Trött

Fit for life

Så kallades (kallas?) fruktsalladen på stamhaket Panini under gymnasietiden i Uppsala. Eftersom frukt och vissa grönsaker är det enda som går ner utan problem gjorde jag min egen version idag, innehållande vatten- och nätmelon, mango, kiwi, äpple, banan, apelsin, vindruvor, laktosfri keso, cashew- och macadamianötter, tranbär, gula och blå russin, rostade pumpa- och solroskärnor, toppad med citronmeliss. För att återfå energin.

Eftersom jag är så trött.
Trött på att sova 12 timmar men ändå vakna outvilad.
Trött på att inte ha någon matlust.
Trött på att jaga kalorier.
Trött på att hetsa i mig föda som inte smakar bra.
Trött på att inte få behålla den mat jag tvingar i mig.
Trött på att alltid vara trött.
Trött på att hejda mig i tanken "jag orkar inte ...".

Men mest av allt är jag trött på Davids kamp mot Goliat.
Undernärda jag mot övergödda Försäkringskassan.
Den tar på krafterna jag inte har.

Så jag testar en ny strategi.
Jag börjar styrketräna två gånger i veckan hos min OMT-specialist från förr på Feel Good. För att få ordning på ryggen och bygga upp mina förtvinade muskler. Och öka matlusten.

Sedan letar jag stan runt tre dagar i rad efter fotbollsattiraljer till store sonen som börjar på knattefotboll idag. Desperationen bränner uppenbarligen alltför många kalorier eftersom jag blir svimfärdig av irrandet i city. Eller så beror snurren i huvudet på utbudet och efterfrågan. En ekvation som inte går ihop. Eftersom jag inte riktigt vet vad jag är ute efter.

- Snälla, hjälp mig, jag är helt outbildad i fotboll!, utbrister jag till säljaren i den stora sportbutiken.

Jag, eller jag menar sonen blir till slut fullt utrustad. Och har efter tre dagars knatande gata upp och ner (detta efter den sedvanliga föräldrafikan och morgonpromenaden Djurgårn' runt, efter dagislämningen men innan affärerna öppnar) hittat de bästa smoothieställena, där laktosfri yoghurt är en självklarhet. Så även om jag starkt ogillar det innersta av innerstan (Gallerian) så har den sina fördelar.

Ska ta Esset på orden och skriva en GVH-kokbok. I JES! Kommunikations produktion. Ledd av Esset. Fotad av &:et, aka Et:et, aka Lucky Loket. Oh, JES! we can.

Tarvar företagsnamnet en förklaring?
Jos
Et
Stinas
Kommunikation

Men först ska jag sova lite. Innan jag begår fotbollsmorsepremiär. Och medan jag stolt beskådar knattarnas framfart ska jag helt otippat frossa i det bulkpulver som just levererats till min dörr. Tack för det, Landstinget.

Äntligen på väg

"Käftsmäll på leukemin" ... säkert.
Hade knappt skrivit klart inlägget förrän jag däckade fullständigt. Välkomnade gammal kompis från förr som kom på fikadate med att kräkas tre gånger. Ymnigt.

Gästen flydde fältet, pappan hämtade barnen och jag låg halvt avsmimmad i sängen med hink intill, mycket tacksam över att packningen var avklarad. Pappan och barnen packar ner halva hushållet, medan jag packar upp och lägger tillbaka. Skomakare bliv vid din läst ... envar gör i hushållet det h*n gör bäst.

Gårdagen tillbringade jag på Hematologen, medan väl sportlovsystra busbarn lekte hos mormor och mikromjukisen jobbade intill. Doktor Klok lade pannan i djupa veck för att utröna bekymrens orsak, och kom fram till att GVH-spöket troligen är tillbaka på bred front. Tätare kontroller, mer mediciner och näringsdrycker, bort med laktos och kött är nya given. För att komma upp över det kritiska 50kilosstrecket igen.

- Hu, vad hemskt. Hur överlever du? Hur kan du vara så glad?, frågade oroad medpatient.
- Jippie, vad bra! Jag älskar fisk och grönsaker., sa jag.

Jag är säkert provocerande glädjesprudlande emellanåt.
Äckligt äppelkäck utåt sett.
Men min strategi funkar.
Jag lever ju.
Och väljer att se livet från den ljusa sidan.

Nu har vi tillbringat natten hos morfar i Gävle. (Sov över stafetten, men väcktes av guldvrål från ovanvåningen. det var ju kul, tänkte jag oengagerat innan jag åter vaggades till sömns.) Och kör strax vidare norrut, för till fjällen ska vi. Se upp i backen!

Vi drar till fjällen

... och allt vad leukemi och GVH heter kan dra något gammalt över sig under tiden!

Tar en paus i packandet inför morgondagens fjällresa.
Ja, för det är klart vi kommer iväg.
Jag sa ju det.
För länge sedan, när jag låg där sjuk och isolerad.

- Vi SKA åka skidor i vinter!, hävdade jag.

Få trodde mig då.
Men resan blir min käftsmäll på leukemin.
Och alla tvivlare.
(Precis som förra gången, 1998. Då var det en Åreresa som fick mig att kämpa i uppförsbackarna. Och sedan en födelsedagstripp till New York. Tack familjen!)

Irriteras på att många blivit snöblinda.
Finns det inget viktigare att debattera?
Men när sådant här händer, precis inpå stugknuten, så har det gått för långt.