Syskonkärlek

Prinsbröder kröner varandra i rättvisans namn

Gräsänkeveckan med lille prins sol är så förunderligt lugn, fin och rakt igenom fantastisk att jag knappt hinner sakna tussilagopojken som lever livets glada baddagar med mormor & G i Grekland. Där han ivrigt samlar snäckor åt lillebror och inte har tid att prata med mig. Resan är det avbrott han behöver så väl, eftersom han har en påtaglig, inneboende oro i kroppen. Inför allt det nya med skola och livet som stor, men kanske mest beroende på hans fruktan för min sjukdom. Och det smärtar mig så att han ska behöva känna så.

Lillebror i sin tur kramar och pussar bort alla orosmoln på himlavalvet, är nära, nära för att i nästa ögonblick ha torkat tårarna redo att gå vidare i livet. Men om kvällen, när vi lägger oss, så kommer funderingar om livet och döden, liksom saknaden efter storebror. Så lillskorpan räknar ner dagarna tills idolen kommer hem igen, vänder sig om och somnar bekymmersfritt.

Så olika, ändå så lika.
Och jag älskar dem innerligt, så att det värker.
Skulle kunna gå i döden för dem, som alla föräldrar.
Men kämpar mot följdsjukan för att finnas kvar här.
För dem, med dem.
Så länge jag bara kan.

Jag ska bli en tant.
En stolt hönsfarmor.
Om jag har tur.

Frisyren är redan på plats.
Krullburr.
Spara eller klippa?
Färga öfreblått, kanske?