Den ofrivillige turisten

Gjorde en helomvändning igår, efter goda råd från den blå spenaten. Så istället för att i hemlighet åka på sjukhusbesök till Uppsala, för att inte oroa storebror i onödan, så fick han följa med. På en helt odramatisk dag i solen.

Spännande tågresa, turism i egna hemstaden, provtagning med hökögskontrollant, sedvanlig undersökning och läkarsamtal.

- Vet du, din mamma mår bra nu., lugnade doktorn.
- Mmm, men varför måste hon vara här då?, undrade trumpne underluggkikande killen.
- För att vi vill hålla koll på henne, så att hon sköter sig. Nu bestämmer vi att vi sänker medicindosen och så dröjer det fyra veckor till niomånadersbesöket, blir det bra?, sa doktorn.
- Fina fisken. Trevlig långhelg!, sa storebror och drog sig och mig mot dörren.

Efter piratskeppslek i parken och shopping inför stundande utlandsresa somnade han på väg till landet. Förhoppningsvis något mindre orolig inombords än förut.

Själv är jag fortfarande helt uppfylld av ordet niomånaderskontroll. Och lite, lite brydd över det benmärgsprov som väntar. Jag vänjer mig aldrig. Det blir snarer värre för varje gång.

Men det är en helt annan hístoria.

Årsdagar

Vårtecken. Brasa och bomullsmössor.

Förra helgen var det Valborg.
Och sista april.
Som förr firades i Uppsala.
Speciell sedan 1997 då kärleken segrade.

Sedan kom barnaåren.
Och våra årsdagar blev myskvällar.
I skärgårn.

Utom förra året.
Då Uppsala åter var ofrivillig skådeplats för majbrasan.
Fick permis från de första dagarnas cellgifter för att begå grillpremiär hos vännerna. Med de två bästavänfamiljerna.

En så ytterst märklig kväll. Fullpumpad med hemskheter som skulle utplåna ännu värre elakheter i mitt blod. Sorgsen, men glad. Att få vara där med dem. Mina fina. Men en fruktansvärd oro inombords för vad som komma skulle. Det jag bara kunde ana, förnimma minnet av från förra gången. Då allt varit så annorluda, långt före familjelivets insteg.

Så står vi där.
I år.
I hästhagen.
På landet.
Bara att gå ner på den nu djurtomma ängen ger en klump i halsen.
Att sedan se barnen springa runt i jakten på bra brinnpinnar och minnas förra årets återhållsamma pojkar med flackande blickar och stadiga tag i mina händer gör att jag måste svälja många gånger.

När maken sedan smäller iväg en kork in i den flämtande brasan, samtidigt som jag messar de finaste av vänner och tackar för vad de gjorde då, för ett år sedan, och under året som gått, då snurrar jorden lite snabbare. Jag nästan trillar, så lyckligt lottad är jag. Som dagen innan träffat balettflickan på fel ställe.

Och jag anar hur året kommer att fortsätta från och med nu.
Fyllt av tacksamhet.
Men också av minnen, förnimmelser, sinnesintryck.
Goda och mindre goda.
Vissa väldigt smärtsamma.

Men alltid med fokus på det vackra.
Livet, alltså.
Jag finns kvar.
För mina fina.
Lyckliga jag.

Hejdå sjukhuset!

... vi ses imorrn.

Nu drar jag!
I'm out of here.
Jiiha!

Har precis packat ihop rummet. Besökssängen är full av väskor och kassar innehållande alla presenter ni skickat. Tack än en gång, för alla omtänksamma hälsningar, USB-minnen med filmer, musik och ljudböcker, glossiga, glassiga magasin, tänkvärda böcker, foton, barnteckningar, godis, kakor, snacks, champagne (!), IPhone 3GS (!!), undergörande hand- fot och hudkrämer, kläder, filt, smycken, styrkestenar (2), lyckoelefanter (2), amuletter (2), änglar (2) och raden av läppsmörjare (5 lipgloss måste vara något slags rekord - ni har förvandlat mig till den fjärde Hollywoodfrun!). Har jag glömt något? Ja, alla styrkehälsningar och hejarop här, per mail, brev och telefon. Ni är helt underbara som sänder så fina tankar till mig.

Snart hoppas jag få visa några av er min tacksamhet personligen. Har fortfarande ganska stränga förhållningsregler vad gäller besök, men efter tremånaderskontrollen lättar det något och då blir det FEST! för alla som hjälpt till. Utan er hade vi inte klarat det, musketörerna och jag. Ser redan fram emot att få gråta glädjetårar när jag ser er.

Nu flyttar jag ut på prov. Det innebär att jag måste vara kvar i Uppsala för att lämna prover varje morgon och ha nära till sjukhuset om något skulle inträffa. Så jag ska inta mitt gamla flickrum hemma hos mamma. Möblemanget är sig ganska likt inklusive min gamla bergsprängare och en låda blandband, så ikväll ska jag botanisera och nostalgiskt lyssna på Madonna, Depeche Mode, Alphaville, Eurythmics och U2. Kanske finns där bästis Ks, coola Cs och mina första radioprogram också.

Skojade med tvilligsystrarna om huruvida jag skulle klara mig utan Grey's Anatomy ikväll (hushållet saknar kanal 5), men när jag tänker på den tripp till 80-talet som väntar är jag inte orolig. Eller är det kanske exakt det jag borde bli?

Hejdå sjukhuset!
Hej flickrummet!

Vrålapor i min mage

De tre musketörerna var här igår. Var lite provinsiellt hoppfull. I brist på annan lokalpatriotism.
Har ett komplicerat förhållande til min hemstad. Som har potential, men som hela tiden kommer till korta i jämförelsen med storebror Stockholm. Som ingen borde göra. Vi såg i alla fall fram emot några härliga timmar vid herrgården i Hammarskog, vid vattnet.

Åkte förbi familjegraven med utsikt över Ekoln och sa hejsvejs till gammelfarmor & gammelfarfar. Det är storebrors och min grej. Min farfar stod oss så nära. Han var en av de få som förstod att ett barn kan vara både blygt och busigt samtidgt.

Storebror har kvar en nyckel till gammelfarfar som han tar fram när han "ska prata med honom där han sitter bland molnen, fast just nu rider han på Magic (mormor & Nöstas ena häst som dog samma helg som vi fick ALL-besked, vilket orsakade större familjetrauma än mitt insjuknande - det är skönt med förnekelse) medan gammelmormor matar med morötter."

- Jag ville också hoppa över graven och prata med gammelfarfar!, surade hungrande lillebror efteråt.
- Nu måste vi skynda iväg för att äta. Gammelfarfar går ingenstans, höhö., skrockar Mumrik & jag.

Dumt gjort.
Tusen frågor följer.

- Varför då? Kan han inte gå? Men han är ju i himlen, jag ser honom!, hävdar storebor tvärsäkert.
- Ja, det kanske han är, man vet inte så noga. Själen är nog där, men kroppen ligger i graven. Eller nja, alltså stoftet ...

Vi har varit inne på diskussionen så många gånger förut och det smärtar barnen varje gång. Men vad gör man när de vill veta? Vi ljuger aldrig, men försöker förklara. Det går sådär. Hur gör du?

- Har ni brännt upp gammelfarfar så att han får plats i en urna? Och lagt honom i jorden?
Hur ska han då kunna hoppa & dansa, fiska & rida? Var är han egentligen?

Vi åker vidare mot maten, trodde vi ja. Herrgården är tvärstängd denna vackra sommardag. Vi kickar lite boll i slänten, jag mysryser vid tanken på alla skolutflykter, exkursioner med biologin, skogsorienteringar och dageneftervårbalenpicnicar jag upplevt där.

Inser att barnens magar vrålar när lillebror för en sekund blir en grinolle. Högst ovanligt. Så vi far vidare mot Skarholmen, på andra sidan viken i det fiiina Sunnersta.

- Tyvärr, vi stänger precis nu och ska städa inför kvällen., hävdar bestämd sommarservitör.
- Men snälla, vad som helst till barnen bara. Vi sitter ute, stör inte nån., vädjar vi.
- Tänk om alla skulle göra så. Hur skulle det gå? Jag har fullt sjå med att få alla gästerna som är här nu att gå!, svarar viktigpettern vresigt.
- Lilla vännen ... säger jag INTE, utan tackar för ovänligheten och packar in oss i bilen igen.

Vi kör vidare.
- Vilket äventyr va?, skrattar överraskande glad storebror.

Stannar till slut, i ren desperation, på Sunnerstaköket. En bättre sunkpizzeria. I konsumhuset. Men med erforderlig uteservering. På parkeringen. Jag får inte gå in i affärer, restauranger, caféer. Eller äta sånt jag inte lagat själv. Så de tre musketörerna delar barnens pizzabeställning:

- Du kocken, kan vi be och få pizza? Det ska vara räkor och skinka. Och mycket sallad till. Gärna tzatziki också med bröd bredvid. Har du det, tack?, undrar storebror.

Jag blir alldeles paff. Har sällan hört honom tilltala okända förr.

Den trötte kocken fixar pizzan och alla tillbehör, men ajajajaj i vrålapornas magar, vilken tid det tar. Storebror kämpar med tjurigheten men törs använda baskeluskbadrummet en lång stund. Lillebror hävdar bestämt att småpojkar bara kan kissa i buskar och vägrar gå på sunkhakstoan. Vi ger upp, så trots att vi är i Uppsalas enda finförort låter vi surkarten finna ett buskage bakom lastkajen för att få tiden att gå. Och slippa kissmiss.

Efter maten åker vi till nästa tusitattraktion. Det nya, Nordens näststörsta IKEA. Mannen gör en hjälteinsats genom att springa gatlopp genom varuhuset i jakten på ett par länge eftertraktade pinnstolar. Barnen och jag vaktar bilen i skuggan under den gigantiska byggnaden medan vi lyssnar på världens bästa present: "Lillebror" av Jujja Wieslander.

Sedan är det obönhörligen dags för tackochadjöföreställning utanför sjukhuset. Alla har lärt sig, så det går bättre och bättre dag för dag, tralala.

- Du får vara kvar i två dagar., säger lillebror med underläppen plutandes och håller upp två fingrar.
- Eller tre totalt, sen hämtar vi hem dig. Säg det till doktorn!, ändrar han sig sen.

- Nu ska vi hem till E och leka & äta. Jag kan hälsa honom att ni får träffas senare. För nu har vi faktiskt varit med dom jätte-mycket i sommar och du har inte alls varit med. Det tycker jag är dåligt. Men jag kan förklara för hela familjen att det inte är ditt fel. Ska jag det?, undrar fundersamme T.

Jag pussar och vinkar och klarar det med bara en liten klump i halsen. Kommer in i svala vestibulen och ser en godisautomat. Oanade möjligheter till tröstätning öppnas för mig, som inte får gå in i sjukhusets butik. Köper en påse Djungelvrål, möter tvillingsystrarna som erbjuder sig att blir skärgårdssystrar hemma hos oss, så jag slipper vara inlagd.

- Vi solar och ger injektioner, du vilar i skuggan och din underbare man verkar ju ändå fixa precis allt runtomkring!

Strålande idé. Lite vin och grill på det. Och massor av skratt. Undrar om nye, sparivrige sjukhusdirektören, "Enkronan" kallad, misstycker?

Tillbringar kvällen med att fylla magen med vrålapor. Vaknar några gånger av torr mun och vrålande apmage. Blir medveten om syndandet. Somliga straffas direkt. Godis en måndag, va?

Tittar på filmer och foton från mina egan vrålapors födslar. Och får äntligen gråta hejdlöst.

Studentghetton

Lund vs Uppsala

Inget svårt val, eller hur?

Fick frågan av en kompis, modell yngre, vart hon borde plugga.
Åldrades med ens betydligt medan jag blev nostalgiskt akademisk.
Insåg också att jag är en sann lokalpatriot.

Det var en bitterljuv insikt.