Påskoperation

CVK
Törs ni får ni se mina maskar.
Känsliga tittare varnas dock för obehag.
De som tidigare benämndes behag är nu allt annat än behagliga.
- Ät mer så dom växer ut igen, bopparna!, uppmanar till exempel lillebror.

Damm syns väl i släpljus. Den rätt miserabla förmiddagskänslan förhöjs inte direkt av skruttens snorbubblor och mitt soppkräks.

Men den frusna, trötta själen värms upp efter lunch(spyan) när lillebror och jag hämtar storebror på dagis. Och promenerar till astmadoktorn i solsken med sköna, gröna vårmössor. Där vi möts av mannen, pappan, kärleken. Och får bamsekramar av barnläkare och -sköterskor.

Nu väntar den bästa påskstarten vår familj kan önska:

Jag är på väg till Uppsala för att tidigt i morgon bitti operera bort den centrala venkatetern. Min livlina. Som orsakar mina barn så mycket obehag. Eftersom den påminner om den hemska sjukdomen.

- Du säger att du är frisk, men det är du inte så länge dom där maskarna är kvar., påminner lillebror varje dag.

Trots att jag gjort det förut är jag lite lätt nervös. Eller pirrig. Insättningen för snart ett år sedan var retlig. Eller riktigt obeghaglig faktiskt.

Nu blir jag slanglös. Ett stort steg på vägen mot att bli normal. En icke-patient. Inget som påminner om cancer. Men lite läskigt är det att inte ha livlinan kvar. Som fyllt mig med gifter som sånär tagit kål på mig. Som givit blod, märg och mediciner. Och som gjort det möjligt att lämna prover utan att bli en sönderstucken nåldyna. Men som ingen i den kungliga hufvudstaden ville ta i med tång. Så att jag till slut stacks på DS ändå. Och höll på att stryka med (av att nästan inte få permis på midsommarafton, men skam den som ger sig) av den blodförgiftning det orsakade.

Ja, mina märkliga maskar, mycket har vi gått igenom men nu ska ni bort.
Jag kommer inte sakna er.