Ill: Robert Nyberg
… damp det ner, lagom till årsdagen av leukemibeskedet, tillika lillebrors 4-årsdag.
”Du har nu varit sjukskriven i 364 dagar och har inte rätt att uppbära någon ersättning. Du bör därför anmäla dig till Arbetsförmedlingen snarast.”
Detta trots att; 1) mina läkare, dvs experterna på min sjukdom och mitt aktuella tillstånd, sjukskrivit mig minst ett halvår ytterligare, eftersom jag 2)stamcellstransplanterades så sent som i höstas, och därför 3) lider av kroniska följdsjukdomar som gör mig oförmögen att arbeta, samt att jag 4) har ett arbete jag längtar att få återgå till, på ett företag jag är välkommen tillbaka till oavsett när det kan ske.
Jag förstår att handläggaren följer sina regler. Jag tycker det är bra att man vill få ut långtidssjukskrivna på arbetsmarknaden igen. Jag är medveten om att Fk måste arbeta utifrån schabloner och att det måste generaliseras en hel del. Men vi är alla individer, med skilda åkommor. Och att inte lyssna på expertisen, våra behandlande läkare, och se till varje enskild situation är ren idioti.
Jag har tagit upp fighten. Och ger mig som vanligt aldrig. Men det är med skräckblandad förtjusning jag tar på boxningshandskarna. Livet är spännande, nästan jämt. Skulle man få långtråkigt känns det tryggt att Försäkringskassan alltid kan ställa tillvaron på ända. För cancersjuka och annat löst folk.
