kämpat (kämpar) för mitt liv. Men i takt med att jag mår bättre och kroppen på något sätt vant sig vid den här flugvikten, så har jag ett enormt behov av utmaning. Vill massor och stoppas av nära, kära och kloka läkare. Som minns. Hur det var då. För tolv år sedan.

När kroppen är helad, kommer man så småningom ikapp mentalt. Det gör ont. Och mitt sätt att fly från insikter är att sysselsätta mig, tävla och visa världen att jag minsann klarar allt. Vilket är absurt. Jag har ju redan bevisat att jag är en she-woman. Kan man tycka.

Ränderna går aldrig ur.
Nån' som vill springa Stockholm marathon?
Eller Blodomloppet på Djurgården åtminstone?
Symboliskt och trevligt. Med pick nick efteråt!
Lagom. Burr och tvi. Men försöker lära mig att gilla ordet.

Familjepilates

i vardagsrummet tidigt en lördagsmorgon, ledd av storebror, som har fullt upp med att titta på tanten på tv:n samtidigt som han utför rörleserna och coachar oss andra att göra rätt. Sedan äter han en enorm frukost och lägger sig att vila lite ...

... och vi andra kan äntligen pusta ut framför morgonteven och smida storslagna planer för en ledig dag i stan'. För ovanlighetens skull.

God morgon!

Provinsiell kärlek

Barnens bidrag till musikveckan på dagis.
Lite lätt inspirerade/påtvingade av fadern.

- Föräldrarna får komma och spela med oss. Kan inte du sjunga så alla hör den fina texten ordentligt?, undrade lillebror.

Alltså, där går gränsen för mitt engagemang i förskolans verksamhet. Och på onsdag sätts storebror i Djurgårdens fotbollsskola. Eftersom Malmö FF inte har något distanslag här. Vilket är märkligt, med tanke på alla makens vänner i förskringringen.

Heja Sirius! Någon?

Paparazzin i vårt sovrum

fångade lugnet före stormen.
(Jag hittade just bilden i luren.)

Sedan väckte han mig, storebror, och sa:

- Du är sötast i hela världen, mamma.

Innan jag hann svara vändes magen ut och in och jag rusade till badrummet.

Nu, fem timmar senare, har stormen bedarrat och jag är på väg till jobbet för en fredagsfika. En fullständigt normal aktivitet för de flesta. Men en sällsynt ynnest i mitt GVH-sjuka liv.

Vid gårdagens läkarbesök träffade jag även en diestist, på egen begäran. Som jag hade sett fram emot att få hjälp, men ack vilken besvikelse att damen inte såg något problem i att väga 45 kg.

Men daladoktorn gav mig utresetillstånd i sommar, "bara du inte åker till Indien eller andra magsjukeländer". Att umgås med djur är fortsatt förbjudet, samt att äta rå fisk, lufttorkade charkuterier och mögliga ostar. Attans rackarns, det är ju precis sånt min spädismage längtar efter. Men krukväxter är åter tillåtna i hemmet. Vårens balkongörter kan flytta in från dagens regn och kyla!

Vårtrött

Vad är det som gör att man blir så trött när våren äntligen kommer? Pollen, sena kvällar, sega förkylningar eller en kombination samt det faktum att man vill så ofantigt mycket att man tar sig lite vatten över huvudet? Plus att vulkanaskan ligger som ett lock i luftvägarna ...

Trots fantastiska stunder i solen med vänner och barn, uppiggande Djurgårdspromenader, goda uteluncher och fikor på balkongen och i parken, på Rosendal, Flickorna Voltaire och Broströms så stupar jag i säng kl 20 och sover till 07. Och är ändå helt slut. Hur är det möjligt?

Jo, när jag nås av beskedet att den helvetesjävlaskitsjukdomen tagit ytterligare två unga kvinnors liv så tappar jag andan. Nära vänners vänner denna gång. Jag känner mig helt maktlös och kan ingenting annat göra än att förbanna den orättvisa som drabbar så många. Sedan blir jag lite rädd. Och kryper ner under täcket igen.

JES! Kommunikation på Guldäggsveckan

startade med en "sjukt bra utelunch", enligt fotografen, tack för lånet. :-)

Rosé och chevre chaud i Berzeli park med forna kompanjonerna, snyggast i stan', aka Esset och Lucky Lok, webbgurun/fotografen som drar snabbare än sin egen skugga. Och jag. Utan jacka, med solglajer. Och illblåmålade naglar. Premiären ackompanjerades av en och annan bomb- och granatsalva från spårvägsbygget vid Norrmalmstorg.

Har varit borta från den märkliga reklamvärlden länge nu, men kände tyvärr igen resonemangen. Intet nytt under solen det senaste året? Eller var det bara svårt att få fatt i vassa föreläsare? Men det är klart, de satt ju fast ute i solen, moahaha.

Dags att åter erövra webben?
JES! we can.

Bröderna Friskis & Svettis

i mina Polarn' och Pyret-plyschmysdressar från 1980.

Familjegympa tidigt en lördagsmorgon.
Rekommenderas.
Varmt.

Och av en händelse möts vi där, barndomsvännen, högstadiekompisen och jag. Med våra skruttar som skuttar omkring. Och allt svindlar för en sekund. För vem av oss hade då, när vi var fjortisar som plankade in på Havsbaden, kunnat ana att vi tjugo år senare hellre lägger oss "i rimlig tid" för att starta lördagen med en hinderbana?

- Det är så stort att få vara här och fira med dig., skrev A förra helgen.

Och det är sant. Men den här aktiva helgen är nästan ännu större. För även om jag nu väger under 45 kg så orkar jag massor. På ren vilja, möjligen.

Får en tår i ögat när jag småjoggar Byholma runt med snabbcyklande storebror. Inser nämligen att jag inte klarat den rundan på länge. Och att jag sist jag tog den förmodligen satt på gammelhästens trygga rygg. Aldrig mer ... är en sorglig tanke. Men livet går onekligen vidare och jag, eller förresten vi alla i lilla familjen, blir starkare för varje dag. Med eller utan Friskis & Svettis och mysplysch.

I'm on a horse

"Anything is possible.
When your man doesn't smell like a lady I'm on a horse."

... skall hädanefter bliva mitt motto.
För så väljer jag att höra det.

Nästan inga tricks.
Allt filmat i en (1) tagning. Kolla klippet! Orka den långa överanalyseringen. Det är mödan värt det.

Bra reklam.
Duktig skådis.
För att inte tala om hästen.

Medan mannen masseras ...

... tar jag min dagliga promenad.
Nu med ovanligt bihang.

Mån om (och orolig för den hårt arbetande) mannen som jag är så ber jag honom jobba hemifrån idag, som kompensation för många sena, flitiga nätter. Sedan tar jag honom i handen efter dagislämningen och leder honom till en stund i himmelriket. Och medan kärleken masseras och ansiktsbehandlas av en fräsch brunett tar jag hand om snällaste lilla bebisen, på en barnvagnspromenad med uppsalavännerna A & L östra stan' runt. Vagnandet var länge sedan och är ovant, men jag vågar: Vi går TRE i bredd. I Karlaallén. Bäva månde alla blåhåriga minkpälstanter.

Sedan löser jag ut mannen, återlämnar det sött snusande lilla underverket som somnade utanför porten och endast öppnat en liten korpglugg på hela morgonen.

Och snart startar helgen vid havet.
Får man ha det så här bra?
Ja, efter ett eländesår får man det.
Parce que vous, non TOUS, le vallez bien.

Perfekt påsk

Det må låta pretentiöst, men jag tror vi upplevde den perfekta påsken. Den bästa nånsin i vår lilla familj. För med föräldrar och lillebror med fru, samt alla byns barndomsvänner samlade så kan ett par - tre efterhängsna infektioner och lite postoperationssmärta kvitta. Till och med de nattliga kräkningarna kunde jag bortse från. Så skönt var det att bara få vara med de finaste fina.

Och att få fira!
Med en vårskål för livet med nya stassen på.

Som extra grädde på moset efter cykelpremiär, långpromenader, fikor, äggamålning, påskmiddag, pyssel och påskkärringstur runt byn för tjejgängets samlade söner. Samt två en halv timmars yogapass med bästa lantisarna. Mitt första på ett år. (Varför starta lugnt? Livet är för kort!) Livgivande men muskelförgörande. No pain, no gain.

Svindlande höjder

Skatudden i sol.
Storebror på strålande humör.

Här tog Esset i JES! Kommunikation våra bröllopsfoton för fem och ett halvt år sedan. Då låg storebror i min mage.

Att han och hans lillebror finns är ett litet mirakel i sig, efter första slängen av leukemi. Att jag finns här och nu tillsammans med dem och den stora kärleken är ännu ett smärre under. Slår det mig nu. När slangarna är borta och orken blir bättre för var dag.

Skulle man kunna få behålla lite mat också? Eller gapar jag efter mycket och förlorar hela stycket då?

Skärtorsdag i skärgårn'

Finaste påskklänningen fick jag i ägget.
Från lokala butiken.
TACK, kära mor & G!
Dags för friskhetsfest snart?!


Det skär i hjärtat.
Nej, inte idag.
Men strax intill, i operationssåret svider det.

Det skär gott.
En god smärta.
Denna skärtorsdag i skärgårn'.

Sanslöst komisk 1 april

Åh, alla dessa aprilskämt.
Som skapar debatt och lyssnarstorm i radion.
Underbart.

Och jag hde ett roligt på gång.
Men stoppades av kloke mannen.
Man skojar inte om vad som helst.
Med min historia.

Sanslöst komiskt var detta!

Operationsdagens outfit

Den gick bra, operationen.
Men de satt långt inne, slangarna.
Fastväxta sedan nästan ett år tillbaka.

Men efter några snitt, mycket slit, en hel del blodsutgjutelse och ett par stygn så var de väck.

- Det blir tyvärr ett ärr som minne., beklagar kirurgen.
- Synliga ärr är bra påminnelser., ler jag.

Befrielsen är obeskrivlig.
För att inte tala om känslan när lillebror yrvaket välkomnar mig till skärgården med orden:

- Mamma, får jag se, är maskarna verkligen borta? Det är helt fantastiskt.

Svinto

Min vildsvinsborst har fått ett nytt användningsområde.
Som stålull till grötkastrullen innan färden till Blåkulla.

Påsktvagning

Jag har sällan varit så ren som igår.
Skrubbdusch två gånger kvällen innan.
Samt två gånger samma morgon som påskoperationen.

Ska det verkligen vara nödvändigt?
Fyra tvagningar.
Fyra desinfinceringar av igelkottsbarret.

Hade jag torr hy och rotborstliknande hår innan innan är det inget mot vad jag har nu. Påsken lär bli glad, men icke klifri. Om man säger så.